Du kom ofta för sent till seminarierna. Och ibland kom du inte alls. Men när du någon gång kom, med din virkade gula axelremskasse och famnen full av böcker som du hela tiden höll på att tappa i golvet, hälsades du alltid med jubel. Du verkade inte ta någon större notis om jublet. Bara slängde dig ned på din plats och bredde ut dina tillhörigheter.
Vi visste inte så mycket om dig, men vi tyckte att du var en kul och lite udda tjej.
Jag förstod inte hur det var fatt. Eller att man borde oroa sig. Något, bara ett par ord, kunde kanske ha hindrat dig. Nu finns du inte mer. Men i mitt minne lever du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar