I den glasklara hösten hindrar ingenting min blick.
Vid horisonten höjer sig ett lätt dis.
En flod långt borta smälter in i skyn,
Några löv faller, blåses fram av brisen.
Solen går ned bakom den böljande kullen.
Hur sent kommer inte den ensamma tranan tillbaka!
Det är skymning och råkorna flockas redan i skogen.
Dikt från T’ang-dynastins Kina, 618-904. Fung-Tu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar