fredag 11 december 2009

Innan Fältöversten fanns...

Fältöversten – bostadskvarteret och gallerian på Östermalm i Stockholm - byggdes på 70-talet. Idag anser sig "Fältan" vara "det självklara shoppingalternativet med ett 60-tal butiker restauranger, systembolag, bank och bibliotek i en inspirerande och modern miljö”.

Men innan Fältan blev till och stod där som en monumental koloss fanns där något som inte var särskilt inspirerande eller modernt. Det var Kåkstaden, eller rätt och slätt Gropen. Den hade funnits där sedan urminnes tider och bestod av ett gytter av skjul och vedtravar, en bilverkstad, ett åkeri, en bensinstation, ett tomfatslager och några småverkstäder. Detta virrvarr fyllde upp hela det trekantiga, nedsänkta området som begränsades av Erik Dahlbergsallén, Valhallavägen och Värtavägen. Alltihop omgavs av ett rödmålat plank vilket gav gyttret en mer enhetlig look utifrån sett. Åren 1948-1958 kunde jag ur ett fågelperspektiv dagligen observera en hel del av vad som hände därnere.

Från mitt fönster på Värtavägen 10 kunde jag se en skylt med texten "Abrahamssons Åkeri - Orderkontor" och en annan längre bort: "Östermalms Skrotlager". Det fanns också reklamskyltar för diverse exotiska oljefabrikat, "Gargoyle" och "Pennzoil" t.ex, eller "Soudométal" för någon belgisk tillverkare av svetsprodukter med samma namn.

Det var en livlig trafik i Kåkstaden. "Alex. Zadlers Tomfat" stod det på några av lastbilarna. Och ibland kunde man också se en äldre gentleman med en gammal nordsvensk häst och flakvagn som tycktes ha Kåkstaden som bas för sin verksamhet. Hela dagen var det liv och rörelse. Det dundrade när tomfaten lastades av, bilar körde av och an med osynkade växellådor, och över alltihop hördes det vinande ljudet av en cirkelkapsåg som sågade ved hos vedgubbarna, två trivsamma herrar som sålde ved i ett litet krypin, där de också hade en remdriven maskin som klöv veden som de sedan stoppade i säckar och sålde. Katter jagade råttor bland vedtravarna. Och hundar skällde upprört på katterna.

Emellanåt kunde man se äldre original långsamt vingla sig fram till nedfarten vid Värtavägen, kraftigt lutande åt det ena eller andra hållet. Ibland stod de och höll sig i det rödmålade planket för att hitta en fast punkt i en snurrande värld innan de letade upp krypin där de kunde ta igen sig. Kåkstaden var ingen idyll, men bättre än sitt rykte.

Vad var det för speciellt som tilldrog sig min uppmärksamhet den här dagen när jag tog bilden, jag tror det var våren 1953? Bara tre män som stod på taket till ett av skjulen (mitten av bilden). Mer behövdes inte för att en 13-åring skulle ta en bild med sin Agfa Isolette 6x6. För mig var i alla fall Kåkstaden en inspirerande miljö.

(Överfört från min tidigare blogg).

Foto: © Sten Holtermann 2010

fredag 20 november 2009

“Rock-rock-rock-the-maca-macaphone…”

Lite bloggpausmusik: Bomfunk MC’s ”Freestyler”, megahiten från 1999: http://www.youtube.com/watch?v=71ICco_C2GQ

lördag 14 november 2009

Entomologiska morgonfunderingar

Jag står i badrummet och iakttar ett litet punktformat kryp, en medlem av ordningen Coleoptera, som spatserar på badrumsvågen. Jag följer den millimeterstora insektens spikraka väg över den blanka, vitlackerade ovansidan. Plötsligt stannar krypet, helt opåkallat, tvärvänder och traskar åt andra hållet, lika spikrakt målmedvetet som förut.

Varför beslöt krypet att vända om? Var det för att den blanka, vita ytan plötsligt föreföll så kal och ödslig? Att han, ett svart kryp på en vit yta, kände sig så utsatt? Drabbades han måhända plötsligt av en agorafobisk attack? Eller var det helt enkelt för att han insåg att det fanns mer matnyttigt att hämta i klinkerfogarna än på badrumsvågen? Som till exempel tvålrester och sånt.

Hur uppstår en tanke i någon av ett millimeterstort kryps tre hjärnlober? Är småkryp överhuvudtaget kapabla att tänka medvetna tankar?

Jag blev stående i mina funderingar, med tandborsten i handen. I folksagor berättas det om människor som kan förstå fåglalåt. Och det finns horse whisperers.

Men att läsa skalbaggstankar – forget it…

lördag 7 november 2009

Flamma stolt mot dunkla skyar!

Hittade den här annonsen i seriemagasinet Veckans Äventyr, årgång 1942: Låt den klämmiga Stålmans-vimpeln vaja från sportstugan!

Var folk knasigare på den tiden? Eller "klämmigare"? Stålmansvimpeln vajandes från sportstugans tak. Jag kan se det för mig...

onsdag 21 oktober 2009

Nostalgisk flygtur i tunna

Jag flyger en J29 ”Flygande Tunna” nuförtiden, ett svenskt jaktplan från det kalla krigets dagar. Det vill säga, jag flyger den i Microsofts flygsimulator, inte en riktig J29:a. Denna simulerade Tunna uppför sig ganska behagligt, med god roderharmoni och har inte de problem vid sidvindslandningar som den verkliga J29:an hade. Och om man skulle krascha, så är det bara att välja ”Reset flight” så är man igång igen, som om inget hade hänt.

När jag började min simulerade flygning från Barkarby i morse, i gråmulet väder, gick mina tankar tillbaka till sommaren 1953 då jag såg en J29:a på nära håll första gången, i Kungsträdgården av alla platser. Den stod där, skinande blank, inhägnad och bevakad av en vakt från flygvapnet, som ett led i festligheterna i samband med Stockholms 700-årsjubileum.

Den var vårt modernaste jaktplan på den tiden, vårt andra svenskbyggda ”reajaktplan” (jetplan). Jag, som 13-årig flygnörd, ställde några barnsliga frågor till vakten.

Hur fort går den?

Det är hemligt.

Vad är den gjord av för metall?

Dural.

Är det kulsprutor i nosen?

Nä, det är 20 mm automatkanoner.


Sedan var det nästa lilla killes tur att ställa frågor.


J29 Gul Petter i Microsoft Flight Simulator 9



En J29:a "på lågan" över Stockholm.


Gul Rudolf, den enda flygande J29:a som finns kvar: http://www.youtube.com/watch?v=N2bn6dIMyW4&feature=related

fredag 9 oktober 2009

Centre Pompidou

Kreativ och inspirerande filmsnutt om Centre Pompidou i Paris gjord av några elever från Manchester School of Architecture.

http://www.youtube.com/watch?v=eqSelsaGPuY&feature=fvw

torsdag 24 september 2009

Antioxidanter

Broccoli (Wikipedia)

Det var då ett fasligt tjat om antioxidanterna i VitaePro… Ja, ni har väl sett den ideligen återkommande TV-reklamen, där kända och okända människor lovprisar VitaePro?

VitaePro sägs bidra till "god muskelfunktion, stärka huden inifrån, skydda mot UV-strålning, skydda gula fläcken i ögat, stärka kroppens naturliga försvar, ge styrka och uthållighet, dämpa rynkor och gör att huden känns frisk."

För bra för att vara sant? Överdrift? Nonsens? Får man inte i sig tillräckligt med antioxidanter genom att äta t.ex. Broccoli? Läs vad några kritiska bloggare skriver:

http://medvetenskap.wordpress.com/2009/01/28/vitaepro-vilseledande-marknadsforing/

http://blog.tjomlid.com/?p=565

tisdag 15 september 2009

Nu ska vi upp, upp, upp…

Segelflygning på Motala flygfält (Skärstad). En Piper Pawnee drar upp en Cirrus.

fredag 11 september 2009

tisdag 1 september 2009

En kul och lite udda tjej...

Du kom ofta för sent till seminarierna. Och ibland kom du inte alls. Men när du någon gång kom, med din virkade gula axelremskasse och famnen full av böcker som du hela tiden höll på att tappa i golvet, hälsades du alltid med jubel. Du verkade inte ta någon större notis om jublet. Bara slängde dig ned på din plats och bredde ut dina tillhörigheter.

Vi visste inte så mycket om dig, men vi tyckte att du var en kul och lite udda tjej.

Jag förstod inte hur det var fatt. Eller att man borde oroa sig. Något, bara ett par ord, kunde kanske ha hindrat dig. Nu finns du inte mer. Men i mitt minne lever du.

tisdag 25 augusti 2009

Kortlivad vägvisare

Fördelen med att alltid ha sin mobiltelefon med sig är bl.a. att man kan ta bilder av kortlivade företeelser. Som den här skylten vid Elfviksvägan, Lidingö, som fick sitta uppe
i ca en timme innan någon (Polisen?) tog ned den.


Sommarbild 2

Än är sommaren inte slut....

söndag 19 juli 2009

Sommarbild

Jag gör en paus i bloggandet ett tag.

onsdag 1 juli 2009

Barntillbehör?

Det finns kameratillbehör, pc-tillbehör och en massa andra tillbehör. Men barntillbehör? Jag förstår vad som menas, men det dröjer nog innan jag vänjer mig vid ordet. Det gör motstånd på något sätt. Det låter som att man reducerar barnet till en vanlig pryl som kräver en massa biprylar. Men jag är väl språkpurist. Väntar nog med att införliva ordet i min vokabulär trots att Google ger över 7000 träffar.

söndag 21 juni 2009

Min första bild

Vitemölla, Österlen 1950: Jag är på sommarlov, 10 år gammal. Det regnar. Det regnar fast det är sommarlov! Några dagar kunde faktiskt vara såhär, regniga och obeskrivligt tråkiga. Ju mer jag tänker på det, desto fler sådana sommarlovsdagar kommer jag ihåg. Ibland kunde till och med tjockan stå tät mellan husen och en mistlur bölade med jämna mellanrum. Och emellanåt kunde det blåsa otrevligt våtkallt från Hanöbukten.

Det var just en sådan våtkall regnig tråkdag i juli som jag fick min första kamera.

Vår hygglige granne hade städat sin vind och kom galopperade nedför trappan med en svart lådkamera som hade legat där och samlat damm. Den tyckte han att jag kunde få. Du kunne välan se om det gåur å ta nå bilder me’n, sa han.

Vilken oväntad lycka! Det var en högst begagnad Kodak 2-C Brownie A från 1914. Nu gällde det att skaffa film, om det fortfarande fanns film för en så pass gammal kamera. Min mor och jag tar bussen in till Simrishamn och köper en filmrulle, format 9x12 cm. Sedan åker vi tillbaka till Vitemölla för att prova kameran.

Man ska hålla den i höfthöjd och titta rätt ner i ett litet matt glasfönster. Då ser man en dimmig och flugprickig bild av motivet. Sedan ska man röra vid en liten vass metalltunga som sticker ut på sidan. Då hörs det ett litet saktmodigt skrapande ljud inifrån kameran. Då har man tagit en bild. Sedan vrider man fram filmen tills nästa bilds nummer kommer fram i ett litet fönster.

Jag tänker att jag ska ta bilder av Kiviks marknad och kilar iväg till strandängen mellan Vitemölla och Kivik, klättrar uppför backafallet till marknadsplatsen. Tofsviporna vipar oroligt medan jag klättrar uppåt. När jag kommer upp ser jag att Kiviks marknad är slut. Stånden är borta. Kvar är bara en massa skräp som blåser omkring. Marknaden slutade tydligen i går, men nere på strandängen finns det fortfarande några campare kvar. Jag tar en bild, min första egna bild.

De närmaste dagarna tar jag sju bilder till med olika motiv, varefter rullen och nöjet är slut. Det går inte att köpa 9x12 film i Kivik, inte heller i Vitemölla. Jag vet inte hur jag ska ta ut filmen. Min mor slår då in kameran i brunt omslagspapper tillsammans med ett brev till fotoaffären, och så beger vi oss uppför backen till busshållplatsen vid stora vägen. Efter en stund kommer Simrishamnsbussen. Den är stor och blå och på sidan står det ordet Linje-Buss och en blixt, allt i blänkande krom. Det ser mycket fint ut, tycker jag. Modernt. De blå Linjebussarna var visst nya för i år. Mamma lämnar paketet till busschauffören.

Nästa dag går vi uppför backen igen till stora vägen. Där ligger paketet vid busshållplatsen på den dammiga vägrenen. Kameran är nu laddad med ny film. Den framkallade filmen kunde vi senare hämta i Simrishamn. Arrangemanget pågick en tid tills jag lärde mig att ta ut och sätta in filmen själv.

Det känns oerhört längesedan.

tisdag 16 juni 2009

Kl. 04.20 den 16 juni 1952

Sommaren 1952 var jag en flygbiten tolvåring på sommarlov i Skåne, närmare bestämt Kivik. Jag hade bra koll på vad som hände i luften, vilket ju dåförtiden inte var särskilt svårt. Sju år efter världskriget var Sveriges flygvapen det tredje eller fjärde största i världen, så man behövde bara titta rätt upp så var flygvapnet där, allestädes närvarande, ungefär. Jag kände till de flesta flygplanstyper och visste att flygvapenchefen hette Bengt Nordenskjöld. Jag var en flygnörd, helt enkelt. Det var därför inte så konstigt att denne lille nörd uppfattade att något var galet när ett svenskt militärt flygplan typ DC 3 rapporterades saknat över Östersjön den 13 juni.

Dagen därpå skrev Expressen: ”Saknade planet spårlöst borta. Inget hopp om besättningen.” Och sedan följde händelserna slag i slag. Efterspaningar inleddes, utan resultat. Tidigt på morgonen den 16 juni gav sig två svenska sjöräddningsplan av typen Tp 47 Catalina ut över Östersjön för att försöka hitta något spår av DC 3:an.

DC3:ans hemliga uppdrag var rutin. Den hade flugit sin vanliga sträcka, nord och sydlig rutt, av och an, på 4000 meters höjd över internationellt vatten öster om Gotland, men denna gång med tillägget att signalspana på en stor sovjetisk flottmanöver vid den baltiska kusten. Men det hade vi vanliga medborgare ingen aning om och skulle heller inte få veta förrän åratal senare.

Catalinornas besättningar anade däremot vad som hänt. Den 15 juni hade jagaren Sundsvall funnit en gummibåt ungefär mittemellan Gotska sandön och Ösel. Det var DC 3:ans gummibåt, oanvänd och genomskjuten.

Vid fyratiden på morgonen den 16 juni befinner sig den ena Catalinan, Gustav Bertil, nordväst om Dagö. Plötsligt dyker två sovjetiska jetjaktplan typ Mig 15 upp och ger tecken åt Catalinan att följa efter. Svenskarna har ingen anledning att följa uppmaningen eftersom de befinner sig över internationellt vatten. I stället går de ned till lägre höjd, ökar farten och sätter kurs på den svenska kusten.

I sin bok Catalinaaffären beskriver Kenth Olsson vad som sedan hände: ”Det Catalinaplan som kom att bli nedskjutet, hade beteckningen GB och befann sig nordväst om Dagö på internationellt vatten, då F2 (basen i Hägernäs) kl 04.09 mottog följande meddelande: ’Skenanfall av två MIG-plan’. Anropet följdes två minuter senare av ett nytt: ’Vi är beskjutna med 20-mm spårljus. Det slår till höger’. Kl 04.15 mottog det andra Catalinaplanet ett anrop som lyder: ’Jag är beskjuten och träffad flera gånger’ ".

MIG-planen anföll sju gånger med spårljusammunition och automatkanoner. Attackerna varade tio minuter.

Med höjdrodret, ena motorn och planets elsystem ur funktion, flera träffar i flygkroppen och förare och navigatör skadade av en granatträff bakom cockpit, nödlandar Catalinan ganska bryskt på vattnet klockan 04.20. Medan det sakta sjunkande planets gummibåtar sjösattes, gjorde ett sovjetiskt jaktplan två skenanfall mot den svenska besättningen, varav några hoppade från båtarna vattnet för att bli svårare att träffa. De blev dock inte beskjutna och blev senare upplockade av det västtyska fraktfartyget Münsterland. Catalinan gick till botten efter tio minuter.

Flygvapenchefen Bengt Nordenskjöld, temperamentsfull som han var, blev så upprörd över nedskjutningen av Catalinan att han på eget bevåg beordrade ut svenskt jaktflyg över Östersjön och satte sig själv i en stridsladdad J28 Vampire och satte kurs på nedskjutningsplatsen. Till all lycka hittade han inget att skjuta ned…

Jag minns tidningarnas förstasidor. Folk spekulerade upphetsat, några trodde till och med att det skulle bli krig mellan Sovjet och Sverige. Varför hade Sovjetunionen gett sig på två obeväpnade svenska flygplan? Vad skulle hända nu? Och regeringen hävdade att DC3:an hade varit ute på en oskyldig ”navigeringsflygning” runt Gotland för att träna radiotelegrafister. Sovjets beteende var obegripligt.

Jag förstod inte varför Sovjetiska plan hade skjutit ned en vanlig DC 3:a vid Gotland. Vad hade de där att göra? Och inte heller varför de hade skjutit ned ett sjöräddningsplan. Det var mycket att grunna över.

Långt senare framkom det att Sovjet hade påstått att Catalinan hade trängt in på Sovjetiskt territorium och öppnat eld mot ett sovjetiskt plan som hade försökt att avvisa det. En uppenbar lögn eftersom Catalinan var obeväpnad.

Först nio-tio år senare, när jag som vuxen kom i kontakt med militär signalspaning, fick jag reda på DC 3:ans egentliga roll i det hela. Men ändå, det var en brutal handling av Sovjet. Vad hade hänt om vi hade kontrat med att torpedera sovjetiska trålare med misstänkt många antenner som hade snokat utefter våra kuster?

Navigatör i en Tp 47 Catalina. Ur filmen Gula Divisionen. Regi: Stig Olin. (1954).

torsdag 11 juni 2009

fredag 5 juni 2009

Östgötabilder 4

Loppis i den gamla kvarnen i Fornåsa. Mäktig byggnad...

Två våningar med loppisprylar.


tisdag 2 juni 2009

Star Chief

Häromdagen snubblade jag rätt in i ett oväntat fotomotiv: en Pontiac Star Chief parkerad intill en verkstadsvägg. Jag tog en bild med mobilen. Det var som en tavla med samma stillhet och dämpade ljus som hos konstnären Ulf Wahlbergs målningar av amerikanska bilar.

Ulf Wahlberg:
http://www.konstbolaget.se/artist/188
http://www.bilsport.se/bildview.php?bild=bildarkiv/31/s_481722f978322.jpg

söndag 31 maj 2009

Midi-animerad Fuguetta

Detta är J.S. Bachs “Fuguetta” ur Goldbergvariationerna (Variation Nr. 10). Att se den flyta fram animerad på det här sättet ger en åskådlig inblick i hur denna lilla läckra fuga är konstruerad. Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=l8_jyI7WQ80

onsdag 20 maj 2009

Pausbild

Jag tar en paus från bloggandet med denna bild från en Japansk stenträdgård.
Passande musik vid meditativt betraktande av stenträdgård: http://www.youtube.com/watch?v=RRx-B8mbOUk

fredag 15 maj 2009

Elisa, Elisa...

Elisa, Elisa, saute-moi au cou, sjunger Serge Gainsbourg. Elisa, kasta dig om halsen på mig! Men Elisa heter egentligen Jane Birkin. Och enligt texten vill Serge att hon ska borra in sina naglar i hans hår, leta efter löss (!) och göra korkskruvslockar och mittbena. Och annat tokigt, kan man förmoda. Vad gör det att hon är tjugo och han fyrtio, det plågar honom knappast, sjunger han.

Den gode Serge är förälskad, fast han tagit på sig sin vanliga min av att ha allt under kontroll. http://www.youtube.com/watch?v=DLhlrmg71XY

tisdag 12 maj 2009

I sort of realize...

Den här pausbilden är från sommaren 1971. Vi hade bänkat oss framför TV:n i sommarstugan i väntan på live-sändningen från månen. När bilderna väl kom var det suddiga, knappt rörliga spökbilder. Det var den fjärde bemannade månfärden, Apollo 15. Månlandaren hade tagit mark vid foten av berget Hadley, och den här gången hade man ett fordon med sig och gjorde några skumpiga turer med den. Apollo 15:s befälhavare David Scott gjorde ett mångordigt och föga sensationellt uttalande, som nog ingen kommer ihåg:

"As I stand out here in the wonders of the unknown at Hadley, I sort of realize there's a fundamental truth to our nature. Man must explore. And this is exploration at its greatest."

I sort of realize? Man must explore? Det satt inte som en smäck, precis.

Men vad skulle jag själv ha sagt om det hade varit jag som stod där? Jag hade nog sagt ”Kors i Göta kanal”, tror jag.

Men, i alla fall, Apollo 15 sägs ha varit den mest lyckade månfärden ur vetenskaplig synpunkt.

torsdag 7 maj 2009

Kunglig blamage resulterar i komisk balett


De här två bilderna har jag valt ut ur en video på Youtube. Jag väntade tills att det rätta ögonblicket infann sig och sen frös jag bilderna. Inget märkvärdigt med det, men jag intresserar mig för uttrycksfulla bilder och tycker att just de här frusna ögonblicken passar bra på min blogg för att presentera två utsnitt ur ett mästerverk. Det är ur Jean-Baptiste Lullys och Molières comédie-ballet ”Le Bourgeois gentilhomme” (Borgaren som adelsman).

Baletten är rasande fin ur alla väsentliga synpunkter: musiken (framförd av Le Poème Harmonique på historiska instrument), den tokroliga koreografin, de färgmässigt välavstämda kostymerna, scenografin och ljussättningen. Man bara lutar sig tillbaka och njuter.

Verket kom ursprungligen till som en direkt följd av en kunglig blamage. Ludvig XIV hade tagit emot vad han trodde var den turkiske ambassadören med överdådig lyx och ståt. Själv hade han klätt sig i guldbrokad översållad med diamanter för att göra ett oförglömligt intryck. Tyvärr visade det sig sedan att det inte var ambassadören utan bara en lägre tjänsteman ur sultanens uppvaktning, utsänd för att förbereda det egentliga mötet. Pinsamt! Solkonungen gör sig till för en utländsk lakej!

Nu gällde det att rädda den konungsliga äran och kunna skratta åt det snöpliga misstaget. Därför uppdrog kungen åt Moliére och kompositören Lully att sätta upp en balett där man kunde på ett harmlöst sätt göra sig lustig över det turkiska utan att orsaka utrikespolitiska förvecklingar eller direkt beröra den inträffade kungliga fadäsen. Kungen ville nog gärna få den tråkiga historien ”out of his system.”

Le Bourgeois Gentilhomme hade urpremiär 14 oktober 1670 på slottet Chambord. Stycket handlar om monsieur Jourdain (spelad av Molière själv) som är en pompös borgare som vill klättra på samhällsstegen. Han tar lektioner i dans, filosofi och fäktning, beställer dyra kläder, kurtiserar en markisinna och insisterar på att hans dotter Lucile skall gifta sig med en adelsman. Men hon är förälskad i den alltför vanlige Cléonte och det kan inte hennes far tåla.

Den listige Cléonte har dock en plan: han klär ut sig till förnäm turk och lurar i den korkade Jourdain att han är son till den turkiske Sultanen. Som sådan friar han till Lucile och lovar att utnämna Jourdain till ”Mamamouchi” i en högtidlig ceremoni i närvaro av Stormuftin (på urpremiären spelad av Lully) varefter Jourdin ska underteckna äktenskapspapperen. Den "turkiska" ceremonin dansas med yviga gester, krumsprång och livlig mimik -- och Jourdain, som tänker på sin kommande upphöjelse till turkisk adelsman, deltar med lika delar ängslan och förtjusning.
...och Ludvig XIV hade hjärtligt roligt åt alltihop.


Konsnärlig ledare: Vincent Dumestre, Le Poème Harmonique.
Iscensättning : Benjamin Lazar
Koreografi: Cécile Roussat
Scenografi: Adeline Caron
Kostymer: Alain Blanchot
Ljus: Christophe Naillet

Se den Monsieur Jourdains dråpliga upphöjelse till "Mamamouchi" i den "turkiska" ceremonin: http://www.youtube.com/watch?v=eGkCSHBGAyg

Del 2:
http://www.youtube.com/watch?v=ja6UL6d9y0E

fredag 1 maj 2009

Mare

"Ingenting här är som jag är"

Mare Kandre (1962-2005)
Foto: Cato Lein

http://www.dn.se/dnbok/hon-latsades-aldrig-1.851990


fredag 24 april 2009

Anita O’Day – the Queen of Be-bop

För ”hundra år sedan” såg jag Jazz on a Summer’s Day, en utomordentlig dokumentär som spelades in på Newportfestivalen 1958, och jag fastnade direkt för jazzsångerskan Anita O’Day som var mycket elegant i chic klänning, matchande hatt och vita handskar. Hon sjöng bl.a. Sweet Georgia Brown. Det är en film jag gärna skulle se om, inte bara för Anitas skull, naturligtvis.

Men det var på Youtube som jag hittade det här superfina klippet från en TV-sänd jazzkonsert i Japan med Anita och ett japanskt storband. Här står hon på toppen av sin karriär när hon sjunger Four Brothers.

Låten skrevs ursprungligen 1947 av Jimmy Giuffre för Woody Hermans storband och det är främst saxsektionen som bär melodin. Men i sin version tar Anita över de fyra saxofonernas roll med sin altröst och suveräna scat song. Hon har total kontroll över allt -- rösten, rytmen, orkestern, TV-mediet -- och inte minst sitt självsäkra och ledigt spralliga framträdande. Hon stortrivs helt enkelt i rollen som vokal saxofonsektion. Four Brothers är bland det bästa hon har gjort. Vad tycker du?

Se själv: http://www.youtube.com/watch?v=-XvnGEdw3Lk&feature=related


Anita O’Day (1919-2006) i chic blåsa och hatt på Newportfestivalen 1958.

måndag 20 april 2009

Frukost i Phoenix

Ett minne från Arizona: Det är morgon och solen lyser på Phoenix röda berg. Jag lämnar mitt hotellrum med den lurviga orangemelerade heltäckningsmattan, möblerna i imiterad ek och tavlorna med fejkade indianska motiv och går mot lobbyn. Jag ska vara med på en presskonferens, men först är det frukostdags.

Konferensdeltagarna troppar in i Marriotts frukostrum under glada tillrop:

- Hi George, howzit going?
- Terrific, Frank, and how's the wife and kids?

Frukosten verkar vara av det ymnigare slaget att döma av dem som redan blivit serverade. Jag slår mig ned intill en brittisk journalist från Electronics Weekly. Han beställer sin frukost av en uppassare utrustad med ett formulärblock fastklämt på ett skrivunderlag av aluminium och pennan i högsta hugg. Följande konversation utspinner sig:

- Good morning, sir. Are you ready to order, sir?
- I’ll have an omelette, please.
- And what sort of omelette, sir? Western omelette, French omelette?
- I think I'll have a Western omelette, please, and some bacon.
- How many strips of bacon, sir?
- Four please. Could I have some pancakes too?
- Sure, what sort of pancakes, we have...
- Any type of pancake will do, thank you.
- How many pancakes would you like, sir?
- Three, please.
- What would you like to have with your pancakes, sir? We have raspberry jam, strawberry jam, blackberry jam, boysenberry jam, blueberries. Or just syrup? Or butter?
- Butter? Good heavens, no. I’ll have some syrup.
- What sort of syrup, sir? Maple syrup?
- Yes, maple syrup will do just fine, thank you.
- Would you like some sugar as well?
- No, thank you.
- Would you like some coffee? Tea? Or ice water?
- Coffee please.
- What sort of coffee, sir? We have…
- Just plain black coffee.
- Would you like some juice, sir? We have tomato juice, orange juice, grapefruit…
- Orange juice, please.
- How would you like your eggs, sir?
- No eggs, thank you. I’ve already ordered an omelette.
- Sausages? Buttered toast and marmalade? Cereal? Oatmeal? We have…
- Look here, I just want my breakfast. Would you please be so kind as to go and get it for me?

När han sedan fick sin frukost låg allt på samma tall­rik, pannkakorna överlappade omeletten och lönnsirapen hade flutit ut över omeletten och baconstrim­lorna…

torsdag 16 april 2009

Cool Jazz

Chet Baker (1929-1988) och hans musik var jag mycket intresserad av på 50-talet och början av 60-talet, innan han definitivt gick in i heroindimman. Vilken känslig musiker han ändå var, både instrumentalt och sångligt! Han var en idol av James Deans dimensioner, tyckte man på den tiden.

Han föddes i Yale, Oklahoma och började sin musikaliska karriär i en kyrkokör. Hans far var en professionell gitarrist som tidigt intresserade honom för trombon och trumpet. Chet kom senare att spela med Stan Getz, Charlie Parker och Gerry Mulligan, som också var bland mina favoriter på 50- och 60-talet. Ibland lyssnar jag på dem fortfarande.

Chet kämpade med knarket hela sitt liv, och lyckades faktiskt ta sig upp och göra en come-back i Europa, men dog till sist i Holland 1988 efter att ha störtat från sitt hotellfönster.

I går sökte jag upp mina mina jazzfavoriter på Youtube, däribland just Chet Baker, ett av de ledande namnen inom cool jazz som han var. Hör honom här i ”I fall in love to easily”: http://www.youtube.com/watch?v=3zrSoHgAAWo

onsdag 8 april 2009

Jag ville också ha en ponny…

Den gamle actionhjälten Steve Seagal såg jag i ”Shadow man”på TV6 häromdagen. Där spelade han en f.d. CIA-agent som blir indragen i en våldsam historia där hans 8-åriga dotter blir kidnappad av korrupta CIA-agenter som vill lägga vantarna på ett biologiskt vapen. Filmen utspelar sig i Rumänien och där går det vilt till, enligt Sony Pictures. Efter en serie intensiva actionscener där Seagal får gott om tillfällen att visa upp sina kampsporttricks och osannolika pricksäkerhet (skjuter bl.a. ner en helikopter med pistol) räddas dottern.

När liken krattats ihop i prydliga högar och far och dotter är hemma igen, får dottern pekoralenligt en hjärteknipande present som plåster på såren: EN ALLDELES EGEN PONNY!

Jag ville alltid ha en ponny när jag var liten. * Snyft * ;-)


(Skämt åsido: Privat är Steven Seagal en godhjärtad person som ägnar sig åt filantropisk verksamhet: http://www.stevenseagal.com/ )

lördag 4 april 2009

Baracken vid vägkanten

En skräpig barack vid en dammig vägkant, tyckte jag först. Men jag ändrade uppfattning. Och om du någon gång ska till Austin, Texas, får du inte missa baracken vid vägkanten. Det är nämligen honky-tonkbaren The Broken Spoke, där countryartister uppträder varje kväll utom sön- och måndagar. Stämningen är familjär och det är bra tryck i musiken. Adressen till stället - som erbjuder “The Best in Live Country Music and Chicken Fried Steak” - är 3201 South Lamar.

När jag kom in möttes jag av en interiör med country music memorabilia, typ bilder på Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Tammy ”Stand by your man” Wynette och andra artister som uppträtt där, en jukebox, biljardbord, Texasflaggor, ett överflöd av ölreklam, ett dansgolv, stolar och bord.

Sedan troppade gästerna in iförda jeans, västar och ”10-gallon” Stetsonhattar. Senare blev det dans. Dansen tillgick så att herrarna förde damen gåendes motsols runt golvet. Här skulle det tydligen inte vara något fjolligt runtsnurrande. Nej, mannen tar ut kursen och stegar beslutsamt rakt fram medan damen snällt travar baklänges. I marschtakt. Alla danspar hade sina 10-gallons på. Övriga satt vid småbord och drack direkt ur ölflaskorna i halvmörkret. Den enda belysningen – över såväl dansgolv som matgäster – kom från neonskyltar med ölreklam. Ganska exotiskt alltsammans, men gemytligt.

Och när jag hade hört singer-songwritern Chris Wall live blev jag nästan honky-tonkfrälst. Han tillhör väl inte countrymusikens legendarer, men att lyssna till honom var en upplevelse så god som någon. Han föddes 1953 i Newport Beach, California, men tog jobb på en ranch i Montana och inledde sin sångkarriär i slutet av 1980-talet. Han skrev Trashy Women för countrygruppen Confederate Railroad och låten blev en omedelbar succé. Men här sjunger han själv: http://www.youtube.com/watch?v=WpKUFXHxJa8&NR=1

Wisegeorge (som har bloggen Austin Beerjoints, Bars and Honky Tonks) berättar om Broken Spoke i en skakig video: http://www.youtube.com/watch?v=R_iEssBCPg4

torsdag 2 april 2009

Gammal goding 2: I'll Never Find Another You

Jag tar en Seekers-hit till: I’ll never find another you, genombrottslåten från 1965. En fin låt som håller än idag. Medlemmarna i gruppen var Judith Durham (sång), Athol Guy (kontrabas), Keith Potger (12-strängad gitarr) och Bruce Woodley (gitarr).

Deras akustiska sound påminde mycket om Peter, Paul and Mary, men The Seekers var i en klass för sig. I mitt tycke avgjort bättre.

I’ll never find another you: http://www.youtube.com/watch?v=xkeIQ7t_ra0


onsdag 1 april 2009

Gammal goding: Georgy girl

Popgruppen The Seekers med Judith Durham sjöng sig in på hitlistorna i USA, Australien och Storbritannien 1967 med singeln Georgy Girl. Den blev den australiensiska gruppens sista stora hit och den 7 juli 1968 i London tog The Seekers avsked av sin publik. Judith inledde sedan sin egen sångkarriär.

Georgy Girl spelades in för en film med samma namn med bl.a. Lynn Redgrave, James Mason och Charlotte Rampling, men låten spelades först när sluttexterna vevades, har jag för mig…

http://www.youtube.com/watch?v=eSVfLNCW4Fs

tisdag 24 mars 2009

YMO

Mera japanskt: minns ni Ryuichi Sakamoto och syntgruppen YMOs låt Ongaku (musik) från 1984? Här är den igen:



torsdag 19 mars 2009

"Småbrottning"

Jag kan visst inte släppa Japantemat ännu. Den här bilden har jag hämtat ur en bok om Sumo. Den visar en bråkdel av de många typer av kast som förekommer i Japans nationalsport. Efter varje match anges vilken kastteknik, kimarite, segraren vann på.

Förresten, Sumo uttalas ”små”, och Sumobrottarna kallas O-sumo-san (uttalas ”Å-små’-san” med tonvikten på andra stavelsen). Så det är väl inte helt fel att kalla den japanska nationalsporten "Småbrottning", antar jag :-)

Gå till den japanska Sumo-sajten om du vill veta mer om kimarite : http://sumo.goo.ne.jp/eng/kimarite/index.html
Du får veta mer om aktuella turneringar på: http://sumo.goo.ne.jp/eng/

onsdag 11 mars 2009

Kimono

Jag avslutar det här Japantemat med en snygg och ledig kostym att gå ut i: en indigofärgad ensemble bestående av kimono och haori (jacka). Skärpet kallas kaku-obi och skodonen geta. Jag tycker att det är en riktigt snygg outfit på det hela taget. I Japan alltså.

…men vill du se hur ungdomar klär sig, klicka på länken:
http://www.youtube.com/watch?v=23-Uc09iINM

måndag 9 mars 2009

Kimono

Det här är en kuro tomesode. En svart kimono som bärs av gifta kvinnor vid formella, festliga eller högtidliga sammanhang. En tomesode är mönstrad från midjan och nedåt och det breda skärpet (obi) skall matcha tomesodens mönster. Upptill syns två kamon (släktvapen). Ytterligare tre sitter bak på skulderpartiet. Fem kamon visar att kimonon är mycket formell.

Hur klär man på sig en kimono? Det är ingen enkel sak. Klicka:

Del 1: http://www.youtube.com/watch?v=kCZtGi21ysM

Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=sEGSemM222g&feature=related.

Kimono

Jag dröjer mig kvar i Japan ett litet tag till, åtminstone i tanken, för att visa några bilder på elegant dammode. Det här är en handmålad sidenkimono med broderier och hellång ärm. Tygvecket på ärmen räcker nästan ned till fötterna.

Den här typen av kimono kallas Ôburisode och bärs t.ex. av en ung ogift flicka vid ett bröllop eller något annat formellt tillfälle.

Vill du se mera? Ta och titta på http://www.youtube.com/watch?v=LKU466iG1AQ&feature=related

torsdag 26 februari 2009

En gatstump i Kugayama

Jag vet inte vad det är med den här bilden. Det har något särskilt. Är det för att det är så rent och prydligt? Smått och välordnat? Kanske för att den gör ett sådant intryck av etablerad harmoni?

Harmoni. Jag kände att jag nog skulle kunna bo här, fast jag var en gai-jin, en "utanförmänniska". Gå ut om morgnarna, säga ohayo gozaimasu till grannarna, sätta mig på förortståget, åka till jobbet. Bli en helt vanlig sarari-man, en "salary man", om omständigheterna var sådana. Det var nog just därför som jag tog bilden, tror jag.

Men det är kanske inte så för dig, käre bloggbesökare. Du kanske ser ett gytter av hus, en rensopad gatstump, en massa bråte intill husväggarna. Men just då var jag förälskad i Japan. Och det är jag väl fortfarande.

Jag var som Lafcadio Hearn, författaren och tidningsmannen som blev japanfrälst på 1890-talet, då Japan fortfarande var exotiskt och främmande. Han såg "Japanese daintiness” överallt: Ett utsökt lackskrin. En liten bur för syrsor, kirigirisu, köpt i en mushi-ya, insektsbutik, för att man skulle få lyckan av att höra syrsan spela hemma. Ett vackert omslagspapper på en fint inslagen present. Skuggorna på skjutdörrarna av rispapper, shoji. Sagorna och sägnerna, som yuki-onna, snökvinnan, till exempel. Kimono, håruppsättningar, artiga bugningar och kvinnors fniss bakom sina händer.

Men åter till bilden. Den visar en alldaglig återvändsgata i ett bostadsområde i Tokyo, nämligen Kugayama, ett område i förortsdistriket Suginami-ku. Husen, tätt sammanpackade med sina små lägenheter har, trots att de är så hopgyttrade, sin individuella karaktär.

Kvarterets hemmafruar (Japan har många sådana) har hängt ut familjens täcken till vädring och ställt ut blomkrukorna i rännstenen. Deras cyklar står uppställda intill husväggarna, redo för turen till snabbköpet.

Barnen, i sina skoluniformer och med sina otympliga skolväskor på ryggen, har gett sig iväg till skolan. Papporna har tagit pendeltåget, Keiō Inokashira-linjen, halvsovandes in till sina jobb i det myllrande ofantliga Tokyo.

Tokyo med förstäder har 35 miljoner invånare och är lite större än Skåne. Japans folkmängd är 127 miljoner på en yta mindre än Sveriges. Det är knappt så att man kan fatta det.

fredag 20 februari 2009

Utfärd till ett snöigt Nikko, Japan

Det är söndag och jag sitter med mina japanska kollegor Midori och Yoshio i en turistbuss på väg mot Nikko. Vi är lediga från vårt konsultuppdrag och tycker det skulle vara roligt att bara umgås och samtidigt få uppleva något tillsammans bara vi tre. Vi lämnar utkan­terna av Tokyo bakom oss. Den upphöjda betongmotorvägen upphör och hyreshusen blir mindre, gråare och enklare. De ligger tätt, tätt, tillsammans i ett böljande landskap av tegeltak. Här och var sticker några tele­fonstol­par och enstaka träd upp ur myllret.

Bussen stannar till vid ett litet shop­pingcenter så att alla turister skall kunna ta en liten rast. Yoshio, Midori och jag går in i en liten coffee-shop och jag håller upp dörren för Midori som idag är klädd i islands­tröja och gråa långbyxor. Hon tackar och säger med ett menande leende åt Yoshio att en sådan artighet är hon minsann inte van vid här i Japan. Vi tar en hastig kopp té, och eftersom vi senare skall besöka en berömd helig plats kommer samta­let in på religion.

Midori frågar mig vilken tro jag har. Jag är väl något slags fritänkare, svarar jag, men det är nog inte helt fel att säga att jag är kristen. "And which sect do you belong to?" frågar hon. Jag blir först lite förvirrad över frågan men säger att jag är Luthe­ran. Jag har aldrig tänkt på protestantismen som en sekt.

"Jag är också kris­ten, men mormor är buddhist, och hon är så snäll och rar och klok, så jag är lite buddhist också. Och de flesta japaner är väl shin­toister, samtidigt som de har någon annan religion också. När jag gifter mig blir det väl enligt shintoistisk ritual”, säger Midori och fort­sätter med att berätta att hennes far är sjukpensionär och att hennes mor sysslar med stick­ning för att dra in pengar till hushållet. Det är hon som har stickat islandströjan som hon har på sig idag. Modern har en stick­maskin och säljer det hon stick­ar. Hon lär också ut maskin­stickning, och så är hon mycket duktig på ikebana, blomsterar­range­mang, men det är inget som hon undervisar i. Yoshio säger att han är buddhist, men vill inte gå djupare in på det.

Midori har tagit med sig mat­säckspa­ket, bento, till oss alla tre. Det är små vita kartonger som innehåller sushi, bitar av små rödvita bläckfiskarmar med sugkoppar, och lite annat av ett knaprigt slag. Till detta dricker vi Coca-Cola på burk.

Vi fort­sätter bussresan och efter någon timme är vi högt uppe i bergen. Bussföraren stannar plöts­ligt och går ut och lägger på snöke­djor. Det tar en bra stund. Sedan fortsätter vi färden och så små­ningom kommer vi fram till ett vintrigt Nikko. Här skall vi äta lunch på ett ho­tell och går in i matsalen, men det är en väster­ländsk restaurang i viktoriansk stil, komplett med vita dukar, tjocka servetter, vita porslin­stall­rikar och tunga, slitna restau­rangbe­stick av den typ som jag vet smakar metall. Jag skall just gå fram till det bord hovmästa­ren anvisar oss, men blir stående. Jag har varit i Japan en tid och blivit nipponofil. Japanvänner säger att man först blir tokförälskad i Japan, sedan kommer motreaktionen och senare inträder en mer realistisk uppskattning. Jag befinner mig fortfarande i förälskelsestadiet. Åsynen av klunsig väs­ter­ländsk restaurang­kul­tur ger mig plötsligt avsmak. Min tvekan får Yoshio att föreslå att vi skall gå en trappa ned till den japanska res­taurang­en.

En servitris i en enkel kimono serverar oss kare-raisu, curry-ris, vid ett litet bord av ljust trä. Utanför det ganska stora fönstret ligger en park. Lite längre bort vid ett mjukt rundat buska­ge skymtar jag en liten stenlykta. Så här skall man äta lunch, tänker jag. Vi har rektangulära lack­brickor framför oss med maten arrangerad i olika små fint dekorerade skå­lar. I våningen ovanför sitter resten av turister­na i en murrig lokal med fyrkantiga tavlor med västerländska jaktmotiv på väggarna. De bearbetar sin biff med lök, tjock brun sås och potatis med tunga bestick av gammeldags SJ-typ som slam­rar mot det tjocka restaurangporsli­net. Vilket slammer det faktiskt är! Jag har inte tänkt på det förut: slamret i västerländska restauranger jämfört med stillheten i japanska! Vi sitter här nere i en ljus och luftig miljö, med utsikt över en japansk träd­gård och äter en vackert arran­gerad, välsmakande måltid ur nätta små skålar med hjälp av eleganta smala bam­bupin­nar, hashi. Så skall det naturligtvis vara, tänker jag.

Yoshio är fritidsklädd idag, i en vit polotrö­ja, röd fodrad vind­tygs­jacka och jeans. Han ser annorlunda ut än då jag först träffade honom i Amsterdam. Borta är det skinande runda babyansiktet, lockarna är kvar, men anlets­dragen har smalnat, och huden verkar torrare. Han har magsårsbesvär, säger han. Han äter inte särskilt myck­et. Medan han för­strött plockar i maten med pinnarna be­rättar han om sin tid i Syrien då han var anställd av ett bygg­konsor­tium och hade ansvaret för löneutbetal­ningar­na.

"Jag var tvungen att anlägga mustasch, annars skulle syri­erna inte betrakta mig som en riktig man. Nu är det ju så att skägg och mustasch växer så lång­samt för oss japaner, men som tur var sade min upp­drags­givare till mig i god tid, redan i Japan, så jag hade gott om tid på mig. När jag slutligen kom till Damaskus var jag en riktig he-man. Så jag blev omedel­bart accepterad av de andra mustasch­prydda machotyperna där. You can't be a sissy in Syria."

Efter lunchen fortsätter bussen den sista sträckan mot Nikko. Vi stannar för att gå ut och se på ett heligt vat­tenfall, eller snarare den plats där det brukar vara ett heligt vattenfall, för så här års finns där inget vatten. Sedan fortsätter vi med bussen och passe­rar förbi en helig träbro, Shin-kyo, som vi tyvärr inte ser i dess helhet eftersom den är under repa­ration.

Det är mycket som är heligt i Japan, i själva verket är hela naturen full av shintoismens olika stor- och smågudar, kami, som respekteras och vördas som ett slags naturens skyddsandar, om jag har förstått saken rätt. Jag har börjat tycka att det känns riktigt bra med att naturen är full av kami. Det känns ungefär som svenska vättar och troll, men de ställer inte till förtret utan är mer välvilligt lagda. Carl von Linné såg ju Gud ”på ryggen”, när han gick omkring i naturen. I Japan anser många att naturen är gudomlig, i betydelsen att den är befolkad av gudomliga väsen.

Sedan är vi framme vid Nikko och stiger ut ur bussen. Det är mulet och kallt. Här och var ligger enstaka snödrivor. Jag huttrar i min tunna kostym och håller plötsligt på att halka omkull på den isiga och blöta marken. Mina skor är alldeles för tunna för det här slaskiga vädret.

Det är gott om turis­ter, mest japanska, och i huvudsak skolpoj­kar i tonå­ren, klädda i sina strama mörka uniformer med stånd­krage. Vi går upp mot själva tempelplatsen utefter en lång rak väg, Omote-sando, och passe­rar sedan genom en torii, en tempel­portal. De rödmålade templen ser ut att ha blivit fär­dig­ställda igår.

Det ligger tyd­ligen inte något sär­skilt värde i att behålla det ur­sprung­liga virket, det viktiga är att templen ser ut som de alltid har gjort, och som de alltid kommer att se ut. De är eviga, oförstörbara, alltid lika skinan­de nya, med sina fantastiska guldbelagda snide­rier och lack­arbeten. Vissa tempel i Japan lär ha byggts upp helt på nytt, alldeles intill det gamla som man förstört sedan man utfört en särskild ceremoni. Tänk om man skulle göra så med Alvastra klosterruin! Det tål att tänka på...

De äldsta delar­na av Nikko är från 800-talet, men de flesta templen byggdes på 1600-talet. Guideboken uppger att 13 000 människor arbeta­de i två år för att färdigställa allt, och att man använt blad­guld till ett antal av en och en halv miljon blad för den konstnärliga utsmyckningen. Där finns till exempel Yomeimon, Solljuspor­ten, som är en av världens mest ut­sirade bygg­nads­struktu­rer.

Vi går omkring på tempe­lom­rådet i två timmar och på vägen åter mot bussen passe­rar vi några buskar där besökare knutit fast små vita lappar med önskningar på grenarna, och ett par små stånd där man säljer souve­nirer och "önskelot­ter". Vi köper en lott var. På Midoris står det att hon kommer att föda en tjock och sund baby. På min står det att jag kommer att få vara med om en märklig händelse. Yoshio vill inte säga vad det står på hans.

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_divinities_in_Japanese_mythology#Shinto