Visar inlägg med etikett Kåserier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kåserier. Visa alla inlägg

torsdag 23 juni 2011

Jag kommer aldrig till Moose Jaw


Jag har ibland tänkt att när jag ändå var i USA då och då skulle jag ta och åka över gränsen till Moose Jaw i Kanada bara för att se hur denna stad ser ut. Och varför den heter som den heter, Älgkäke. Men det blev aldrig av. Det är samma sak med Medicine Hat i Kanada och med Gothenburg, Nebraska, i USA. Eller Jackson Hole i Wyoming. Det är namnen på städerna som lockar.

Men en gång var jag faktiskt i Oracle. Närmare bestämt åt jag lunch på Oracle Junction Inn utefter Arizona State Highway 77. Jag hade just passerat Florence State Prison med tillhörande skylt ”DO NOT STOP FOR HITCHHIKERS”, och sett konturerna av Superstition Mountains på avstånd.

Det var just vid Oracle Junction Inn som Thomas Hezikiah Mix, mera känd som Tom Mix, hjälte i många tidiga västernfilmer, körde av vägen. Året var 1940 och Tom satt vid ratten i sin flashiga Cord 812 Phaeton när han i hög fart körde in i ett pågående vägarbete så att avspärrningar och skyltar blev till kaffeved och bilen gjorde en saltomortal och landade uppochned i ett djupt dike. Längst ned, under all bråte, låg den f.d. filmhjälten, död. Det finns ett minnesmärke på olycksplatsen.


Så ser den ut: Cord 812 Phaëton 1937


Tom Mix monument, en sörjande plåthäst.

Jag såg en enda film av de över trehundra som Tom Mix gjorde. Den räckte för mig. Det berodde på att jag bara var 8-10 år och tyckte att han hade en löjlig hatt. För hög, för vit, för toppig. Som en dumstrut med brätte, tyckte jag. Den diskvalificerade honom som förebild i mina barnaögon. Men jag såg filmen omkring 1950, och filmen var väl inspelad på 1930-talet. Numera har jag förlåtit honom. Jag har tagit honom till nåder för att han erbjöd en ung man vid namn Marion Morrison ett sommarjobb vid rekvisitaavdelningen i Fox Studios. Senare valde denne Marion Morrison att kalla sig John Wayne.


Tom Mix i sin toppiga hatt. 

Men hur kom jag in på det här med toppiga hattar? Från början handlade det ju om ortsnamn. Åter till ordningen.

Nubbekullen är ett fantasieggande ortsnamn. Orten ligger i Västra Ny socken i Östergötland. Hur platsen har fått sitt namn vet jag inte. Men jag har mina teorier :-)

torsdag 16 december 2010

Baske i mitt hjärta


I min barndom åkte jag ofta förbi Baskemölla. Jag brukade vara på sommarlov på Österlen och åkte buss till Simrishamn. Men jag har för mig att vägen inte gick så rak som på bilden, utan gjorde en liten knix vid möllan, kanske för att undvika att de roterande kvarnvingarna orsakade vägfarande något allvarligt blodvite. Kanske togs bilden innan knixen anlades.

Jag minns i alla fall telefonstolparna utefter Simrishamnsvägen, de som man kunde lägga örat intill för att höra vindens sus i trådarna, suset från Hanöbukten, vinden över strandängarna. En ständig orgelton - nnnnnng. Nu är stolparna borta, och min barndoms sus finns inte mer.

Men jag steg aldrig av vid ”Baske”. Och aldrig att jag såg hamnen. Eller strandängarna. Och finns det något kvar av möllan?

Jag borde nog ta en tur till Baske.

torsdag 3 juni 2010

Gammal trotjänare

Jag tog en flygtur med gamla DC-3:an ”Daisy” från Bromma till Åland. Det är en fin upplevelse att flyga i sakta mak (240 km/tim) på låg höjd över skärgården med ett flygplan byggt 1943.

Till det trygga mullret från de två 1200 hk Twin Wasp-motorerna ser jag ut genom det låga rektangulära fönstret. Jag ser hur planet fogats samman. Jag ser raderna av kullriga nitar sträcka sig som pärlband kors och tvärs över motorkåpor och vingar. Så olikt dagens högteknologiska byggsätt med försänkt nitning, lim och kompositmaterial.

Från min plats ser jag in i cockpit, ser de analoga instrumenten, endast förstärkta med en GPS fastsatt i ögonhöjd. Ingen "glass cockpit" här, inga moderna digitala bildskärmar i färg.

Daisy är i stort sett—bortsett från inredningen—lik de DC-3:or som flög på den tid när det begav sig: när de släppte fallskärmstrupper under andra världskriget, när de landade och startade, timme efter timme, i luftbron 1948-49 med förnödenheter till det av Sovjet blockerade Västberlin, och när den svenska Tp79/DC-3:an på signalspaningsuppdrag över Östersjön 1952 sköts ned av en sovjetisk MIG 15. Samma karakteristiska motorljud, samma majestätiskt långsamma lunkande framåt i lufthavet, samma slitstarka "workhorse" som planet en gång konstruerats för att vara.

Jag rycks ur mina tankar när jag ser en Ålandsfärja stäva fram i soldiset bland öarna snett nedanför mig.

I Mariehamn förbereder personalen på restaurant F.R. von Knorring en god lunch på restaurantbåten i Östra hamnen. Om en liten stund är jag där.

torsdag 1 april 2010

Bland blodyvlar och vegelkvarnar

Har du varit på långpromenad i trånga skor och kommit hem med skoskal? Kanske cyklat förbi en gammal vegelkvarn? Köpt en bertmantidning i prästbyrån? Sannolikt inte, åtminstone inte i vuxen ålder, för det här handlar (som du säkert förstår) om barn.

En liten flicka oror sig t.ex. över att hennes föräldrar brukar äta farlig mat, ända tills hon får veta att det inte var gift-tomater utan bifftomater som låg i sallads­skålen. Likaså fick föräldrarna förklara att det var riktig ost som låg på smörgå­sarna, ingen lurig portsa-lur-ost.

Insekter kan vara läskiga. Särskilt i ett barns värld där farliga svarta, blod­yvlar (tordyvlar) kryper omkring och förmodas suga blod. Spindelmät kan man hitta lite varstans, men det är inget otrevligt, vilket däremot brämm-mässlor är, för dom sticks.

Och har du hört om äckel-korren? Han som satt i granen?

Som förälder sugs man snabbt in i sina barns språkliga värld med dess fyndiga nyskapande. En liten pojke ska förklara att han sett en haltande farbror: "Bambon går stalt-stylt" och hans syster har just sett en huppigalerande häst. Nog är det ro­ligare med en huppigalerande häst än en galopperande. Mer deskriptivt liksom.

Eller ta och pröva ortsnamnet Sögertälve till ex­empel. Säg det långsamt. Visst ligger det bra i munnen! Kanske till och med bättre än det riktiga namnet. Föreställ er scoopet i lokalnyheterna: "Sögertälvepolisen slog idag till mot…."

Vanghäran är ett mjukare namn på Vagnhärad, tycker du inte? och Ann-Slalott är ett sötare namn än Ann-Charlotte, inte sant? Och visst låter det tuf­fare med Bertman än gamla tjatiga Batman? Det är lätt att sympatisera med en li­ten dotter när hon beklagar sig över att storebror är ute i skogen med dom där gamla Fält-billi-jogerna i stället för att stanna hemma och leka med henne.

Är du ett litet barn, så kan du också vränga till namn och ord rejält. Du kan välja t.ex. ett svårare uttal. Du borstar tänderna med krandkräm. Du aktar dig för den vassa brödkviven. Går och leker med Ann-Tristrin i huset intill.

Själv trodde jag att det hette äggstamning när jag var liten. Inte särskilt tillvrängt, men åtminstone orginellt.

Har du några egna exempel? Skriv dem gärna i en kommentar!

Bilden: S.k. ”Vegelkvarn” (Stubbkvarn på Öland. Wikipedia).

fredag 11 december 2009

Innan Fältöversten fanns...

Fältöversten – bostadskvarteret och gallerian på Östermalm i Stockholm - byggdes på 70-talet. Idag anser sig "Fältan" vara "det självklara shoppingalternativet med ett 60-tal butiker restauranger, systembolag, bank och bibliotek i en inspirerande och modern miljö”.

Men innan Fältan blev till och stod där som en monumental koloss fanns där något som inte var särskilt inspirerande eller modernt. Det var Kåkstaden, eller rätt och slätt Gropen. Den hade funnits där sedan urminnes tider och bestod av ett gytter av skjul och vedtravar, en bilverkstad, ett åkeri, en bensinstation, ett tomfatslager och några småverkstäder. Detta virrvarr fyllde upp hela det trekantiga, nedsänkta området som begränsades av Erik Dahlbergsallén, Valhallavägen och Värtavägen. Alltihop omgavs av ett rödmålat plank vilket gav gyttret en mer enhetlig look utifrån sett. Åren 1948-1958 kunde jag ur ett fågelperspektiv dagligen observera en hel del av vad som hände därnere.

Från mitt fönster på Värtavägen 10 kunde jag se en skylt med texten "Abrahamssons Åkeri - Orderkontor" och en annan längre bort: "Östermalms Skrotlager". Det fanns också reklamskyltar för diverse exotiska oljefabrikat, "Gargoyle" och "Pennzoil" t.ex, eller "Soudométal" för någon belgisk tillverkare av svetsprodukter med samma namn.

Det var en livlig trafik i Kåkstaden. "Alex. Zadlers Tomfat" stod det på några av lastbilarna. Och ibland kunde man också se en äldre gentleman med en gammal nordsvensk häst och flakvagn som tycktes ha Kåkstaden som bas för sin verksamhet. Hela dagen var det liv och rörelse. Det dundrade när tomfaten lastades av, bilar körde av och an med osynkade växellådor, och över alltihop hördes det vinande ljudet av en cirkelkapsåg som sågade ved hos vedgubbarna, två trivsamma herrar som sålde ved i ett litet krypin, där de också hade en remdriven maskin som klöv veden som de sedan stoppade i säckar och sålde. Katter jagade råttor bland vedtravarna. Och hundar skällde upprört på katterna.

Emellanåt kunde man se äldre original långsamt vingla sig fram till nedfarten vid Värtavägen, kraftigt lutande åt det ena eller andra hållet. Ibland stod de och höll sig i det rödmålade planket för att hitta en fast punkt i en snurrande värld innan de letade upp krypin där de kunde ta igen sig. Kåkstaden var ingen idyll, men bättre än sitt rykte.

Vad var det för speciellt som tilldrog sig min uppmärksamhet den här dagen när jag tog bilden, jag tror det var våren 1953? Bara tre män som stod på taket till ett av skjulen (mitten av bilden). Mer behövdes inte för att en 13-åring skulle ta en bild med sin Agfa Isolette 6x6. För mig var i alla fall Kåkstaden en inspirerande miljö.

(Överfört från min tidigare blogg).

Foto: © Sten Holtermann 2010

lördag 14 november 2009

Entomologiska morgonfunderingar

Jag står i badrummet och iakttar ett litet punktformat kryp, en medlem av ordningen Coleoptera, som spatserar på badrumsvågen. Jag följer den millimeterstora insektens spikraka väg över den blanka, vitlackerade ovansidan. Plötsligt stannar krypet, helt opåkallat, tvärvänder och traskar åt andra hållet, lika spikrakt målmedvetet som förut.

Varför beslöt krypet att vända om? Var det för att den blanka, vita ytan plötsligt föreföll så kal och ödslig? Att han, ett svart kryp på en vit yta, kände sig så utsatt? Drabbades han måhända plötsligt av en agorafobisk attack? Eller var det helt enkelt för att han insåg att det fanns mer matnyttigt att hämta i klinkerfogarna än på badrumsvågen? Som till exempel tvålrester och sånt.

Hur uppstår en tanke i någon av ett millimeterstort kryps tre hjärnlober? Är småkryp överhuvudtaget kapabla att tänka medvetna tankar?

Jag blev stående i mina funderingar, med tandborsten i handen. I folksagor berättas det om människor som kan förstå fåglalåt. Och det finns horse whisperers.

Men att läsa skalbaggstankar – forget it…

söndag 21 juni 2009

Min första bild

Vitemölla, Österlen 1950: Jag är på sommarlov, 10 år gammal. Det regnar. Det regnar fast det är sommarlov! Några dagar kunde faktiskt vara såhär, regniga och obeskrivligt tråkiga. Ju mer jag tänker på det, desto fler sådana sommarlovsdagar kommer jag ihåg. Ibland kunde till och med tjockan stå tät mellan husen och en mistlur bölade med jämna mellanrum. Och emellanåt kunde det blåsa otrevligt våtkallt från Hanöbukten.

Det var just en sådan våtkall regnig tråkdag i juli som jag fick min första kamera.

Vår hygglige granne hade städat sin vind och kom galopperade nedför trappan med en svart lådkamera som hade legat där och samlat damm. Den tyckte han att jag kunde få. Du kunne välan se om det gåur å ta nå bilder me’n, sa han.

Vilken oväntad lycka! Det var en högst begagnad Kodak 2-C Brownie A från 1914. Nu gällde det att skaffa film, om det fortfarande fanns film för en så pass gammal kamera. Min mor och jag tar bussen in till Simrishamn och köper en filmrulle, format 9x12 cm. Sedan åker vi tillbaka till Vitemölla för att prova kameran.

Man ska hålla den i höfthöjd och titta rätt ner i ett litet matt glasfönster. Då ser man en dimmig och flugprickig bild av motivet. Sedan ska man röra vid en liten vass metalltunga som sticker ut på sidan. Då hörs det ett litet saktmodigt skrapande ljud inifrån kameran. Då har man tagit en bild. Sedan vrider man fram filmen tills nästa bilds nummer kommer fram i ett litet fönster.

Jag tänker att jag ska ta bilder av Kiviks marknad och kilar iväg till strandängen mellan Vitemölla och Kivik, klättrar uppför backafallet till marknadsplatsen. Tofsviporna vipar oroligt medan jag klättrar uppåt. När jag kommer upp ser jag att Kiviks marknad är slut. Stånden är borta. Kvar är bara en massa skräp som blåser omkring. Marknaden slutade tydligen i går, men nere på strandängen finns det fortfarande några campare kvar. Jag tar en bild, min första egna bild.

De närmaste dagarna tar jag sju bilder till med olika motiv, varefter rullen och nöjet är slut. Det går inte att köpa 9x12 film i Kivik, inte heller i Vitemölla. Jag vet inte hur jag ska ta ut filmen. Min mor slår då in kameran i brunt omslagspapper tillsammans med ett brev till fotoaffären, och så beger vi oss uppför backen till busshållplatsen vid stora vägen. Efter en stund kommer Simrishamnsbussen. Den är stor och blå och på sidan står det ordet Linje-Buss och en blixt, allt i blänkande krom. Det ser mycket fint ut, tycker jag. Modernt. De blå Linjebussarna var visst nya för i år. Mamma lämnar paketet till busschauffören.

Nästa dag går vi uppför backen igen till stora vägen. Där ligger paketet vid busshållplatsen på den dammiga vägrenen. Kameran är nu laddad med ny film. Den framkallade filmen kunde vi senare hämta i Simrishamn. Arrangemanget pågick en tid tills jag lärde mig att ta ut och sätta in filmen själv.

Det känns oerhört längesedan.

tisdag 16 juni 2009

Kl. 04.20 den 16 juni 1952

Sommaren 1952 var jag en flygbiten tolvåring på sommarlov i Skåne, närmare bestämt Kivik. Jag hade bra koll på vad som hände i luften, vilket ju dåförtiden inte var särskilt svårt. Sju år efter världskriget var Sveriges flygvapen det tredje eller fjärde största i världen, så man behövde bara titta rätt upp så var flygvapnet där, allestädes närvarande, ungefär. Jag kände till de flesta flygplanstyper och visste att flygvapenchefen hette Bengt Nordenskjöld. Jag var en flygnörd, helt enkelt. Det var därför inte så konstigt att denne lille nörd uppfattade att något var galet när ett svenskt militärt flygplan typ DC 3 rapporterades saknat över Östersjön den 13 juni.

Dagen därpå skrev Expressen: ”Saknade planet spårlöst borta. Inget hopp om besättningen.” Och sedan följde händelserna slag i slag. Efterspaningar inleddes, utan resultat. Tidigt på morgonen den 16 juni gav sig två svenska sjöräddningsplan av typen Tp 47 Catalina ut över Östersjön för att försöka hitta något spår av DC 3:an.

DC3:ans hemliga uppdrag var rutin. Den hade flugit sin vanliga sträcka, nord och sydlig rutt, av och an, på 4000 meters höjd över internationellt vatten öster om Gotland, men denna gång med tillägget att signalspana på en stor sovjetisk flottmanöver vid den baltiska kusten. Men det hade vi vanliga medborgare ingen aning om och skulle heller inte få veta förrän åratal senare.

Catalinornas besättningar anade däremot vad som hänt. Den 15 juni hade jagaren Sundsvall funnit en gummibåt ungefär mittemellan Gotska sandön och Ösel. Det var DC 3:ans gummibåt, oanvänd och genomskjuten.

Vid fyratiden på morgonen den 16 juni befinner sig den ena Catalinan, Gustav Bertil, nordväst om Dagö. Plötsligt dyker två sovjetiska jetjaktplan typ Mig 15 upp och ger tecken åt Catalinan att följa efter. Svenskarna har ingen anledning att följa uppmaningen eftersom de befinner sig över internationellt vatten. I stället går de ned till lägre höjd, ökar farten och sätter kurs på den svenska kusten.

I sin bok Catalinaaffären beskriver Kenth Olsson vad som sedan hände: ”Det Catalinaplan som kom att bli nedskjutet, hade beteckningen GB och befann sig nordväst om Dagö på internationellt vatten, då F2 (basen i Hägernäs) kl 04.09 mottog följande meddelande: ’Skenanfall av två MIG-plan’. Anropet följdes två minuter senare av ett nytt: ’Vi är beskjutna med 20-mm spårljus. Det slår till höger’. Kl 04.15 mottog det andra Catalinaplanet ett anrop som lyder: ’Jag är beskjuten och träffad flera gånger’ ".

MIG-planen anföll sju gånger med spårljusammunition och automatkanoner. Attackerna varade tio minuter.

Med höjdrodret, ena motorn och planets elsystem ur funktion, flera träffar i flygkroppen och förare och navigatör skadade av en granatträff bakom cockpit, nödlandar Catalinan ganska bryskt på vattnet klockan 04.20. Medan det sakta sjunkande planets gummibåtar sjösattes, gjorde ett sovjetiskt jaktplan två skenanfall mot den svenska besättningen, varav några hoppade från båtarna vattnet för att bli svårare att träffa. De blev dock inte beskjutna och blev senare upplockade av det västtyska fraktfartyget Münsterland. Catalinan gick till botten efter tio minuter.

Flygvapenchefen Bengt Nordenskjöld, temperamentsfull som han var, blev så upprörd över nedskjutningen av Catalinan att han på eget bevåg beordrade ut svenskt jaktflyg över Östersjön och satte sig själv i en stridsladdad J28 Vampire och satte kurs på nedskjutningsplatsen. Till all lycka hittade han inget att skjuta ned…

Jag minns tidningarnas förstasidor. Folk spekulerade upphetsat, några trodde till och med att det skulle bli krig mellan Sovjet och Sverige. Varför hade Sovjetunionen gett sig på två obeväpnade svenska flygplan? Vad skulle hända nu? Och regeringen hävdade att DC3:an hade varit ute på en oskyldig ”navigeringsflygning” runt Gotland för att träna radiotelegrafister. Sovjets beteende var obegripligt.

Jag förstod inte varför Sovjetiska plan hade skjutit ned en vanlig DC 3:a vid Gotland. Vad hade de där att göra? Och inte heller varför de hade skjutit ned ett sjöräddningsplan. Det var mycket att grunna över.

Långt senare framkom det att Sovjet hade påstått att Catalinan hade trängt in på Sovjetiskt territorium och öppnat eld mot ett sovjetiskt plan som hade försökt att avvisa det. En uppenbar lögn eftersom Catalinan var obeväpnad.

Först nio-tio år senare, när jag som vuxen kom i kontakt med militär signalspaning, fick jag reda på DC 3:ans egentliga roll i det hela. Men ändå, det var en brutal handling av Sovjet. Vad hade hänt om vi hade kontrat med att torpedera sovjetiska trålare med misstänkt många antenner som hade snokat utefter våra kuster?

Navigatör i en Tp 47 Catalina. Ur filmen Gula Divisionen. Regi: Stig Olin. (1954).

tisdag 12 maj 2009

I sort of realize...

Den här pausbilden är från sommaren 1971. Vi hade bänkat oss framför TV:n i sommarstugan i väntan på live-sändningen från månen. När bilderna väl kom var det suddiga, knappt rörliga spökbilder. Det var den fjärde bemannade månfärden, Apollo 15. Månlandaren hade tagit mark vid foten av berget Hadley, och den här gången hade man ett fordon med sig och gjorde några skumpiga turer med den. Apollo 15:s befälhavare David Scott gjorde ett mångordigt och föga sensationellt uttalande, som nog ingen kommer ihåg:

"As I stand out here in the wonders of the unknown at Hadley, I sort of realize there's a fundamental truth to our nature. Man must explore. And this is exploration at its greatest."

I sort of realize? Man must explore? Det satt inte som en smäck, precis.

Men vad skulle jag själv ha sagt om det hade varit jag som stod där? Jag hade nog sagt ”Kors i Göta kanal”, tror jag.

Men, i alla fall, Apollo 15 sägs ha varit den mest lyckade månfärden ur vetenskaplig synpunkt.

måndag 20 april 2009

Frukost i Phoenix

Ett minne från Arizona: Det är morgon och solen lyser på Phoenix röda berg. Jag lämnar mitt hotellrum med den lurviga orangemelerade heltäckningsmattan, möblerna i imiterad ek och tavlorna med fejkade indianska motiv och går mot lobbyn. Jag ska vara med på en presskonferens, men först är det frukostdags.

Konferensdeltagarna troppar in i Marriotts frukostrum under glada tillrop:

- Hi George, howzit going?
- Terrific, Frank, and how's the wife and kids?

Frukosten verkar vara av det ymnigare slaget att döma av dem som redan blivit serverade. Jag slår mig ned intill en brittisk journalist från Electronics Weekly. Han beställer sin frukost av en uppassare utrustad med ett formulärblock fastklämt på ett skrivunderlag av aluminium och pennan i högsta hugg. Följande konversation utspinner sig:

- Good morning, sir. Are you ready to order, sir?
- I’ll have an omelette, please.
- And what sort of omelette, sir? Western omelette, French omelette?
- I think I'll have a Western omelette, please, and some bacon.
- How many strips of bacon, sir?
- Four please. Could I have some pancakes too?
- Sure, what sort of pancakes, we have...
- Any type of pancake will do, thank you.
- How many pancakes would you like, sir?
- Three, please.
- What would you like to have with your pancakes, sir? We have raspberry jam, strawberry jam, blackberry jam, boysenberry jam, blueberries. Or just syrup? Or butter?
- Butter? Good heavens, no. I’ll have some syrup.
- What sort of syrup, sir? Maple syrup?
- Yes, maple syrup will do just fine, thank you.
- Would you like some sugar as well?
- No, thank you.
- Would you like some coffee? Tea? Or ice water?
- Coffee please.
- What sort of coffee, sir? We have…
- Just plain black coffee.
- Would you like some juice, sir? We have tomato juice, orange juice, grapefruit…
- Orange juice, please.
- How would you like your eggs, sir?
- No eggs, thank you. I’ve already ordered an omelette.
- Sausages? Buttered toast and marmalade? Cereal? Oatmeal? We have…
- Look here, I just want my breakfast. Would you please be so kind as to go and get it for me?

När han sedan fick sin frukost låg allt på samma tall­rik, pannkakorna överlappade omeletten och lönnsirapen hade flutit ut över omeletten och baconstrim­lorna…

lördag 4 april 2009

Baracken vid vägkanten

En skräpig barack vid en dammig vägkant, tyckte jag först. Men jag ändrade uppfattning. Och om du någon gång ska till Austin, Texas, får du inte missa baracken vid vägkanten. Det är nämligen honky-tonkbaren The Broken Spoke, där countryartister uppträder varje kväll utom sön- och måndagar. Stämningen är familjär och det är bra tryck i musiken. Adressen till stället - som erbjuder “The Best in Live Country Music and Chicken Fried Steak” - är 3201 South Lamar.

När jag kom in möttes jag av en interiör med country music memorabilia, typ bilder på Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Tammy ”Stand by your man” Wynette och andra artister som uppträtt där, en jukebox, biljardbord, Texasflaggor, ett överflöd av ölreklam, ett dansgolv, stolar och bord.

Sedan troppade gästerna in iförda jeans, västar och ”10-gallon” Stetsonhattar. Senare blev det dans. Dansen tillgick så att herrarna förde damen gåendes motsols runt golvet. Här skulle det tydligen inte vara något fjolligt runtsnurrande. Nej, mannen tar ut kursen och stegar beslutsamt rakt fram medan damen snällt travar baklänges. I marschtakt. Alla danspar hade sina 10-gallons på. Övriga satt vid småbord och drack direkt ur ölflaskorna i halvmörkret. Den enda belysningen – över såväl dansgolv som matgäster – kom från neonskyltar med ölreklam. Ganska exotiskt alltsammans, men gemytligt.

Och när jag hade hört singer-songwritern Chris Wall live blev jag nästan honky-tonkfrälst. Han tillhör väl inte countrymusikens legendarer, men att lyssna till honom var en upplevelse så god som någon. Han föddes 1953 i Newport Beach, California, men tog jobb på en ranch i Montana och inledde sin sångkarriär i slutet av 1980-talet. Han skrev Trashy Women för countrygruppen Confederate Railroad och låten blev en omedelbar succé. Men här sjunger han själv: http://www.youtube.com/watch?v=WpKUFXHxJa8&NR=1

Wisegeorge (som har bloggen Austin Beerjoints, Bars and Honky Tonks) berättar om Broken Spoke i en skakig video: http://www.youtube.com/watch?v=R_iEssBCPg4

fredag 20 februari 2009

Utfärd till ett snöigt Nikko, Japan

Det är söndag och jag sitter med mina japanska kollegor Midori och Yoshio i en turistbuss på väg mot Nikko. Vi är lediga från vårt konsultuppdrag och tycker det skulle vara roligt att bara umgås och samtidigt få uppleva något tillsammans bara vi tre. Vi lämnar utkan­terna av Tokyo bakom oss. Den upphöjda betongmotorvägen upphör och hyreshusen blir mindre, gråare och enklare. De ligger tätt, tätt, tillsammans i ett böljande landskap av tegeltak. Här och var sticker några tele­fonstol­par och enstaka träd upp ur myllret.

Bussen stannar till vid ett litet shop­pingcenter så att alla turister skall kunna ta en liten rast. Yoshio, Midori och jag går in i en liten coffee-shop och jag håller upp dörren för Midori som idag är klädd i islands­tröja och gråa långbyxor. Hon tackar och säger med ett menande leende åt Yoshio att en sådan artighet är hon minsann inte van vid här i Japan. Vi tar en hastig kopp té, och eftersom vi senare skall besöka en berömd helig plats kommer samta­let in på religion.

Midori frågar mig vilken tro jag har. Jag är väl något slags fritänkare, svarar jag, men det är nog inte helt fel att säga att jag är kristen. "And which sect do you belong to?" frågar hon. Jag blir först lite förvirrad över frågan men säger att jag är Luthe­ran. Jag har aldrig tänkt på protestantismen som en sekt.

"Jag är också kris­ten, men mormor är buddhist, och hon är så snäll och rar och klok, så jag är lite buddhist också. Och de flesta japaner är väl shin­toister, samtidigt som de har någon annan religion också. När jag gifter mig blir det väl enligt shintoistisk ritual”, säger Midori och fort­sätter med att berätta att hennes far är sjukpensionär och att hennes mor sysslar med stick­ning för att dra in pengar till hushållet. Det är hon som har stickat islandströjan som hon har på sig idag. Modern har en stick­maskin och säljer det hon stick­ar. Hon lär också ut maskin­stickning, och så är hon mycket duktig på ikebana, blomsterar­range­mang, men det är inget som hon undervisar i. Yoshio säger att han är buddhist, men vill inte gå djupare in på det.

Midori har tagit med sig mat­säckspa­ket, bento, till oss alla tre. Det är små vita kartonger som innehåller sushi, bitar av små rödvita bläckfiskarmar med sugkoppar, och lite annat av ett knaprigt slag. Till detta dricker vi Coca-Cola på burk.

Vi fort­sätter bussresan och efter någon timme är vi högt uppe i bergen. Bussföraren stannar plöts­ligt och går ut och lägger på snöke­djor. Det tar en bra stund. Sedan fortsätter vi färden och så små­ningom kommer vi fram till ett vintrigt Nikko. Här skall vi äta lunch på ett ho­tell och går in i matsalen, men det är en väster­ländsk restaurang i viktoriansk stil, komplett med vita dukar, tjocka servetter, vita porslin­stall­rikar och tunga, slitna restau­rangbe­stick av den typ som jag vet smakar metall. Jag skall just gå fram till det bord hovmästa­ren anvisar oss, men blir stående. Jag har varit i Japan en tid och blivit nipponofil. Japanvänner säger att man först blir tokförälskad i Japan, sedan kommer motreaktionen och senare inträder en mer realistisk uppskattning. Jag befinner mig fortfarande i förälskelsestadiet. Åsynen av klunsig väs­ter­ländsk restaurang­kul­tur ger mig plötsligt avsmak. Min tvekan får Yoshio att föreslå att vi skall gå en trappa ned till den japanska res­taurang­en.

En servitris i en enkel kimono serverar oss kare-raisu, curry-ris, vid ett litet bord av ljust trä. Utanför det ganska stora fönstret ligger en park. Lite längre bort vid ett mjukt rundat buska­ge skymtar jag en liten stenlykta. Så här skall man äta lunch, tänker jag. Vi har rektangulära lack­brickor framför oss med maten arrangerad i olika små fint dekorerade skå­lar. I våningen ovanför sitter resten av turister­na i en murrig lokal med fyrkantiga tavlor med västerländska jaktmotiv på väggarna. De bearbetar sin biff med lök, tjock brun sås och potatis med tunga bestick av gammeldags SJ-typ som slam­rar mot det tjocka restaurangporsli­net. Vilket slammer det faktiskt är! Jag har inte tänkt på det förut: slamret i västerländska restauranger jämfört med stillheten i japanska! Vi sitter här nere i en ljus och luftig miljö, med utsikt över en japansk träd­gård och äter en vackert arran­gerad, välsmakande måltid ur nätta små skålar med hjälp av eleganta smala bam­bupin­nar, hashi. Så skall det naturligtvis vara, tänker jag.

Yoshio är fritidsklädd idag, i en vit polotrö­ja, röd fodrad vind­tygs­jacka och jeans. Han ser annorlunda ut än då jag först träffade honom i Amsterdam. Borta är det skinande runda babyansiktet, lockarna är kvar, men anlets­dragen har smalnat, och huden verkar torrare. Han har magsårsbesvär, säger han. Han äter inte särskilt myck­et. Medan han för­strött plockar i maten med pinnarna be­rättar han om sin tid i Syrien då han var anställd av ett bygg­konsor­tium och hade ansvaret för löneutbetal­ningar­na.

"Jag var tvungen att anlägga mustasch, annars skulle syri­erna inte betrakta mig som en riktig man. Nu är det ju så att skägg och mustasch växer så lång­samt för oss japaner, men som tur var sade min upp­drags­givare till mig i god tid, redan i Japan, så jag hade gott om tid på mig. När jag slutligen kom till Damaskus var jag en riktig he-man. Så jag blev omedel­bart accepterad av de andra mustasch­prydda machotyperna där. You can't be a sissy in Syria."

Efter lunchen fortsätter bussen den sista sträckan mot Nikko. Vi stannar för att gå ut och se på ett heligt vat­tenfall, eller snarare den plats där det brukar vara ett heligt vattenfall, för så här års finns där inget vatten. Sedan fortsätter vi med bussen och passe­rar förbi en helig träbro, Shin-kyo, som vi tyvärr inte ser i dess helhet eftersom den är under repa­ration.

Det är mycket som är heligt i Japan, i själva verket är hela naturen full av shintoismens olika stor- och smågudar, kami, som respekteras och vördas som ett slags naturens skyddsandar, om jag har förstått saken rätt. Jag har börjat tycka att det känns riktigt bra med att naturen är full av kami. Det känns ungefär som svenska vättar och troll, men de ställer inte till förtret utan är mer välvilligt lagda. Carl von Linné såg ju Gud ”på ryggen”, när han gick omkring i naturen. I Japan anser många att naturen är gudomlig, i betydelsen att den är befolkad av gudomliga väsen.

Sedan är vi framme vid Nikko och stiger ut ur bussen. Det är mulet och kallt. Här och var ligger enstaka snödrivor. Jag huttrar i min tunna kostym och håller plötsligt på att halka omkull på den isiga och blöta marken. Mina skor är alldeles för tunna för det här slaskiga vädret.

Det är gott om turis­ter, mest japanska, och i huvudsak skolpoj­kar i tonå­ren, klädda i sina strama mörka uniformer med stånd­krage. Vi går upp mot själva tempelplatsen utefter en lång rak väg, Omote-sando, och passe­rar sedan genom en torii, en tempel­portal. De rödmålade templen ser ut att ha blivit fär­dig­ställda igår.

Det ligger tyd­ligen inte något sär­skilt värde i att behålla det ur­sprung­liga virket, det viktiga är att templen ser ut som de alltid har gjort, och som de alltid kommer att se ut. De är eviga, oförstörbara, alltid lika skinan­de nya, med sina fantastiska guldbelagda snide­rier och lack­arbeten. Vissa tempel i Japan lär ha byggts upp helt på nytt, alldeles intill det gamla som man förstört sedan man utfört en särskild ceremoni. Tänk om man skulle göra så med Alvastra klosterruin! Det tål att tänka på...

De äldsta delar­na av Nikko är från 800-talet, men de flesta templen byggdes på 1600-talet. Guideboken uppger att 13 000 människor arbeta­de i två år för att färdigställa allt, och att man använt blad­guld till ett antal av en och en halv miljon blad för den konstnärliga utsmyckningen. Där finns till exempel Yomeimon, Solljuspor­ten, som är en av världens mest ut­sirade bygg­nads­struktu­rer.

Vi går omkring på tempe­lom­rådet i två timmar och på vägen åter mot bussen passe­rar vi några buskar där besökare knutit fast små vita lappar med önskningar på grenarna, och ett par små stånd där man säljer souve­nirer och "önskelot­ter". Vi köper en lott var. På Midoris står det att hon kommer att föda en tjock och sund baby. På min står det att jag kommer att få vara med om en märklig händelse. Yoshio vill inte säga vad det står på hans.

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_divinities_in_Japanese_mythology#Shinto

fredag 23 januari 2009

Skelettstäder

Skelettstäder – så kallade man andra världskrigets sönderbombade och utbrända städer. Jag var i Hamburg 1948 och såg kvarter efter kvarter av husskelett. Jag var åtta år.

Jag minns inte vad hotellet hette där vi bodde, mina föräldrar och jag. Däremot kommer jag ihåg att det bara var två våningar av hotellet som var oskadade. Ovanför såg man fasadrester spreta mot skyn. Inomhus, på vårt våningsplan, var belysningen sparsam; nakna glödlampor hängde ned från taket i tvinnade sladdar. Ett dystert halvmörker rådde överallt. Hotellpersonalen talade med dämpade röster. I källarvåningen låg en nattklubb som hette Schwarze Jule. Skylten föreställde en svart katt som sköt rygg.

Från vårt fönster såg jag människor gå och rota i ruinhögarna på andra sidan gatan. De samlade ihop tegelstenar och trasiga fönsterbågar och körde bort dem i barnvagnar. Tegel till byggnadsmaterial, fönsterbågar till bränsle. Barnvagnarna fick mig att tänka på barnen under kriget. Tankarna gick till ett finländskt krigsbarn som jag mött hemma, Tuula L, den tysta flickan som aldrig log. Frågorna hopade sig.

Mina föräldrar är allvarliga; svarar kort på mina frågor. De säger att det behövdes allt det här för att få slut på kriget. De tycker nog att jag är för liten för att förstå. Åtta år är inte mycket, men mer än de tror. Jag är en liten tänkande man som sett Movietone News och SF-journalen på biografen Spegeln.

Mitt huvud är fullt av tankar. Hamburg var visst totalt sönderbom­bat. Av engelska bombflygare, eller av amerikanarna. Jag tänker på den amerikanska B17-besättningen som var internerad i Skåne och hade så roligt åt vår hund Goofy i Kivik. Men det måste ha varit hemskt alltsammans. Alla bomberna, dånet, explosionerna, hus som rasade, elden som härjade, människor som dog. ”Eldstormen” hörde jag en i ressällskapet säga nyss, ett ord som fick mig att inte vilja fråga mer.

Berlin 1945: http://www.youtube.com/watch?v=A7JgXjRmYG4&feature=related

fredag 9 januari 2009

Linjens mästare

Året var 1958. Jag var i Paris för att studera franska, därtill utsänd av mina goda föräldrar som tyckte att jag skulle förkovra mig i detta vackra språk. Att det lutade åt inbördeskrig i Frankrike tycktes ha gått dem förbi. Det var på sommaren och de Gaulle hade ännu inte kommit till makten, detta oroliga år. Det skulle bli först året därpå.

Jag gick och flanerade utefter Seines kajer när jag plötsligt stötte på en utställningspaviljong av ganska futuristiskt snitt ungefär vid Pont d'Iena. Där öppnade just en rymdutställning, vilket var något ganska fräscht på den tiden, långt innan astronauter, kosmonauter, Apolloraketer och rymdfärjor orsakat trängsel i rymden.

Det var utställningen Terre et Cosmos' första dag. Jag klev in och såg mig omkring. Det visade sig att invigningstalaren var ingen mindre än – mesdames et messieurs, je vous présente: monsieur Jean Cocteau – surrealist, dadaist, poet, filmare, författare, kulturpersonlighet, medlem franska akademien, vän till Proust, Modigliani, Gide, Picasso, Apollinaire, Andy Warhol och andra storheter. Jag slog mig ned på en plaststol bland auditoriet som var rätt så litet.

Utställningens pièces de résistance var tre: en modell av den sovjetiska sputniken, ”le Spoutnik”, uppskjuten ett år tidigare, och två verk av Cocteau själv, Hommage aux savants och La Conquête de l'inconnu.

Cocteau stod upp medan han beskrev sina två verk för publiken i livliga, nästan teatraliska ordalag: "Jag visar er hur Ikaros störtar ned från himlen, jag visar er vetenskapsmännen, från Kopernikus och Newton till Einstein. Jag visar er forskningen, och den obändiga nyfikenheten hos de unga forskarna, jag visar er den tyske forskaren Heims* inre öga, jag visar er les scaphandriers du ciel, himmelsdykarna**, som vetenskapen kommer att förverkliga en dag, på samma sätt som man har förverkligat Jules Vernes fantasier."

Och han visade stjärnor, rymdskepp, planeter – allt i ett myllrande universum skapat av hans poetiska bildsinne och behagfulla (jag hittar inget mer passande ord) linjeföring. Han lyckades till och med klämma in poeten och prosaisten Apollinaire i ett hörn av rymden, tror jag. Till slut trodde jag nästan att erövringen av rymden och uppskjutningen av le Spoutnik var en i huvudsak fransk bedrift!

Men största intrycket gjorde nog Cocteaus intensitet och flödande kreativitet. Jean Cocteau hade talat om sin konst och förklarat hur han tänkt medan verken blev till. Jag var överväldigad. Jag var 18 år. Jag var såld på Jean Cocteau när jag gick därifrån.

Cocteau har sagt mycket om sitt konstnärskap, bland annat detta om linjens eget liv: När jag skriver är det ibland som att teckna, och ibland när jag tecknar är det som att skriva. Min hand tjänar den mystiska person som bor inne i mig. Det är inte inspiration, det är snarare expiration. Medan jag drar en linje riskerar den hela tiden att dö någonstans utefter vägen. Linjen måste leva i varje punkt utefter sitt lopp, så att konstnärens närvaro blir viktigare än motivets … om linjen upphör att ha ett eget liv blir den inte mer än en arabesk, själen är inte närvarande och skriften dör.

Fem år senare gick han bort, 74 år gammal.


* Burkhard Heim, tysk teoretisk fysiker, upphovsman till Heims teori (A unified field theory of elementary particles and their internal structures).
** = Astronauterna.


Jean Cocteau (1889-1963) berättar om sitt liv och sin konst (del 4): http://www.youtube.com/watch?v=SK87ToingQc



Ovan: I mitten Sovjets Sputnik på rymdutställningen Terre et Cosmos, Paris 1958. Panelen t.h. i bilden behandlar Konstantin Tsiolkovski, tidig rymdteoretiker med inriktning på raketbränslen, t.v. rymdhunden Laika. Foto: S. Holtermann.

onsdag 7 januari 2009

Avbruten lektion...

Ett skolminne till: Det är en höstdag 1950, närmare bestämt måndagen den 30 oktober. Jag är 10 år och går i klass 4A i Broms Skola på Sturegatan 22 i Stockholm. Det är tidigt på morgonen och därför lite kyligt i klassrummet, men alla har varma tröjor och koftor på sig.

Just nu håller vi på med division under fröken Bengta Cavallis överinseende. Hon går omkring bland oss tjugonio elever, lutar sig över våra bänkar och hjälper oss på traven. Fröken Cavalli är snäll och vänlig, men också lite stram. Precis som en fröken ska vara. Särskilt som vi alla ska sluta i Broms Skola och börja i Läroverket nästa år. Då måste vi ha bra betyg. Men division är faktiskt det värsta jag vet. En massa traggliga tal som jag får sudda ut och räkna om tills det blir rätt. Räkneboken blir ful och skrynklig av allt suddande. Och nu gick udden av också. Men då får jag gå fram och vässa pennan i den stora pennvässaren. En välkommen paus…

Då rycks dörren till klassrummet upp och skolans rektor och grundare, Anna Dam Broms, kommer in, blek i ansiktet och med flackande blick. Hon går upp på podiet bredvid katedern och ser på oss. Hennes blick går från den ena till den andra. Hon vrider sina händer.

-- Jag har något stort och sorgligt att berätta, säger hon med gäll och spänd röst.

Det blir knäpptyst i klassen.

-- Vår kung är död.

Hon sa det sakta och tungt. Han hade dött redan igår, på söndagen. Det var naturligtvis sorgligt, men jag var bara tio år gammal och ”tog dödsbudet med fattning”. Inte så att jag ryckte på axlarna, men jag hade sett den 92-årige Gustaf V på bilder i Vecko-Journalen. Där såg han ut som en vänligt leende mumie där han satt och virkade grytlappar, eller vad det nu var, insvept i rutiga filtar. Kort sagt, han verkade inte vara så värst mycket att räkna med. Klart att han måste dö när som helst så gammal som han var, tänkte jag krasst. Inte tänkte jag att en epok hade gått i graven. Man tänker inte så mycket på epoker när man är 10 år ung.

Vi får ledigt resten av dagen och har fått något att tänka på. Nu blir det kanske landssorg. Och en ny kung förstås. Men bra att man slapp fortsätta med de hopplösa divisionstalen. Jag tar på mig min gröna Lodenjacka, trängs med de andra vid utgången, går nedför den dåligt upplysta trappan med de nötta räfflorna, ut i ljuset på Sturegatan och tar fram busskortet. Jag ska ta 41-an hem.

En stund senare sitter jag på bussen och funderar. Nu blir det nya blanka enkronor med en ny kung på, tänker jag. En skinande ny kung.

lördag 3 januari 2009

Moses i vassen...

Ytterligare ett minne från skoltiden: Jag går i Broms Skola. Året är 1948 och jag är åtta år. Vi har kristendomslektion med Anna Broms. Hon talar om Moses som hittades i vassen av en egyptisk prinsessa och att man inte vet vad hon hette.

Jag opponerar mig detta för jag har minsann sett det lundensiska spexet Uarda och säger att det vet man visst det för hon hette Uarda. Hon sjöng en sång ”Vyssja lilla kilen som jag fann i Nilen”, nog hette prinsessan Uarda alltid, hävdar jag självsäkert.

Men fru Broms säger att man inte visste vad hon hette. I alla fall hette hon inte Uarda. Det är nog de flesta överens om, säger hon.

-- Men Ibsen säger att majoriteten har fel, svarar jag.

Då ler fru Broms ett av sina sällsynta leenden...



Bilden: Upphittandet av Moses. Målning av Sébastien Bourdon, ca. 1650, detalj. (Wikipedia).

lördag 27 december 2008

Sabotage mot Staten

En gång stod jag anklagad för att ha bedrivit Sabotage mot Staten. Rättens ordförande – han var både åklagare och domare – var en sällsynt kuslig typ. Sabotörerna – det var inte bara jag – förhördes i särskilda veckovisa processer där försvarsadvokater och nämndemän saknades och allmänheten inte hade tillträde.

Åklagaren började alltid med mild, insmickrande röst och övergick efterhand till dundrande anklagelser och besinningslösa vredesutbrott som ibland övergick i rena handgripligheter. De anklagade fick inte en chans att försvara sig. Brottsrubri­ceringen uttalades med gäll röst och varje ord markerades med rapp av pekpinnen mot katedern: SABOTAGE (pang) MOT (pang) STATEN (pang). Pekpinnen splittrades till späntstickor.

Men hallå, vänta nu, säger ni. Pekpinnen mot katedern? Handlar det här om en lärare?

Ja, den obehaglige åklagaren var en klassföreståndare i Östra Real, ett högre allmänt gossläroverk i Stockholm. Det hände på femtiotalet. Processerna pågick i vårt klassrum, en gång i veckan. De anklagade var vi, 12- och 13-åriga småpojkar. Att ha ritat på bänkarna, klottrat, kommit för sent eller gjort vanliga pojkstreck, som pojkar gör för att testa gränser, var vår statsfientliga verksamhet.

Sabotage mot staten, en absurd anklagelse.

Författaren Per Wästberg har i sin bok De hemliga rummen skildrat några av lärarna i Östra Real och det våld och de kränkningar som eleverna utsattes för. Per Wästberg, ”Wästis”, är sju år äldre än jag, men jag upplevde samma atmosfär i Östra Real ”på min tid”. I några fall hade vi samma lärare.

Från många av våra lärare i realskolan fick vi tåla örfilar, slag, luggningar, grovt nedsättande omdömen, förlöjliganden på vår bekostnad och verbalt våld. Man fick akta sig för hårda rapp med pekpinnen i huvudet -- och örfilar när vittnen inte fanns. En engelsklärare var expert på förödmjukelser och nedsättande omdömen. En historielärare fann tillfredsställelse i förnedrande utskällningar inför klassen, en mattelärare luggades och gav tjuvnyp i sin frustration över att inte ha blivit antagen som elev vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Och en tysklärare hade örfilar och exempellöst grova förolämpningar som rutin när han blev arg, och det blev han ofta.

Jag skulle kunna namnge dessa barnaplågare, men vad spelar det för roll? De flesta av lärarna skulle redan ha fyllt hundra år.

Bättre då att hylla de som hyllas bör, de hyggliga och inspirerande lärare vi hade, till exempel den med skarpt intellekt utrustade filosofi- och kristendomsläraren Boström (”så Holtermann håller sig med individuella utgestaltningar av immanenstanken?”) och den trivsamme engelskläraren Per-Olof Hensjö (”I wore a Swedish bathrobe on an English pebble beach. I felt so terribly foreign”) och den folklige svenskläraren ”Tjocka Lasse” (”den som nämnde’t han klämde’t”), den underhållande Olav von zur Mühlen (”Pride and prejudice, famous book by Thackeray” /sic!/), den lite tröge och godmodige geografiläraren Gösta Fredman (”Må’nntana och Vo’jming, två nordliga delstater i USA”), den excentriske engelskläraren Hilmer Nilse med sitt svåra ärr på ryggen (pryglad av rödgardister efter att ha skjutit med revolver på attackerande bolsjeviker från ett fönster i Vinterpalatset 1917, eller hur det nu var, historien har berättats i flera olika versioner) och mycket annat spirituellt, personligt och roligt att minnas från sin skoltid.

Vår filosofi- och kristendomslärare Boström kom förresten att tala om äktenskapet på en lektion, och beträffande val av livspartner sade han att han hållit sig till en och samma kvinna hela livet. Han fick då omedelbart frågan från min bänkkamrat som med ett nästan indignerat tonfall utbrast:

- Men om man bara har EN kvinna i hela sitt liv, hur vet man då att man fått den rätta. Liksom?
- Vet man någonsin det? log Boström milt och underfundigt.

lördag 20 december 2008

Den rätta betydelsen av verbet obtrunca're

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

Jag bloggade om min gamle latinlärare, Erik Tidner, för några dar sen (11 dec). Här kommer lite till. Tidner var en nitisk lärarpersonlighet som krävde hög kvalitet av oss fjuniga gymnasister i Östra Real, Stockholm. Karakteristiskt för honom var hans sparsamma torra humor och hans sätt att tala i korta, snärtiga satser på grund av sin begränsade lungkapacitet. Så här kunde det låta:

Komplett vansinnig översättning. Gratulerar!
Tonvikten på antepænultima!
Romarna var inga dumbommar!
Inte snobba med korta vokaler! (Om man hade uttalat ”pater” som ”patter”).
Det heter Sa’lamis och ingenting annat!

Tidner älskade sin romerska historia och tycktes gotta sig åt de mera våldsbetonade inslagen i de latinska texter som vi blev satta att översätta. Ett exempel:
- Holtermann, det står ”gladio obtruncavit”. Vad är gladio för sorts ablativ?
- Ablativus instrumenti. ”Med svärdet.”
- Rätt. Översätt: ”gladio obtruncavit!”
- Han högg honom med sitt svärd.
- Nej, så står det inte.
- Han fällde honom med svärdet?
- Nej, nej, så står det inte. Vad står det, Holtermann?
- Han avrättade honom med svärdet???
- Nej, nej! Han STYCKADE honom med svärdet.
(Uttalat med välbehag, som när man smakar på ett årgångsvin).

Tidner gav mig för övrigt det exklusiva bottenbetyget stort rött C med cedilj på en latinskrivning, det enda C:et jag någonsin fått av någon lärare. Han skrev det med rött bläck och fyllde i det flera gånger tills det hade uppnått tillräcklig fethet.

Jag fick betydligt bättre betyg senare, finner jag mig nödd att tillägga. Och fastän Tidner varit svår mot mig i början kom jag att tycka riktigt bra om honom med tiden; det är faktiskt ett privilegium att ha upplevt honom. Han gick bort 1978, 85 år gammal. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som också hade haft honom som lärare, skrev hans runa och gav honom ett utmärkt betyg...

måndag 15 december 2008

Monstret i tvättmaskinen...

...är ett allmänt omvittnat gåtfullt fenomen: Tag 1 st. påslakan, knöla ihop det och lägg det tillsammans med annan tvätt i en tvättmaskin. Kör programmet. Öppna luckan. Vad har hänt? Jo, påslakanet har slukat alla eller större delen av de övriga textilierna och måste d-r-a-s ut ur maskinen med ett SCHVUPP.

Är påslakanet en tänkande varelse? Antar påslakanet en alternativ identitet inne i tvättmaskinen? Som Hulken, ungefär? Vad får påslakanet att kasta sig över resten av tvätten och sluka den?

Monstret i tvättmaskinen är välkänt i Bloggosfären och i hela den industrialiserade världen, som framgår av följande fyra slumpvis valda exempel:

”Nu har det hänt igen! Precis allt jag fyllde tvättmaskinen med två och en halv timme tidigare befann sig, när jag öppnade luckan efter den avslutande centrifugeringen, inuti påslakanet. Hur tar sig alla dessa handdukar, örngott och stora lakan in i ett påslakan under pågående tvätt? Hur lite vet vi egentligen om universums fysiska lagar? Den mörka materian, finns svaret i den? Jag tycker det är lite kusligt…” Anna-Mi Wendel.

“The problem I have with a duvet cover is that if you wash it with any other laundry, like socks or underpants, at the end of the wash cycle you're extracting one massive lump of sodden laundry from the washing machine because all of your underpants and socks have sought refuge inside your effin' cover, presumably to avoid being rough-housed by that agitator. Little bitches.” thekaetlancaresnot.blogspot.com

"Warum wird selbst der harmloseste Bettüberzug in der Waschmaschine zum allesverschlingenden Monster, das sich während des Waschvorganges Socken, Kopfpolsterbezüge, Höschen und den Rest der Wäsche, ja sogar Leintücher gnadenlos einverleibt, aufdass die Wäscherin, die ohnehin beinahe nichts so sehr missachtet wie Wäscheaufhängen, diesen ganzen Knödel erst auseinanderpflücken muß, bevor sie die Wäsche feinsäuberlich auf dem Wäscheständer verteilt??" Julia Atzmanstorfer, Österreich.

Problemet är detsamma i torktumlaren:
” Petite question toute bête... y a t'il, une solution pour ques les drads de lits ne s'emmelent pas dans le sèche linge?? Notre duvet fais 200x210 donc j'ai des grandes houses de duvet.... quand je mets sécher une housse dans le sèche linge, elle s'emmèle avec le reste du linge, ca me fait une grosse boule de linge et tout ce qui est dans le noeud est pas sec! C'est rageant." Amel, maman de Mimi 4ans et Colinette 2ans.

Nån som vill kommentera?


Bilden: Brugd, Cetorhinus maximus. Wikipedia.

torsdag 11 december 2008

Skillnaden mellan Poet och Skald

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

En av mina lärare på femtiotalet var Erik Tidner, författare till den latinska grammatik vi använde. Generationer av Tidners elever kan än idag återge fragment – tidnerismer – från denne noggranne och krävande lärares latinlektioner. Så här kunde det låta:

-- Holtermann! Översätt ”Horatius poeta clarus est”.
-- Horatius är en lysande poet.
-- Poet! (föraktfullt ömkande tonfall), poeter är små bleka figurer som luktar på blommor. Horatius är en lysande SKALD, ska det vara!


Hade jag just hört en praktfull sågning av Bo Setterlind, undrade jag.