Utfärd till ett snöigt Nikko, Japan

Det är söndag och jag sitter med mina japanska kollegor Midori och Yoshio i en turistbuss på väg mot Nikko. Vi är lediga från vårt konsultuppdrag och tycker det skulle vara roligt att bara umgås och samtidigt få uppleva något tillsammans bara vi tre. Vi lämnar utkan­terna av Tokyo bakom oss. Den upphöjda betongmotorvägen upphör och hyreshusen blir mindre, gråare och enklare. De ligger tätt, tätt, tillsammans i ett böljande landskap av tegeltak. Här och var sticker några tele­fonstol­par och enstaka träd upp ur myllret.

Bussen stannar till vid ett litet shop­pingcenter så att alla turister skall kunna ta en liten rast. Yoshio, Midori och jag går in i en liten coffee-shop och jag håller upp dörren för Midori som idag är klädd i islands­tröja och gråa långbyxor. Hon tackar och säger med ett menande leende åt Yoshio att en sådan artighet är hon minsann inte van vid här i Japan. Vi tar en hastig kopp té, och eftersom vi senare skall besöka en berömd helig plats kommer samta­let in på religion.

Midori frågar mig vilken tro jag har. Jag är väl något slags fritänkare, svarar jag, men det är nog inte helt fel att säga att jag är kristen. "And which sect do you belong to?" frågar hon. Jag blir först lite förvirrad över frågan men säger att jag är Luthe­ran. Jag har aldrig tänkt på protestantismen som en sekt.

"Jag är också kris­ten, men mormor är buddhist, och hon är så snäll och rar och klok, så jag är lite buddhist också. Och de flesta japaner är väl shin­toister, samtidigt som de har någon annan religion också. När jag gifter mig blir det väl enligt shintoistisk ritual”, säger Midori och fort­sätter med att berätta att hennes far är sjukpensionär och att hennes mor sysslar med stick­ning för att dra in pengar till hushållet. Det är hon som har stickat islandströjan som hon har på sig idag. Modern har en stick­maskin och säljer det hon stick­ar. Hon lär också ut maskin­stickning, och så är hon mycket duktig på ikebana, blomsterar­range­mang, men det är inget som hon undervisar i. Yoshio säger att han är buddhist, men vill inte gå djupare in på det.

Midori har tagit med sig mat­säckspa­ket, bento, till oss alla tre. Det är små vita kartonger som innehåller sushi, bitar av små rödvita bläckfiskarmar med sugkoppar, och lite annat av ett knaprigt slag. Till detta dricker vi Coca-Cola på burk.

Vi fort­sätter bussresan och efter någon timme är vi högt uppe i bergen. Bussföraren stannar plöts­ligt och går ut och lägger på snöke­djor. Det tar en bra stund. Sedan fortsätter vi färden och så små­ningom kommer vi fram till ett vintrigt Nikko. Här skall vi äta lunch på ett ho­tell och går in i matsalen, men det är en väster­ländsk restaurang i viktoriansk stil, komplett med vita dukar, tjocka servetter, vita porslin­stall­rikar och tunga, slitna restau­rangbe­stick av den typ som jag vet smakar metall. Jag skall just gå fram till det bord hovmästa­ren anvisar oss, men blir stående. Jag har varit i Japan en tid och blivit nipponofil. Japanvänner säger att man först blir tokförälskad i Japan, sedan kommer motreaktionen och senare inträder en mer realistisk uppskattning. Jag befinner mig fortfarande i förälskelsestadiet. Åsynen av klunsig väs­ter­ländsk restaurang­kul­tur ger mig plötsligt avsmak. Min tvekan får Yoshio att föreslå att vi skall gå en trappa ned till den japanska res­taurang­en.

En servitris i en enkel kimono serverar oss kare-raisu, curry-ris, vid ett litet bord av ljust trä. Utanför det ganska stora fönstret ligger en park. Lite längre bort vid ett mjukt rundat buska­ge skymtar jag en liten stenlykta. Så här skall man äta lunch, tänker jag. Vi har rektangulära lack­brickor framför oss med maten arrangerad i olika små fint dekorerade skå­lar. I våningen ovanför sitter resten av turister­na i en murrig lokal med fyrkantiga tavlor med västerländska jaktmotiv på väggarna. De bearbetar sin biff med lök, tjock brun sås och potatis med tunga bestick av gammeldags SJ-typ som slam­rar mot det tjocka restaurangporsli­net. Vilket slammer det faktiskt är! Jag har inte tänkt på det förut: slamret i västerländska restauranger jämfört med stillheten i japanska! Vi sitter här nere i en ljus och luftig miljö, med utsikt över en japansk träd­gård och äter en vackert arran­gerad, välsmakande måltid ur nätta små skålar med hjälp av eleganta smala bam­bupin­nar, hashi. Så skall det naturligtvis vara, tänker jag.

Yoshio är fritidsklädd idag, i en vit polotrö­ja, röd fodrad vind­tygs­jacka och jeans. Han ser annorlunda ut än då jag först träffade honom i Amsterdam. Borta är det skinande runda babyansiktet, lockarna är kvar, men anlets­dragen har smalnat, och huden verkar torrare. Han har magsårsbesvär, säger han. Han äter inte särskilt myck­et. Medan han för­strött plockar i maten med pinnarna be­rättar han om sin tid i Syrien då han var anställd av ett bygg­konsor­tium och hade ansvaret för löneutbetal­ningar­na.

"Jag var tvungen att anlägga mustasch, annars skulle syri­erna inte betrakta mig som en riktig man. Nu är det ju så att skägg och mustasch växer så lång­samt för oss japaner, men som tur var sade min upp­drags­givare till mig i god tid, redan i Japan, så jag hade gott om tid på mig. När jag slutligen kom till Damaskus var jag en riktig he-man. Så jag blev omedel­bart accepterad av de andra mustasch­prydda machotyperna där. You can't be a sissy in Syria."

Efter lunchen fortsätter bussen den sista sträckan mot Nikko. Vi stannar för att gå ut och se på ett heligt vat­tenfall, eller snarare den plats där det brukar vara ett heligt vattenfall, för så här års finns där inget vatten. Sedan fortsätter vi med bussen och passe­rar förbi en helig träbro, Shin-kyo, som vi tyvärr inte ser i dess helhet eftersom den är under repa­ration.

Det är mycket som är heligt i Japan, i själva verket är hela naturen full av shintoismens olika stor- och smågudar, kami, som respekteras och vördas som ett slags naturens skyddsandar, om jag har förstått saken rätt. Jag har börjat tycka att det känns riktigt bra med att naturen är full av kami. Det känns ungefär som svenska vättar och troll, men de ställer inte till förtret utan är mer välvilligt lagda. Carl von Linné såg ju Gud ”på ryggen”, när han gick omkring i naturen. I Japan anser många att naturen är gudomlig, i betydelsen att den är befolkad av gudomliga väsen.

Sedan är vi framme vid Nikko och stiger ut ur bussen. Det är mulet och kallt. Här och var ligger enstaka snödrivor. Jag huttrar i min tunna kostym och håller plötsligt på att halka omkull på den isiga och blöta marken. Mina skor är alldeles för tunna för det här slaskiga vädret.

Det är gott om turis­ter, mest japanska, och i huvudsak skolpoj­kar i tonå­ren, klädda i sina strama mörka uniformer med stånd­krage. Vi går upp mot själva tempelplatsen utefter en lång rak väg, Omote-sando, och passe­rar sedan genom en torii, en tempel­portal. De rödmålade templen ser ut att ha blivit fär­dig­ställda igår.

Det ligger tyd­ligen inte något sär­skilt värde i att behålla det ur­sprung­liga virket, det viktiga är att templen ser ut som de alltid har gjort, och som de alltid kommer att se ut. De är eviga, oförstörbara, alltid lika skinan­de nya, med sina fantastiska guldbelagda snide­rier och lack­arbeten. Vissa tempel i Japan lär ha byggts upp helt på nytt, alldeles intill det gamla som man förstört sedan man utfört en särskild ceremoni. Tänk om man skulle göra så med Alvastra klosterruin! Det tål att tänka på...

De äldsta delar­na av Nikko är från 800-talet, men de flesta templen byggdes på 1600-talet. Guideboken uppger att 13 000 människor arbeta­de i två år för att färdigställa allt, och att man använt blad­guld till ett antal av en och en halv miljon blad för den konstnärliga utsmyckningen. Där finns till exempel Yomeimon, Solljuspor­ten, som är en av världens mest ut­sirade bygg­nads­struktu­rer.

Vi går omkring på tempe­lom­rådet i två timmar och på vägen åter mot bussen passe­rar vi några buskar där besökare knutit fast små vita lappar med önskningar på grenarna, och ett par små stånd där man säljer souve­nirer och "önskelot­ter". Vi köper en lott var. På Midoris står det att hon kommer att föda en tjock och sund baby. På min står det att jag kommer att få vara med om en märklig händelse. Yoshio vill inte säga vad det står på hans.

http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_divinities_in_Japanese_mythology#Shinto