Det händer ibland när man långsamt vaknar ur en dröm att en bild dröjer sig kvar. Man kan studera den i flera sekunder medan man gradvis uppnår vaket tillstånd.
Ungefär såhär upplevde jag det drömda ansiktet som dröjde sig kvar på näthinnan -- eller var någonstans i hjärnan drömda personer nu dröjer sig kvar -- medan jag vaknade.
Min farfar, Oscar Holtermann (1859-1932), var ryttmästare, hovman, affärsman, seglare, amatörastronom, allmän pamp och godsägare. Han ägde Breviks gård på Värmdö tillsammans med sin hustru, Maud von Rosen. Den roll han tycks ha varit mest förtjust i var seglarens och motoryachtägarens. Och avståndet mellan Brevik och Sandhamn var ju rätt så kort.
Men han var ingen lantbrukare precis och hade inte gått på Alnarp. Där hans kunskaper inte räckte till lät han klokt nog befallningsman Litzén bestämma.
På Breviks gård körde man plogar, vältar, harvar och självbindare med hästar. Befallningsman tyckte nog att det var hög tid för modernare metoder i jordbruket, och tipsade farfar. Så en dag förkunnade farfar, myndigt och med hög röst (van att ge order som han var), att en s.k. traktator skulle införskaffas.
Hästar förstod han sig på, och segling, men jordbrukets mekanisering var inte farfars bag.
Breviks gård ca 1929: Körning med hästanspänd självbindare, innan ”traktatorns” införande.
