måndag 15 september 2008

The Dude Ranch, Arizona 1977

Ett reseminne från Arizona. Jag är på väg mot Tucson där det finns en ranch där man kan leva "Western-liv" några dagar. Hästar, Western riding, cowboyhattar, öken, skallerormar, yeehaa - the works. Jag viker av från motorvägen och kör igenom Tucson (uttalas Too'-son) och snart befinner jag mig i den östra utkanten av staden. Där blir jag osäker om vägen och stannar för att fråga två poliser som sitter och tuggar tuggummi i sin stora blåvita "cruiser" med sheriffstjärnor på dörrarna.

- Tanque Verde Ranch­? säger den ene. No problem. Just drive down that road over there. It's at the end of the road. You can't miss it.

Jag kör och kör utefter den smala dammiga vägen. Den är lång, spikrak och smal. Låga buskar och kaktu­sar på båda sidor. Ingen mötande tra­fik. Det enda djurliv jag ser är road run­ners, små lustiga fåglar som springer pilsnabbt och hukande tvärs över vägen framför bilen då och då.

At the end of the road – i Sonoraöknen - ligger ranchen Tanque Verde. Några hus, en corral för hästarna, ett par dungar med träd, och torra löv som blåser omkring på marken. Jag förknippar torra löv med hösten, men här är det sommar och 42 grader varmt. Jag checkar in och får ett litet spartanskt rum utan TV, men med dusch. Fläkten i luftkonditioneringen går på lågvarv med ett spasmodiskt gnisslande ljud som beror på att den har sugit in några av de torra löven.

Tanque Verde är en autentisk ranch från 1800-talet som konverterats till ”dude ranch”, en ranch för city slickers. Jag bekantar mig med några av gästerna vid middagen som intas vid ett långbord, och därefter går vi in i sällskapsrummet. Det är ett rätt så litet rum med en öppen spis och nötta soffor och fåtöljer. På golvet ligger en tunnsliten heltäck­ningsmatta. Vi sätter oss här och var i små grupper. Nu skall det bli gemen­samt tittande på Woody Allens "Annie Hall". Stämningen är förväntansfull. Vi skrattar då och då, men det är särskilt en scen som lockar fram en stor unison skrat­tsalva. Det är när Jeff Goldblum, nervös och uppjagad, pratar med sin guru i telefon och säger: "I've forgot­ten my man­tra."

Följande morgon är det dags för en tidig ridtur i öknen. "The Wrangler”, han som har hand om hästarna, till­delar oss olika hästar beroende på våra tidigare ridkunskaper. Jag får en häst som heter Big Eagle och som inte vill sätta ned hovarna där det enligt hans (hästens) åsikt ser otrevligt ut.

Vi rider på ett tag och gör sedan paus på en kulle. Sadlarna är av Westerntyp, stora och breda, rejält skålade, och med ett metallhorn längst fram. De är verkligen gjorda för att vara en arbetsplattplattform för ryttaren. Tyglarna och bettet är också Western style. Vi uppmanas att hålla tyglarna med hög fattning i vänster hand (så att vi har högerhanden fri för lasso och Winchester om vi hade haft några såna med oss). Efter en stund rider vi ned för kul­len. Big Eagle sjåpar sig ideligen för varje liten sten, och tvekar och knixar sig ned för slän­ten. Han borde nog ha stannat i corralen. "He is a little sore-footed," säger the Wrangler.

Till slut är vi på platt mark igen. Två ormvråkar kretsar över oss. Det är gott om orm i öknen. Rattlesnake, Whipsnake, Sidewinder, Hooknose och otaliga andra arter. Det finns fjorton sorters skallerorm. Bara en sån sak.

Vi fortsätter vår ridtur och stannar sedan vid några fallfärdiga hus av soltorkat lerte­gel där vi skall få vår frukost. Den till­agas på platsen av några av ran­chens flickor, "the Wrang­ler­et­tes", som en av gästerna vitsigt kallar dem. De är klädda i cowboyhattar, jeans och rutiga skjortor. De har kört ut alla utensi­lierna i förväg med en pickup. Hästarna dricker girigt ur vattenhoarna.

Efter frukosten - korv, bacon, western omelette, Coca-cola och blaskigt kaffe - som smakar utmärkt med den jätteaptit jag har på morgnarna på grund av jet-lag - rider vi till­baka till ranchen.

Jag går till mitt rum, duschar och byter om. Sedan tar jag mig ett dopp i poolen och sätter kurs mot ett bord intill poolkanten, där jag slår mig ned under ett parasoll tillsam­mans med två av gästerna som varit med på ridturen. Den ene, Bill, en kortväxt 40-åring med svart stripigt hår och oregelbundna tänder, berättar hela sitt liv för oss: för­äldra­lös pojke uppvuxen på barnhem i Monta­na, mobbad i skolan, långa perioder av arbetslöshet.

Han berättar sin historia med ett resignerat tonfall, han är en lekboll för omständig­heterna, ett offer för ödets nycker. Han slår ut med hän­derna i en uppgiven gest: "I had no op­tions", "I mean, it just happened, you know, so I sort of found myself stuck with it ... I had to face it ... what could I do ... had to take just any job, window clea­ning or whate­ver. Nobody cared, I mean, after all, who cares?" Han är in­tres­se­rad av djur och växter, lever ensam och försör­jer sig nu som natur­fotog­raf, med uppdrag från olika tids­krif­ter. Det finns mycket här att fotogra­fera, här i öknen, säger han. Ormar och Gila Monsters (ett slags stora ödlor med giftiga bett) och sånt.

Den andre, Travis, är äldre. Han sitter och häller i sig gin och tonic på löpande band. Mellan drinkarna stoppar han i sig Jalapeños som han har i en liten glasskål bredvid sig. Howard är en senig Arizona­solbränd karl med grå ögon, grå­sprängd brun hårka­lufs och en stor och bred bröstkorg. Han var pilot i andra världs­kri­gets slut­skede och flög P51 Mustang i Europa. "Yeah, that was my aircraft all­right, the Mus­tang. The finest American figh­ter ever built," säger han och tömmer sitt glas. På 50-talet var Travis i Korea och flög P-80 Shooting Star. Han har ett obe­hagligt stort och gropigt ärr på höger sida av bröst­korgen, och jag frågar därför om han blivit skadad i Korea. Han talar i telegramstil.

"Oh no. Jealous husband. Neighbor. Fired at me with a shotgun. Damn weirdo. You know. Had a warped mind. Kept beating up his wife all the time." Travis har tagit ledigt från sin familj. "Got so fed up with everyt­hing. My daughter keeps dragging her boy­friend home every night. They sit in my favorite sofa. Can’t stay in the same room the way they carry on. So what can I do? Can't just throw them out. And I don't like sitting in the kitchen, or go to bed early. Of course I can take the car and drive away for a while. But why should I? It's my home after all. And my wife keeps nag­ging. Nag, nag, nag. You know, so I just HAD to get away for a while. Just to get me some peace of mind, you know." Han stop­par i sig en ny Jalapeño och be­ställer ännu en drink från en Wranglerette som vippar förbi.

Det är hett, men parasollet ger lite svalka. En varm fläkt drar förbi. Från häcken strax bakom vårt bord kommer ett klang­fullt läte från en för mig okänd fågel. Ett svagt porlande hörs från ett hörn av poolen. Den ”peace of mind” som Travis sökt sig till, infinner sig även hos mig.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Någon gång skulle jag vilja göra precis en sådan här resa. Kanske kombinera Australien och långritt?

Anonym sa...

Strålande idé!

Anonym sa...

Arrangerar du så henkar jag!

Anonym sa...

Jag töltar fram på islandshäst numera - men om jag nån gång ska till Australien ska jag tänka på saken...