Avbruten lektion...

Ett skolminne till: Det är en höstdag 1950, närmare bestämt måndagen den 30 oktober. Jag är 10 år och går i klass 4A i Broms Skola på Sturegatan 22 i Stockholm. Det är tidigt på morgonen och därför lite kyligt i klassrummet, men alla har varma tröjor och koftor på sig.

Just nu håller vi på med division under fröken Bengta Cavallis överinseende. Hon går omkring bland oss tjugonio elever, lutar sig över våra bänkar och hjälper oss på traven. Fröken Cavalli är snäll och vänlig, men också lite stram. Precis som en fröken ska vara. Särskilt som vi alla ska sluta i Broms Skola och börja i Läroverket nästa år. Då måste vi ha bra betyg. Men division är faktiskt det värsta jag vet. En massa traggliga tal som jag får sudda ut och räkna om tills det blir rätt. Räkneboken blir ful och skrynklig av allt suddande. Och nu gick udden av också. Men då får jag gå fram och vässa pennan i den stora pennvässaren. En välkommen paus…

Då rycks dörren till klassrummet upp och skolans rektor och grundare, Anna Dam Broms, kommer in, blek i ansiktet och med flackande blick. Hon går upp på podiet bredvid katedern och ser på oss. Hennes blick går från den ena till den andra. Hon vrider sina händer.

-- Jag har något stort och sorgligt att berätta, säger hon med gäll och spänd röst.

Det blir knäpptyst i klassen.

-- Vår kung är död.

Hon sa det sakta och tungt. Han hade dött redan igår, på söndagen. Det var naturligtvis sorgligt, men jag var bara tio år gammal och ”tog dödsbudet med fattning”. Inte så att jag ryckte på axlarna, men jag hade sett den 92-årige Gustaf V på bilder i Vecko-Journalen. Där såg han ut som en vänligt leende mumie där han satt och virkade grytlappar, eller vad det nu var, insvept i rutiga filtar. Kort sagt, han verkade inte vara så värst mycket att räkna med. Klart att han måste dö när som helst så gammal som han var, tänkte jag krasst. Inte tänkte jag att en epok hade gått i graven. Man tänker inte så mycket på epoker när man är 10 år ung.

Vi får ledigt resten av dagen och har fått något att tänka på. Nu blir det kanske landssorg. Och en ny kung förstås. Men bra att man slapp fortsätta med de hopplösa divisionstalen. Jag tar på mig min gröna Lodenjacka, trängs med de andra vid utgången, går nedför den dåligt upplysta trappan med de nötta räfflorna, ut i ljuset på Sturegatan och tar fram busskortet. Jag ska ta 41-an hem.

En stund senare sitter jag på bussen och funderar. Nu blir det nya blanka enkronor med en ny kung på, tänker jag. En skinande ny kung.