Jag sitter och läser en fyrspråkig ”Språklig hjälpreda på resor” som har tillhört min farfar. Får jag bjuda på några godbitar från 1907?
Färd med hästdroska:
Taxametern utvisar tre kilometer. Taxametern visar fel.
Konstapel, var god afgör denna tvist.
Äro hästarna rädda?
Slå ej hästarna.
Kör gator som ej äro för knaggliga.
Hvad befalls? Är ni ej nöjd?
Polisman, anteckna den här kusken. Han är oförskämd. Han pockar på drickspengar.
På hotellet:
Här finnes ej spottlåda.
Var god bär min cylinderhatt till hattmakaren för putsning.
Köp mig en kragknapp, ett par hängslen.
Jag går ut, sköt brasan.
Hos detektiva polisen:
Jag såg den där personen stjäla en öfverrock.
Ett olycksfall har skett.
Ett mord antagligen.
Den där personen har hotat mig.
Ert utseende liknar en känd förbrytares!
Var god visitera denne man. Han ställer sig döfstum, men han är ej döfstum.
Denne konstapel har förorättat mig.
Han har misshandlat mig. Se här märken.
Befordra honom till näpst!
På tåget:
Jag är tidningsman, åker jag ej fritt å denna järnväg?
På farfars tid var det tydligen möjligt att göra en deal med järnvägspersonalen:
Jag har inga pängar. Får jag lämna detta fickur i pant för en biljett till Calais?
Och man fick tydligen ta med sprängmedel på tåget:
Får krut polletteras?
Endast en myckenhet av två kilogram.
Ibland kan det vara skönt med en egen kupé:
Min medresande är vansinnig, tror jag. Var god tag honom i en annan kupé.
…och när det verkligen kniper:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar