Rösten i Tokyo

Gatubild från affärsdistriktet Akasaka, Minato-ku, Tokyo. Foto: S. Holtermann.

Ett reseminne, igen: Jag är i Tokyo och sitter i ett möte med mina svenska kunder, deras japanska prospects och min japanska konsultkollega och tolk Akiko. Hon gör noteringar på japanska, pyttesmå skrivtecken som snabbt flödar ur hennes smala Rotringpenna. Hon är koncentrerad, en smula närsynt, sitter framåtlutad över texten med sina svarta ögon fokuserade på pennspetsen.

Ett fönster står öppet och ljuden från gatan tränger in. En röst hörs på avstånd, blandas med trafikbruset. Först hör jag inte vad han ropar. Det låter som a’kimo, a’kimo. Efter ett par minuter hörs rösten igen, tydligare och på närmare håll. Akimmo, akimmo.

Det är nog något religiöst, tänker jag och föreställer mig en shintopräst eller en buddhistmunk, en gammal man som värdigt skrider fram på trottoaren med en stav i handen, mässande något andligt budskap. Det finns så mycket religiöst i Japan. Mina tankar går till templen i Nikko, rikt utsmyckade byggnader från Japans barock, det gamla Kyoto, ett par som gifter sig på traditionellt vis, en Shintopräst förrättar ceremonin. I körsbärsblommornas tid. Vackert och exotiskt. Jag rycks ur mina funderingar av rösten som nu hörs rakt under fönstret.

Jag vänder mig till Akiko med en frågande min. Hon viskar ”He is selling hot potatoes. Yaki immo.”

Potatis! Något av det vanligaste en svensk kan tänka sig…