Sabotage mot Staten

En gång stod jag anklagad för att ha bedrivit Sabotage mot Staten. Rättens ordförande – han var både åklagare och domare – var en sällsynt kuslig typ. Sabotörerna – det var inte bara jag – förhördes i särskilda veckovisa processer där försvarsadvokater och nämndemän saknades och allmänheten inte hade tillträde.

Åklagaren började alltid med mild, insmickrande röst och övergick efterhand till dundrande anklagelser och besinningslösa vredesutbrott som ibland övergick i rena handgripligheter. De anklagade fick inte en chans att försvara sig. Brottsrubri­ceringen uttalades med gäll röst och varje ord markerades med rapp av pekpinnen mot katedern: SABOTAGE (pang) MOT (pang) STATEN (pang). Pekpinnen splittrades till späntstickor.

Men hallå, vänta nu, säger ni. Pekpinnen mot katedern? Handlar det här om en lärare?

Ja, den obehaglige åklagaren var en klassföreståndare i Östra Real, ett högre allmänt gossläroverk i Stockholm. Det hände på femtiotalet. Processerna pågick i vårt klassrum, en gång i veckan. De anklagade var vi, 12- och 13-åriga småpojkar. Att ha ritat på bänkarna, klottrat, kommit för sent eller gjort vanliga pojkstreck, som pojkar gör för att testa gränser, var vår statsfientliga verksamhet.

Sabotage mot staten, en absurd anklagelse.

Författaren Per Wästberg har i sin bok De hemliga rummen skildrat några av lärarna i Östra Real och det våld och de kränkningar som eleverna utsattes för. Per Wästberg, ”Wästis”, är sju år äldre än jag, men jag upplevde samma atmosfär i Östra Real ”på min tid”. I några fall hade vi samma lärare.

Från många av våra lärare i realskolan fick vi tåla örfilar, slag, luggningar, grovt nedsättande omdömen, förlöjliganden på vår bekostnad och verbalt våld. Man fick akta sig för hårda rapp med pekpinnen i huvudet -- och örfilar när vittnen inte fanns. En engelsklärare var expert på förödmjukelser och nedsättande omdömen. En historielärare fann tillfredsställelse i förnedrande utskällningar inför klassen, en mattelärare luggades och gav tjuvnyp i sin frustration över att inte ha blivit antagen som elev vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Och en tysklärare hade örfilar och exempellöst grova förolämpningar som rutin när han blev arg, och det blev han ofta.

Jag skulle kunna namnge dessa barnaplågare, men vad spelar det för roll? De flesta av lärarna skulle redan ha fyllt hundra år.

Bättre då att hylla de som hyllas bör, de hyggliga och inspirerande lärare vi hade, till exempel den med skarpt intellekt utrustade filosofi- och kristendomsläraren Boström (”så Holtermann håller sig med individuella utgestaltningar av immanenstanken?”) och den trivsamme engelskläraren Per-Olof Hensjö (”I wore a Swedish bathrobe on an English pebble beach. I felt so terribly foreign”) och den folklige svenskläraren ”Tjocka Lasse” (”den som nämnde’t han klämde’t”), den underhållande Olav von zur Mühlen (”Pride and prejudice, famous book by Thackeray” /sic!/), den lite tröge och godmodige geografiläraren Gösta Fredman (”Må’nntana och Vo’jming, två nordliga delstater i USA”), den excentriske engelskläraren Hilmer Nilse med sitt svåra ärr på ryggen (pryglad av rödgardister efter att ha skjutit med revolver på attackerande bolsjeviker från ett fönster i Vinterpalatset 1917, eller hur det nu var, historien har berättats i flera olika versioner) och mycket annat spirituellt, personligt och roligt att minnas från sin skoltid.

Vår filosofi- och kristendomslärare Boström kom förresten att tala om äktenskapet på en lektion, och beträffande val av livspartner sade han att han hållit sig till en och samma kvinna hela livet. Han fick då omedelbart frågan från min bänkkamrat som med ett nästan indignerat tonfall utbrast:

- Men om man bara har EN kvinna i hela sitt liv, hur vet man då att man fått den rätta. Liksom?
- Vet man någonsin det? log Boström milt och underfundigt.