


En blogg med personliga funderingar, minnen, tidsbilder, och flygning
Jag hajade till häromdagen när jag var ute och gick. Vad dolde sig bakom träden? Ett periskop? Nån som spionerar? På moi? Ett konstigt linsformigt moln och så dom mystiska K-slingorna. Jag tyckte mig ha upplevt det förut. Närvaro av något utomjordiskt. En UFO-känsla…
Den här bilden kom för mig, ett UFO från filmen ”Världarnas krig”, 1953. Men det var ju bara en lyktstolpe jag hade sett...
Jag bloggade om ord som Vegelkvarn och Blodyvel tidigare i år. Det handlade om barnspråk. I de flesta familjer finns det ju speciella ord och uttryck som är ”familjeegna”, och ofta är de hämtade just från barnens vokabulär. I vår familj har vi till exempel ordet Pillevi’lla. Det är ett ord för en söm i kläderna som har gått upp, så att man kan stoppa in ett finger där och kittla lite i all familjär vänskaplighet. Nu skall det dock handla om en utomfamiljär Pillevilla.
En gång stod jag och väntade framför en incheckningsdisk, jag tror det var på Paris-Orly. Jag skulle flyga inrikes med Air-Inter till Toulouse. Framför mig i kön stod Juliette Greco, vacker, svartklädd, ouppnåelig. Hon drog en bag på hjul efter sig, medan hon sakta avancerade med långsamma, värdiga steg.
Jag såg att sidsömmen strax under hennes vänstra armhåla hade gått upp och avslöjade en pillevilla på vad en anatom skulle ha benämnt linea axillaris media. Pillevillan var som gjord för att stoppa in en lillfingertopp där. Jag stirrade på det lilla hålet i vilket en hudfärgad yta exponerade sig för omvärlden. Skulle man?
Men det stannade vid att leka med tanken. Je suis gentilhomme. Och hon tillhörde ju inte min närmaste familj, så en sådan frihet kunde man ju inte ta sig.
Men tanken är ju fri. Jag övervägde flera alternativa franska fraser, till exempel: Excusez-moi madame, mais votre robe a un petit trou, précisement ... là. Och just när man sa det skulle man sätta dit lillfingret och vicka lite för att ange exakt var pillevillan var belägen…
… men jag ville inte utsätta mig för att bli fräst åt, örfilad och kallad « salaud! » av Juliette Greco…
Men nu, många år efteråt, tänker jag att det skulle ha varit ett minne för livet. Jag skulle kunna ha berättat: ”Juliette Greco kallade mig salaud en gång. Ni vet, existensialisternas musa, hon som sjöng Jolie Môme, hon gav mig t.o.m. en örfil."
Om jag hade gjort det, vill säga… Pillevillat på Juliette, alltså.
Namnet "Bataki" fick den efter korpen i Nils Holgerssons underbara resa. "Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse...".
De många svärdantennerna gav däremot upphov till öknamnet "Piggsvinet".
Vickers Varsity användes av Royal Air Force Training Command för utbildning av navigatörer och andra rear crew operators, t.ex. radaroperatörer, bombfällare och signalspanare, och lämpade sig därför utmärkt för sin roll i den svenska underrättelsetjänsten.
Jag kan undra vad min farfar, kabinettskammarherre hos Oscar II, skulle ha tyckt om dagens skvallerpress, TV och kvällstidningar och deras reportage om kungligheter?
Det kan man ju bara ana, men jag tror nog att han skulle ha höjt sitt högra ögonbryn åt en del rubriker…
"Daniel sopade mattan med kungen"
”Kungens kärlekskupp under middagen – stal showen med kärleksförklaringen till Silvia”
”Madeleine dansade häcken av alla”
”Nu är (danska kronprinsessan) Mary större än Tuborg”
Övre bilden: Kabinettskammarherre Oscar Holtermann
Nedre bilden: Oscar Holtermann, karikatyr av Torsten Schonberg i Söndags-Nisse Strix,
Jag tog en flygtur med gamla DC-3:an ”Daisy” från Bromma till Åland. Det är en fin upplevelse att flyga i sakta mak (240 km/tim) på låg höjd över skärgården med ett flygplan byggt 1943.
Till det trygga mullret från de två 1200 hk Twin Wasp-motorerna ser jag ut genom det låga rektangulära fönstret. Jag ser hur planet fogats samman. Jag ser raderna av kullriga nitar sträcka sig som pärlband kors och tvärs över motorkåpor och vingar. Så olikt dagens högteknologiska byggsätt med försänkt nitning, lim och kompositmaterial.
Från min plats ser jag in i cockpit, ser de analoga instrumenten, endast förstärkta med en GPS fastsatt i ögonhöjd. Ingen "glass cockpit" här, inga moderna digitala bildskärmar i färg.
Daisy är i stort sett—bortsett från inredningen—lik de DC-3:or som flög på den tid när det begav sig: när de släppte fallskärmstrupper under andra världskriget, när de landade och startade, timme efter timme, i luftbron 1948-49 med förnödenheter till det av Sovjet blockerade Västberlin, och när den svenska Tp79/DC-3:an på signalspaningsuppdrag över Östersjön 1952 sköts ned av en sovjetisk MIG 15. Samma karakteristiska motorljud, samma majestätiskt långsamma lunkande framåt i lufthavet, samma slitstarka "workhorse" som planet en gång konstruerats för att vara.
Jag rycks ur mina tankar när jag ser en Ålandsfärja stäva fram i soldiset bland öarna snett nedanför mig.
I Mariehamn förbereder personalen på restaurant F.R. von Knorring en god lunch på restaurantbåten i Östra hamnen. Om en liten stund är jag där.