lördag 24 maj 2008

Låt honom säga fel...

Det är sommaren 1956 och jag är 16. Jag är på väg till Torekov från Båstad på min moped av märket HMW. Jag är på utflykt med mig själv. Det är soligt, och vägen dit är vacker.

I Torekovs hamn är något på gång. Jag parkerar och går närmare. Jag ser kablar ligga kors och tvärs över stenläggningen. Det står bilar där det aldrig brukar stå bilar. Stora strålkastare och vita skärmar. Folk står och tittar på. Där pågår en filminspelning och på kajen ser jag Edvard Persson.

Den gemytlige, rundlagde skåningen som jag sett på film och hört sjunga ”jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” i radion, ser dödstrött ut.

Han står där och säger sin replik framför kameran, gång på gång, för det blir hela tiden fel.

”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.

Han levererar repliken med kläm varje gång. Tonvikten på sista stavelsen. Lotsförman. Men han säger fel. Nye lotsbiträde skall det vara.

Och plötsligt känner jag i mitt 16-åriga hjärta att… dom borde inte köra med honom så där. Låt honom säga fel, tänker jag naivt. Inga fler omtagningar. Låt honom vara. Han är sjuk.

Den film som spelades in var ”Där möllorna gå”. Den blev Edvards sista. Han gick bort ett år senare, den 19 september 1957, 68 år gammal.

fredag 23 maj 2008

På spaning efter det T som flytt. Uppföljning.

I september 2007 bloggade jag om att det blivit allt vanligare att byta ut T mot K i ord som t.ex. egentligen och ordentligt. Jag gjorde en högst ovetenskaplig sökning på Google i augusti 2007 och då fick egenkligen 880 träffar, igenkligen 1900, ijenkligen 51 och så vidare.

I maj 2008 är läget så här (augusti 2007 inom parentes):

egenkligen 1520 (880) träffar,
igenkligen 3580 (1900),
ijenkligen 120 (51),
eggenkligen 0 (55),
ägenkligen 1 (252),
ordenkligt 3690 (1800),
ordänkligt 160 (80)
ordenklit 103 (32)
änkligen 1810 (663) och
enkligen 761 (290).

En ökande tendens alltså, med undantag för de aningen överkreativa stavningarna eggenkligen och ägenkligen som fallit tillbaka.

Varianten vesäntligt har ökat till 5130 (2800) men stavningarna vesenkligt och vesenklitt är fortfarande lediga, liksom vesängklitt :-)

tisdag 20 maj 2008

I mitt huvud 1947

Jag sitter med min mor på en skakig buss mellan Kivik och Simrishamn en solig sommardag 1947. Bussen har just lämnat Kivik och svänger ut från hållplatsen. Motorns vinande tilltar, men tystnar när tvåan läggs in med ett skrapande ljud. Ett nytt vinande inleds, kort tystnad, skrap, så trean.

­Jag ser föraren snett bakifrån. Bredvid honom sitter en skylt med texten "Samtal med föraren förbjudet". En man har stigit på i Kivik, liksom vi, och nu pratar han med föraren om vad han skall köpa ut på ”Spritan” i Simrishamn. Han håller sig i ett handtag medan han svajar hit och dit i kurvorna på vägen. I Kivik finns inget systembolag och inget apotek, säger han, bara ett läkemedelsförråd från apoteket i Brösarp. Jag petar på mamma och säger att han pratar med chauffören fast det är förbjudet. Han slutar nog snart, säger hon. Men det gör han inte.

Vi ska gå omkring och handla i Simrishamn och sedan ska vi äta lunch på Hotel Svea, mamma och jag. Lunch säger man inte i Kivik. Där heter det middag. Det är helt i sin ordning. Allt är bra i Kivik, tycker jag. Och där stavas Café och Conditori med C, inte med K som hemma i Stockholm. Conditori är mera Continentalt. Intill Viggos och Annas dam- och herrfrisering finns ett Conditori. Där kan man bläddra i Allers och läsa serier. Och i N. Esbjörnssons järnaffär kan man köpa spik. Om man vill snickra nåt.

Bussen skakar vidare utefter den saltade grusvägen. På andra sidan mittgången sitter två gamla tanter från Vitemölla. De talar om Kivik. ”Di prautar så konstet där”, säger den ena. Och nog är det sant att de gamla gubbarna på ljugarbänken vid hamnen talar en obegriplig dialekt med varandra. En av dem brukar alltid sitta med käppen stödd i marken mellan sina ben och snurra den hela tiden så att silver­kryckan cirklar runt, runt, medan han talar med den andre.

Men det är lustigt att en tant från Vitemölla tycker att det talas ”konstet” i Kivik som ju ligger på gångvägs avstånd. Ungefär som det vore ett främmande land. Fast en gumma i Vitemölla som vi hyrde av en annan sommar sa faktiskt att hon var född och uppvuxen i ”Videmy’lle.” Det var ju lite konstet. Hon hade aldrig varit i Kivik. Det var verkligen konstigt. Men ska mor inte se hur det ser ut i Kivik, undrade min mamma en gång. Nej, kommer jag dit så hottar (kastar) de mig i sjön, svarade hon. Hennes man hade varit skeppare eller sjöman på en bark. Hon hade hans fina sjökista kvar. Den var stor och tung. Locket var klätt med något svart oljetyg och på insidan hade han målat K.P.S. och två korslagda unionsflaggor.

Han som står bredvid föraren talar nu om en fotbollsmatch mellan Kivik och Bästekille. Den gick i Kivik och var inget vidare, tydligen.

Jag ser stora äppelodlingar till vänster. Äppelträden närmast vägen är gråvita av väg­damm. Färden går genom Rörum, Vik och Baskemölla. På Vik finns min far. Han är där för att han vill vara där med de andra konstnärerna och måla. Det är något särskilt med ljuset där, har han sagt. Men han kommer och bor hos oss i Kivik emellanåt. Han har berättat att en av konstnärerna ställde sig och sitt staffli på några plankor som låg i gräset. Men det var ett lock över en latringrop. Locket brast och konstnären föll ned och sedan dess kallades han mögamålaren.

När vi kommer närmare Simrishamn ser jag små beteshagar med stengärdsgårdar och svartvita kor på högra sidan. Och han som talade med föraren går och sätter sig ned.

Inne i Simrishamn ser jag Sankt Nicolai med sina trappstegsgavlar. Och det luktar illa från fiskmjölsfabriken eller vad det nu är för slags fabrik. På en del hus har man fäst takteglet med cement för att det inte ska blåsa bort. Hotel Svea är fint och trevligt. Vita dukar och utsikt mot hamnen. Jag ser vita master sticka upp. Vimplar fladdrar. Det ser friskt ut på något sätt. Och glatt. Jag tycker om hamnar och båtar. Men jag är inte så imponerad av Simrishamn.

Jag älskar Kivik, och längtar efter mina kellingar. Hamnen där är inte så stor. Och det luktar tjära i den solvarma bod där kellingarna finns.

fredag 16 maj 2008

Kiviks marknad årgång 1947

Kiviks marknad på 1940-talet.

När jag var pojke på 40-talet var jag ibland i Kivik om somrarna, där en av årets största begivenheter var den stora marknaden. Stora folkskaror vallfärdade dit och slog upp sina campingtält medan marknadsplatsen täcktes av långsträckta rader av stånd där det såldes kläder, spånkor­gar, glödritade souvenirer, vispar, slöjdade kåsor, kastruller, spettekakor och mycket annat. Längre bort var det kreatursmarknad.

Mitt i den kringströvande folkmassan satt en liten stillsam gumma i ett stånd och sålde något. Skylten upplyste om att det kallades LESEKED-RYKOR. Det var hennes sätt att skriva ordet läskedrycker. Precis som det uttalades i Kivik.

Där fanns också den moderna tidens motsvarighet till Starke Arvid. Det var den djärve William Arne, ”dödsryttaren” kallad, med sin motorcykelcirkus. William Arne körde runt, runt på de lodräta väggarna i en stor trätrumma med 10 meters diameter. Som åskådare stod man där, uppe vid kanten av trumman, kringvirvlad av avgaser, och såg ned på herr dödsryttaren som körde varv efter varv på en MC av märket Indian Scout. Hur han kände sig efter en uppvisning i den bullriga och stinkande avgasgrytan kan man bara spekulera om, men man förstod det där med dödsryttare lite bättre efteråt. Avgaserna och runtsnurrandet till trots blev William Arne dock 92 år. Han gick bort 2006 i Lund. Tack för en god show!

Bland andra spektakel fanns en traditionell cirkus med elefanter och allt, en trollkarl och en stor karusell, och så något som bara var för vuxna och som försiggick inne i ett tält.­ En man sade något om Paris i en högtalare, och en liten trupp damer i präktiga dessouer m/1947 och högklackade skodon presenterades som Yvette och Mimi och liknande. De stod på en liten estrad framför tältet och log hult mot publiken, och sedan gick de in. Karlarna som stod utanför knuffade varandra kamratligt i sidan: ”Jaså, ska du åsse te Paris?”

När man blev hungrig kunde man gå in i något av marketenteri­tälten, stora vita tält med påsydda svenska flaggor över ingångarna, och sätta sig vid ett långbord där det serverad­es mat, öl och kaffe. Tälten hyrdes ut av segelmakaren Helge ”Hacken” Håkansson, en snäll och vänlig Kiviksbo. Han var min vän när jag var pojke, och jag satt ofta i hans verkstad och tittade på när han lagade segel.

Om någon blev full och dum, eller drog kniv, togs han om hand av polisen och sattes i arres­ten, en av de få permanenta lokalerna på marknadsplatsen, ett stenhus med gallerför­sedda fönster.

Efter två dagar var marknaden över och allt pappersskräp blåste ned från backafallen och bredde ut sig över strandängen mellan Kivik och Vitemölla, och låg där i flera veckor. Tofsviporna brukade gå omkring och rota bland skräpet. Det roliga var över.


Kiviks marknads officiella hemsida: http://www.kiviksmarknad.com/

måndag 12 maj 2008

Tuffa Olympier modell 1912

Mer om OS 1912: Här ser vi Sveriges lag, ”som överlägset vann hjortskjutningen.”
Olympiska Spelens i Stockholm 1912 officiella brevkort (något beskuret).

Fr.v.: Per-Olof Arvidsson, Oscar Swahn, Åke Lundeberg, Alfred (Alf) Swahn (Oscar Swahns son).

Den vitskäggige, rakryggade och käppförsedde Oscar Swahn var född den 20 oktober 1847 i Tanum och deltog i tre OS: 1908, 1912, 1920. Han var 64 när bilden togs och 72 vid OS i Antwerpen 1920.

http://en.wikipedia.org/wiki/Oscar_Swahn

torsdag 1 maj 2008

Olympisk mottagning på Värmdö


© 2008 Sten Holtermann

Och nu till något helt annat: Olympiaden i Stockholm 1912. Min farfar Oscar Holtermann är ordförande i KSSS och i Olympiadens regattakommitté och organiserar seglingarna i Sandhamn och Nynäshamn. Han har bjudit ut några av de internationella olympiaseglarna till sin och hustruns gård Brevik på Värmdö.

Uppe vid balustraden har farfar Oscar och farmor Maud mottagning för seglarna som anlänt till Breviks brygga med ångfartyget Strömma Kanal. Damerna har stora kvarnhjulshattar, herrarna Vegamössa och skepparkavaj.

Nere på klipporna fotograferas min far och hans systrar av en av seglarna, finländaren Ernst Krogius.

Gästerna inkvarteras på Brevik och de talrika husorna får mycket att stå i med matlagning, servering, och sängbäddning i gästrum och flyglar. Två sjöbodar tas också i anspråk där gästerna får sova på halmbalar! Ett hopptorn byggs åt en av de få kvinnliga gästerna, den brittiska simhopperskan Isabelle ”Belle” White, 18 år. Träningsmöjligheterna säkrade möjligen bronset åt Storbritannien i damernas 10-metershopp.

För min far var Olympiaden 1912 naturligtvis en stor upplevelse och jag fick under hela min uppväxt höra om den, särskilt om friidrotten som han var mest intresserad av.

Nittiosex år har gått sedan dess och det Brevik jag upplevde som barn på 1940- och 50-talen finns inte mer. Alla byggnader revs i slutet av 1980-talet och ett nytt Brevik byggdes upp i deras ställe av Peter Wallenberg.



Vid startplatsen. Olympiska Spelens i Stockholm 1912 officiella brefkort.