Vinterbild

Finns det något mer off-season än ett lusthus i snö?

Ödsliga platser 3

Det här är Mistaken point, Newfoundland, en förrädisk udde där mer än 50 fartyg förolyckats under årens lopp. I juli 1917, i tät dimma, förliste här Norska Amerikalinjens S/S Kristianiafjord på sin väg från New York via Halifax till Bergen, Norge. Till all lycka räddades min mor som då var fyra år.

Ödsliga platser 2

Centaurus A (NGC 5128) är en elliptisk galax med ett supermassivt svart hål i mitten som drar till sig all materia i närheten. Det vi ser på bilden pågick för elva miljoner år sedan, långt innan människorna började trampa omkring på vår planet.

Ödsliga platser 1

Av någon för mig själv outgrundlig anledning är jag fascinerad av ödsliga platser. Det är inte så att jag känner att jag måste besöka dom, men ödsliga bilder gör intryck på mig.

Som den här, till exempel, från Martim Vaz-öarna, tre små obebodda och obevuxna vulkaniska öar i Sydatlanten. De upptäcktes 1501 eller 1502 av den spansk-portugisiske sjöfararen João da Nova. Jag upptäckte dem häromdagen på Google Earth.

Öarna har fått sitt namn av den franske upptäcktsresanden La Perouse som uppkallade dem efter en besättningsman vid namn Martim Vaz som omkom vid ett landstigningsförsök där 1768. Tidigare hette öarna Santa Maria Esmeralda.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Trindade_och_Martim_Vaz

Vinterbild

Det frusna fågelbadet.

Hur var det nu han sa, Orson Welles?

Jag såg ju som sagt Den Tredje Mannen häromdagen, Carol Reeds thriller – med suggestivt foto av Robert Krasker och lika suggestiv musik (Harry Lime theme) av Anton Karas – där Orson Welles spelar den karismatiske men hänsynslöse skurken Harry Lime som tjänar storkovan på att sälja ampuller med utspätt, verkningslöst penicillin till sjukhus.

Filmen utspelar sig i Wien strax efter andra världskriget. I den berömda scenen i Pariserhjulet vill Holly Martins (Joseph Cotten), en rättskaffens ungdomsvän, tala ut med Harry Lime om dennes brottsliga hantering, men denne visar sig fullständigt likgiltig för de lidanden han orsakar sina offer. Harry är en känslokall Übermensch och ser Holly som en föraktfull representant för mjäkig svaghet.

Filmen är baserad på en kortroman av Graham Greene, men Orson Welles tog sig friheten att skriva in en fyndig monolog åt sig själv i filmmanuset. Den har blivit känd som ”the cuckoo clock soliloquy”, gökursmonologen. Den summerar Harry Limes psykopatiska credo och går så här:

“You know what the fellow said—in Italy for thirty years under the Borgias, they had warfare, terror, murder and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci and the Renaissance. In Switzerland, they had brotherly love, they had five hundred years of democracy and peace—and what did that produce? The cuckoo clock."

Se klippet: http://se.youtube.com/watch?v=rUJwx0gwW-4

Orson Welles som Harry Lime i Den tredje mannen

A propos Liza Marklund...

Ur Den Tredje Mannen i regi av Carol Reed (1949), en filmklassiker som jag såg i helgen.

Skelettstäder

Skelettstäder – så kallade man andra världskrigets sönderbombade och utbrända städer. Jag var i Hamburg 1948 och såg kvarter efter kvarter av husskelett. Jag var åtta år.

Jag minns inte vad hotellet hette där vi bodde, mina föräldrar och jag. Däremot kommer jag ihåg att det bara var två våningar av hotellet som var oskadade. Ovanför såg man fasadrester spreta mot skyn. Inomhus, på vårt våningsplan, var belysningen sparsam; nakna glödlampor hängde ned från taket i tvinnade sladdar. Ett dystert halvmörker rådde överallt. Hotellpersonalen talade med dämpade röster. I källarvåningen låg en nattklubb som hette Schwarze Jule. Skylten föreställde en svart katt som sköt rygg.

Från vårt fönster såg jag människor gå och rota i ruinhögarna på andra sidan gatan. De samlade ihop tegelstenar och trasiga fönsterbågar och körde bort dem i barnvagnar. Tegel till byggnadsmaterial, fönsterbågar till bränsle. Barnvagnarna fick mig att tänka på barnen under kriget. Tankarna gick till ett finländskt krigsbarn som jag mött hemma, Tuula L, den tysta flickan som aldrig log. Frågorna hopade sig.

Mina föräldrar är allvarliga; svarar kort på mina frågor. De säger att det behövdes allt det här för att få slut på kriget. De tycker nog att jag är för liten för att förstå. Åtta år är inte mycket, men mer än de tror. Jag är en liten tänkande man som sett Movietone News och SF-journalen på biografen Spegeln.

Mitt huvud är fullt av tankar. Hamburg var visst totalt sönderbom­bat. Av engelska bombflygare, eller av amerikanarna. Jag tänker på den amerikanska B17-besättningen som var internerad i Skåne och hade så roligt åt vår hund Goofy i Kivik. Men det måste ha varit hemskt alltsammans. Alla bomberna, dånet, explosionerna, hus som rasade, elden som härjade, människor som dog. ”Eldstormen” hörde jag en i ressällskapet säga nyss, ett ord som fick mig att inte vilja fråga mer.

Berlin 1945: http://www.youtube.com/watch?v=A7JgXjRmYG4&feature=related

Vad vi lärt oss av kriminalfilmer

Kriminalare kan inte stå stilla. De går omkring i korridorer och talar i mobiltelefon eller har en lattemugg handen på sin promenad genom kontorslokalerna, medan ett antal underordnade plötsligt dyker upp, en efter en, i tur och ordning efter någon dunkel plan, med sina skvimpande kaffemuggar i händerna. De uppdykande (oftast kvinnor) gör sällskap ett slag och bidrar var och en med någon liten informationsbit, varefter de tappas bort på vägen.

Misstänkta personer kan inte stå stilla när de utfrågas på sin arbetsplats. De måste gå omkring och påta med det ena eller andra, medan de korthugget och fientligt svarar på frågorna. Misstänkta personer jobbar i allmänhet på bilskrotar eller skumma bilverkstäder.

När en kriminalinspektör kommer till en brottsplats frågar han/hon rutinmässigt tidigare anlända kolleger: Vad har vi? (från engelskans OK, what do we have?).

Kriminalare använder aldrig ordet tillvägagångssätt, de säger modus operandi, det höjer nämligen deras status och antyder att de har att göra med en särskilt förslagen brottsling.

Särskilt sluga kriminalare tar på sig solglasögon när de ska till att säga sina snillrika plattityder. Se själv: http://www.youtube.com/watch?v=_sarYH0z948

Cybernostalgi

2 x 8-tumsfloppy, TV-monitor i mahognyhölje och ”mikrodator” med M6800-processor, kan det va’ nåt? Ja, i alla fall funkade arrangemanget bra som centraldator i ”The House of the Future”, ett energisnålt hus i Arizona 1980.