Stämningen var god den där vinterdagen 1961. Vårt gäng hade samlats kring Janne som spelade Bach och Scarlatti på dagrummets piano. För mig, som vid mina unga år var ganska obevandrad på den klassiska musikens område – jag ägde bara
Vid det här tillfället hade han valt Bachs italienska konsert. Vi stod där och hängde tätt intill, i våra trista grötrockar, för att se Jannes flinka fingrar flyga över tangenterna i den avslutande presto-satsen, vars toner nu uppfyllde hela rummet och ringlade vidare längs korridorerna.
Då, plötsligt, slås dörren upp till lektionssalen intill och en löjtnant hoppar ut med mordisk min och en bajonett i handen. Först ser det ut som han tänkte sticka ned Janne, men i stället slappnar han av och ber honom artigt att sluta spela ”för vi håller på att öva närstrid därinne, se."
Med detta lilla "se" ville han nog vädja om förståelse och samtidigt uttrycka sin respekt för pianisten.
Slutsats: Det går inte att oskadliggöra vaktposter till musik av Bach. Man mister så lätt koncentrationen på uppgiften.
Här följer Italiensk konsert, 3:e satsen, av J.S. Bach, BWV971, framförd av en okänd pianist:
