Visar inlägg med etikett Tidsbilder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tidsbilder. Visa alla inlägg

tisdag 10 september 2013

Brittisk humor Obs! Endast för likasinnade


'She had a face like an Austin Seven'
(Penelope Gilliatt, 1932-1993, Brittisk romanförfattare, berättare och filmkritiker).


******



'Into the face of the young man who sat on the terrace of the hotel at Cannes there had crept a look of furtive shame, the shifty, hangdog look which announces that an Englishman is about to talk French' 
(P.G. Wodehouse, 1881-1976, Brittisk humorist och författare).

******



'He is an assistant at a jellied-eel shop.'
'But surely,' said Lord Ickenham, 'that speaks well for him. The capacity to jelly eels seems to me to argue intelligence of a high order. It isn't everybody who can do it, by any means. I know if someone came to me and said, "Jelly this eel!", I should be nonplussed. And so, or I am very mistaken, would Ramsay MacDonald and Winston Churchill.'
P.G. Wodehouse


*****


She had a penetrating sort of laugh. Rather like a train going into a tunnel.
P. G. Wodehouse


******




To be continued (some other day...

tisdag 20 augusti 2013

Förövningar för TV2 1964


Ökad kunskap om television var mottot för en kurs som ägde rum mot slutet av 1964. Den anordnades av ABF, Aftonbladet och Philips. Vi hade provsändningar från Wenner-Gren Center och det hela gick lite på skruvar. Men på det hela taget var kursen utmärkt.

Men det gick ju på skruvar hos den redan etablerade kanalen (ettan) också, så vi hade inte så stor anledning att skämmas. Vi ville ju bara ha någon att mäta oss emot, a benchmark skulle man väl ha sagt idag. Vårt mål var ju att bli TV2, fastän det ju inte var klart utsagt, och mig veterligen finns inget bevarat från våra sändningar. Kanske möjligen en sångstump av Anna Sundqvist. 

Jag valde nyhetslinjen, men tänkte mig väl inte någon framtid på TV, men man ville ju veta lite mer, och få lite hands-on practice. På 60-talet sög jag upp allt om ny teknik och nya media.

Och någon gång skulle det väl bli reklam i TV och kanske rent av färg-TV och inte längre det där trista monokroma suddet. Och fler kanaler! Då skulle väl allt slå ut i full blom tänkte man. Då skulle det ta fart ordenligt. 

När jag hade gått klart kursen så fick jag veta att varje gång jag ser på TV i framtiden så kommer jag att fundera över kamerapositioner och irriteras över mikrofonskuggor.

Det stämmer faktiskt, fast det är nästan 50 år sedan.

  Svensk TV-historia, 60-tal Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=1Lrr0C8oWOA

söndag 28 juli 2013

"Oundviklig" bilnyhet


Från tidningen Teknik för Alla kommer denna "oundvikliga" nyhet. Monteras på
 fem minuter och passar alla bilar.

Året var 1953.

fredag 5 juli 2013

Filmen från 1959 har allt




En av mina favoritfilmer har allt på en gång. Den börjar redan med de dynamiska förtexterna (grafisk design: Saul Bass) som stegas fram som ett bildspel medan filmens musikaliska tema (av Bernard Herrmann) hamras fram som kraftiga vindstötar. 

Sedan följer en intrig och handling fylld av lika delar spänning, action, humor, en attraktiv mystisk kvinna (spelad av Eva Marie Saint), och en modig men aningen tafflig reklamman (Cary Grant). 

Och så romantik (bl.a. den där kyssen t.ex.), förvecklingar, dramatik, mordiska attentat, hemliga agenter (James Mason och Martin Landau),  en spektakulär cliffhanger, lika spektakulära miljöer och  -- ja, har jag glömt något? 

Det handlar naturligtvis om Hitchcockfilmen North by Northwest (svensk titel: I sista minuten).

Här är trailern som den såg ut 1959, presenterad av "Alfred Hitchcocks Resebyrå":
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=HRfmTpmIUwo#t=78s



lördag 25 maj 2013

Exportera eller dö


Austin A90 Atlantic, 1950

Strax efter andra världskriget gällde det för Storbritannien att ställa om industrin för civil produktion. Med stridsropet ”exportera eller dö” inriktade sig den brittiska bilindustrin på USA-marknaden och lanserade vad de tänkte skulle bli en riktig dräparbil: Austin A90 Atlantic.  

Men, men... Det blev en praktflopp. Amerikanerna ville ha bilar med V6- eller V8- motorer. En bullig 4-cylindrig småputtrig brittisk bil passade liksom inte in i de amerikanska konsumentdrömmarna. Amerikanerna var trötta på krigets umbäranden och ransoneringar, de ville nu ha någonting extra. Framtiden var här. Man drömde om ny design, om rymdskepp och flygande bilar. Actionhjältarna hette Flash Gordon och Buck Rogers. Och så fanns den kvinnliga stjärnreportern Brenda Starr, rödhårig förstås

Och designfolket hos Nash, Kaiser, Frazer, Cadillac, Buick och Studebaker m.fl. kände vartåt det lutade och hämtade inspirationen från flygindustrin. Bilarna fick strömlinjeformer, fenor, modern instrumentering, ventilationshål i framflyglarna och, framför allt, mera glänsande krom.

Austin tvingades skeppa tillbaka hundratals A90 till Storbritannien och konvertera dem till högerstyrning innan man kunde sälja dem till hemmamarknaden och till större länder inom samväldet. 



Studebaker 1950, "Bullet nose"


onsdag 1 maj 2013

Ingeborg Fleming om slottsbranden i maj 1697





















Ur Ingeborg Flemings anteckningsbok 1697


"1697 andra dagen påsk såm war den 6 aprill blef koning Carl den 11 död salig i herranom - i Stockholm, hans lik stäldes i slåsskiörkan, med stor herlighet och prakt -

1697 den 7 mai klåckan 2 Eftermidagen uptändes Elden i gambla slottet såm först wiste sigh ... så kom Elden öfwer alt, både där Nyia och gambla upbrandes. Salig koningens lik måste uthur kiörkan bäras med Gardij karlar och sattes i gref Pers hus på stora Comissions bord sama dag flög Elden från slåttet och upbrand hella repeban på Skephollmen -"

Gardij karlar = Livgardister

Gref Per = Greve Per Bonde d.y. 

Gref Pers hus = Bondeska palatset, nuvarande Högsta domstolen.

Stora Commissions bord = Stora kommissionen var en politisk domstol som utredde hur förmyndarregeringen styrt landet under Karl XI:s omyndiga år. Nu fick Karl XI stå lik på Stora kommissionens arbetsbord! Jag har inte hittat någon annan uppgift som styrker just detta med bordet.

Repeban = Repslagarbanan

(Bilden av slottsbranden har jag hämtat från Wikipedia)

Ingeborg Flemings anteckningsbok, som är i min ägo, finns renskriven och publicerad på Internet:

http://www.holtermann.se/Ingeborg_Fleming/fleming/index.html

torsdag 11 april 2013

- Le Surcouf -- En gång världens största undervattenskryssare



Jag har varit på väg att skriva om Le Surcouf flera gånger förut, men jag har varje gång tyckt att ämnet har varit en alltför stor utmaning. Dels för att det redan finns en 100-sidig rikt illustrerad bok på franska, Le croiseur sous-marin Surcouf, av Claude Huan; dels för att ämnet har behandlats på Internet (mer eller mindre trovärdigt) så när jag nu äntligen skriver, blir det bara en kort hänvisning till en intressant historia om en avancerad undervattensfarkost, en monsterubåt som enligt en del elaka rykten sades tjäna båda sidor under andra världskriget. Le Surcouf fick sitt namn av Robert Surcouf, en fransk kaparkapten, född 1773.



Undervattenskryssaren Le Surcouf verkar hämtad ur en SF-roman. Hon byggdes på 1920-talet i Frankrike. Hon var den största ubåt världen dittills hade skådat, 110 m lång och med två 203 mm kanoner i dubbeltorn, 12 torpedtuber, två 37 mm luftvärnskanoner och ett spaningsflygplan i en cylindrisk hangar i anslutning till tornet. Le Surcouf hade en besättning på 110 man och åtta officerare.



Spaningsplanet, Besson MB 411
Förvarades med demonterade vingar i "hangaren" , drogs ut på en slip, varefter vingarna monterades. 
Det lilla sjöflygplanet sjösattes med en enkel lyftkran.. .

Le Surcouf byggdes för att försvara franska kolonier, men deltog i den Fria Franska Marinen (FNFL, Forces Navales Françaises Libres) i konvojtjänst under andra världskriget och var på väg mot Tahiti när hon 1942 i mörker kolliderade med ett nordamerikanskt lastfartyg strax utanför inloppet till Panamakanalen.

Där vilar hon nu, på 3000 m djup. Kollapsad, med man och allt. 


Kollapsdjupet för ubåtar under andra världskriget var nog ca 200 meter. Moderna atomubåtar kanske klarar 700 meter

Läs mer på Wikipedia hitatp://en.wikipedia.org/wiki/French_submarine_Surcouf_(N_N_3)

tisdag 18 december 2012

Proto-Gandalf

Min far, konstnären Reinhold Holtermann (1899-1960), var utöver sin yrkesroll en pionjär inom svensk experimentfilm. Dokumentärer och konstnärliga filmer hörde till den seriösa, men smala, 16-mm produktionen. Ibland gjorde han också skämtfilmer för att roa sin familj och vänkrets. Bilden ovan är ett klipp ur en sådan.

Här dyker t.ex. en Gandalfliknande figur upp i en av hans farsartade familjefilmer från 1920-talet. Likheten med J. R. R. Tolkiens Gandalf är nog en tillfällighet. Tolkien hade nog knappast uppfunnit Gandalf vid den tidpunkten.

Från vänster: Reinhold Holtermann som den förklädde klocktjuven som leder förföljarna på villospår.

Mer om Reinhold Holtermann:

http://stenholtermann.blogspot.se/2010/09/reinhold-holtermann-tecknare-malare.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhold_Holtermann





söndag 2 december 2012

Inte så barnvänligt?!


Ur de barnböcker som min farmors amerikanska mor (1843-1892) försågs med har jag hämtat följande varnande exempel:








onsdag 9 maj 2012

Till Åland med en veteran...

 Det är nostalgiskt och trångt i cockpiten på gamla trotjänaren Daisy, 
en DC-3 från 1943!

 
 Säkerhetsgenomgång

Snirklar i Stockholmslandskapet

M/S Viking Cinderella från låg höjd, ca. 450 meter.

Den skinande och blanka 69-åringen på Mariehamns flygplats! DC-3 är en ”taildragger”, dvs. den har inget noshjul utan ett sporrhjul som sitter längst bak. Man går alltså i uppförsbacke när man går ombord och intar sina sittplatser.

Förresten, vart flög vi? Jo, vi besökte mikrobryggeriet Pub Stallhagen på Åland: http://www.stallhagen.com/index.php/sv/besoek/pub-stallhagen

fredag 20 april 2012

Olympiska spelen 1912, fortsättning

 Jag fortsätter att botanisera bland Olympiska Spelens brevkort från 1912.

 En magnifik hatt på hedersläktaren. Men vem är kvinnan?


Oscar Swahn var med i det lag som vann hjortskjutningen.

Han var född i Tanum 1847 och deltog i tre OS. En strong man.


 Maratonsegraren Ken McArthur, Sydafrika, går i mål.

 Magen in och bröstet ut! Två man ur den norska gymnastiktruppen. 

Armar uppåt stäck, benet ut! Norska kvinnors gymnastiktrupp.

torsdag 5 april 2012

Olympiska spelen, sommaren 1912

Greta Johansson, damernas raka hopp (10 m).


Vilken koncentration och viljestyrka hos denna sjuttonåring! Men så var hon också Sveriges första kvinnliga olympiska guldmedaljör!

Lunch vid skyttetävlingarna vid Kaknäs (Stockholm).

Lunchgäster i närbild.

Mälaren runt, vinnare Robert Lewis, Sydafrika.

Tittut!

Robert Lewis


Fina halmtak!

Ur samlingen ”Olympiska spelens i Stockholm 1912 officiella brefkort.”

lördag 3 mars 2012

Ett charmigt hus – trodde jag först…


Foto: Sten Holtermann © 2012

Året är 1979. "Charmig byggnad” tyckte jag när jag tog bilden av huset på 3947 South Drexel i Chicago. ”El Rukn Grand Major Temple”, stod det på en skylt. Det är väl något religiöst, antog jag och tänkte inte mer på det.

När jag kom hem till Sverige tittade jag igenom mina bilder och arkiverade dem i diaboxar.

Först häromåret sökte jag på nätet och läste historien om El Rukn. Det visade sig att det låg betydligt mer bakom. Gangstersyndikat, förskingring, utpressning, mord, handel med kokain och heroin, vapenhandel med Libyen, terrorism. Byggnaden på South Drexel var deras högkvarter, helt enkelt. Kamouflerat till tempel av något slag. Inte fullt så charmigt, kan man tycka.

När detta skrivs sitter en man i isoleringscell i superfängelset ADX Florence i Colorado. Han heter Jeff Fort och var chef för El Rukn. Han har dömts till sammanlagt 155 års fängelse, "being under a no human contact order since his arrival". 

Jeff Fort föddes 1947 i Aberdeen, Mississippi men flyttade senare till Chicago. Där bildade han som tonåring gänget Blackstone Rangers som låg i fejd med andra gäng. Gänget växer, och 1965 organiserar Forts kamrat Eugene Hairston en koalition av tjugoen gäng med en styrelse bestående av lika många gängledare, kallade ”generaler”. Organisationen heter nu ”Main 21” och Jeff Fort är dess andreman.

Organisationen växer ytterligare, den ägnar sig åt politisk aktivism och får stöd av en presbyteriansk präst som lär ut hur Hairston och Fort skall hantera sina många medlemmar. Fort får tillstånd av Illinois att bilda en politisk organisation som ansöker om och får 1 miljon dollar i federalt stöd för att för att lära gängmedlemmarna olika yrkeskunskaper. Till skillnad från många andra gäng hade Blackstone Rangers vid den här tidpunkten i stort sett godkänts av Chicagos etablissemang. Rangers inbjöds till och med av president Nixon vid hans installation 1969.

Sedan går allt överstyr. Hairston blir fängslad och Fort tar över ledningen av Rangers som han döper om till Black P. Stones. Gänget ägnar sig nu åt rån, våld, utpressning, tvångsrekrytering, ”beskyddarverksamhet” riktad mot prostitution och droghandel. Åtalad för att ha missbrukat federala penningmedel hamnar Fort i fängelse, men släpps senare mot borgen. Han konverterar till Islam och antar namnet Prince Malik. Därefter byter han namn på Black P. Stones till El Rukn Tribe of the Moorish Science Temple (El Rukn lär betyda pelare eller stöd på arabiska).

På 70-talet handlar El Rukn med kokain och heroin. Fort blir dömd för droghandel till 13 års fängelse. Han styr El Rukn via dagliga telefonkontakter från fängelset och uppmanar gängmedlemmar att ta kontakt med Libyska tjänstemän. Gänget lovar att begå terrorhandlingar i USA i utbyte mot 2,5 miljoner dollar.

1987 blir Fort åtalad för att ha konspirerat med Libyen om terroraktioner riktade mot USA och döms till 83 års fängelse. Följande år blir han åtalad för att ha beordrat ett mord på en rivaliserande gängledare 1981. Han döms till ytterligare 75 års fängelse som skall avtjänas efter att den första domen har suttits av. Men i praktiken betyder det att han blir fri 2038 när han är 91 år.

Han sitter nu i superfängelset ADX Florence i Colorado.

Jeff Forts dotter är advokat i Chicago. Hon heter Ameena Matthews och verkar för att stoppa våld och styra ungdomar in på den rätta vägen.

El Rukns högkvarter revs 1990 och en privat villa byggdes där tio år senare.

fredag 24 februari 2012

Kiviks marknad 1946, del 2

Paus framför tälten

Bland hästar och vagnar

Hästhandlarna gör upp

Foto: Konstnären Reinhold Holtermann (1899-1960)
Copyright Sten Holtermann 2012


fredag 10 februari 2012

Kiviks marknad 1946

Paus för sig själva.

 Frälsis


 Griper efter händerna


Vi passar platsen

Foto: Konstnären Reinhold Holtermann (1899-1960). 
© Sten Holtermann 2012

onsdag 1 februari 2012

Bilstation

Bilstation. Foto Reinhold Holtermann, © Sten Holtermann 2011

En man tar en rast från arbetet i den mörka källaren och läser tidningen uppe i dagsljuset. En annan man tittar nyfiket ut bakom gardinen i caféfönstret ovanför. 


Bilden togs på 1940-talet av min far, konstnären Reinhold Holtermann, troligtvis på Österlen i Skåne. 


Någon som känner igen miljön? Simrishamn, kanske?

måndag 23 januari 2012

Sovjetisk kraschlandning på Tullinge


Photos courtesy of Flightglobal.com

Jag skrev om jaktplanet La-11 Lavotjkin i mitt förra inlägg. Det var samma flygplanstyp som sköt ned det amerikanska signalspaningsplanet Turbulent Turtle över Östersjön i april 1950. Men ett år tidigare figurerade en La-11 i en incident i Sverige:

Den 18 maj 1949 damp en sovjetisk Lavotjkin La-11 ned på F18 Tullinge. Landningen gjordes utanför banan, men ur skrothögen klev föraren helskinnad. Planet skickades tillbaka med en Sovjetisk lastbåt efter att ha studerats av svenska myndigheter. Det var ju första gången en La-11 kunde ses på nära håll i väst.

Piloten sa först att han navigerat fel och ska ha hänvisat till en karta i en fickalmanacka, men förklarade sedan att han ville ”hoppa av” och stanna i Sverige. Men Sovjet ville annorlunda och begärde att han skulle infinna sig på ambassaden vilket beviljades av UD (!). Där skall han ha ”övertalats” att återvända till Sovjet. 

Enligt Vladislav Krasnov, författare till Soviet defectors: the KGB wanted list, skulle han ha flugit från Mogilev, Vitryssland, till Tullinge. Han återbördades till Sovjet och dömdes till 25 års fängelse.

La-11 Lavotjkin (NATO-benämning Fang) började tillverkas 1947. Det var ett ensitsigt, enmotorigt långdistansjaktplan, helt i metall. Beväpningen bestod av tre 23 mm automatkanoner. Det slutade tillverkas 1951 och tjänstgjorde bl.a. i Koreakriget. 

tisdag 17 januari 2012

Turbulent Turtle – ett öde liknande den nedskjutna DC-3:ans


U.S. Navys "Turbulent Turtle" under tankning på hemmabasen Port Lyautey i dåvarande Franska Marocko. 

Året är 1950, två år före nedskjutningen av den svenska DC-3:an. Det kalla kriget hårdnar och går från politiska motsättningar mot ett mer militariserat klimat. Sovjet har kärnvapen, Kina har ett kommunistiskt styre, Tyskland är delat, i Korea börjar det hetta till, och NATO och Östblocket står mot varandra. 

Ett fyrmotorigt militärt spaningsplan startar från Wiesbaden i Västtyskland den 8 april 1950 klockan 1031. Det är ett av US Navys Privateer PB4Y-2 utrustat för signalspaning och med tio mans besättning. Planet har fått smeknamnet ”Turbulent Turtle”.

Planet har nordlig kurs och klockan 1330 rapporterar man att det är över Bremerhaven. Det skall göra en sväng över södra Östersjön och spana mot Sovjetiska raketbaser och luftförsvarsradarsystem. Enligt bestämmelserna i SESP, Special Electronic Search Program, skall man inte flyga närmare än 20 miles (32 km) från Sovjetkontrollerat område. 


Klockan 1440 kommer ytterligare en rapport. Efter den är det tyst, obehagligt tyst. Klockan tickar och 2330 står det klart att något allvarligt har inträffat.

Vad hade hänt?
Klockan var cirka 1700 när Turbulent Turtle närmade sig baltiska kusten på kurs 135 söder om Liepaja i sovjetiska Lettland, enligt sovjetiska luftförsvaret. De skickade därför upp sin jakt i form av två rotar Lavotjkin LA-11 som lade sig med en rote på 4000 och den andra på 4200 meters höjd. 


Ett av jaktplanen lade sig framför det amerikanska planet och gav tecken att det skulle följa efter. Amerikanerna vägrade och svängde i stället västerut varför ett av de sovjetiska planen sköt en varningssalva med sina automatkanoner. Det amerikanska planet påstås ha bevarat elden, och sköts ned kl. 1739. Planet sjönk till 500 m höjd, gick in i moln och störtade förmodligen 5-10 km från kusten, allt enligt piloternas osannolikt likalydande rapporter. Att det amerikanska planet hade besvarat elden är inte trovärdigt. Turbulent Turtles enda beväpning var en .38-kalibrig pistol. 

Alla tio ombordvarande sades ha omkommit. Sovjets attack förvånade USA. Tidigare hade sovjetiskt jaktflyg bara avfyrat korta varningssalvor nära amerikanska plan, men inte skjutit verkanseld. Det här var den första publicerade nedskjutningen under det kalla kriget.

Karta över den avsedda rutten och den ungefärliga platsen för incidenten. Kartskissen ingår i "Unresolved Cold War Losses..." (se källhänvisningarna).

FRA hade avlyssnat radiotrafiken till de sovjetiska jaktplanen och hört hur dessa fick order att skjuta ned det amerikanska planet. Via Sveriges USA-ambassadör Boheman gick den informationen vidare till U.S. State Department. Det skulle vara intressant att läsa FRA-rapporten i sin helhet. Sades det något om några fallskärmar, till exempel?


Två livflottar påträffades av ett svenskt fiskefartyg respektive ett brittiskt lastfartyg och ett tjugotal amerikanska flygplan sökte över Östersjön i tio dagar. 


Spekulationer
En tid efteråt spekulerades det om att åtta av de tio ombordvarande hade omhändertagits och förts till Sovjetunionen. Liknande spekulationer förekom i fallet med DC-3:an. Inga av dessa har kunnat verifieras.

Den tyske dokumentärfilmaren Dirk Pohlmann har en inte helt invändningsfri teori om att åtminstone en av piloterna, löjtnant Howard W. Seeschaf, sitter eller satt i något läger i Sovjet. Pohlmann har redogjort för detta i det tysk-franska TV-programmet ARTE. Han skall också ha gjort en filmad intervju (som jag tyvärr inte har sett) med Anatolij Gerasimov, en av de fyra piloter som gick upp och mötte ”Turbulent Turtle”.

Enligt intervjun skall Gerasimov ha sagt följande:
Att Turbulent Turtles starttid från Wiesbaden var känd av Sovjet.
Att han vid avvisningen av det amerikanska planet såg att piloten log mot honom, vinkade adjö och svängde västerut till 270 grader.
Att sovjetpiloterna informerade markkontrollen om detta, och fick ett kodord som betydde attackera och skjut ner. Kodordet var "Molnija", blixt.
Att planet träffades och började brinna ”i mitten”.
Att han såg uppemot tio fallskärmar vecklas ut.
Att det beskjutna planet sedan exploderade.
Att han fick order att inte skada fallskärmshopparna medan de gled ned mot havet.
Att cirkla över platsen där de kom ner.
Att han och de tre andra piloterna efter landningen fick skriva rapporter som dikterades för dem av en officer.
Att när han vittnade 1993 inför den rysk-amerikanska kommission som undersökte nedskjutningen 1950 bad undersökningsledaren Volkogonov honom att tala sanning, men att inte nämna fallskärmarna.

De svenska signalspanarna anade nog redan 1950 vad som kunde hända dem om de kom för nära Sovjetiskt territorium. Två år senare sköt Sovjetiska MiG-15 ned DC-3:an och Catalinan. (se: http://stenholtermann.blogspot.com/2009/06/kl-0420-den-16-juni-1952.html).


Sten Holtermann

The New York Times: Tre man ur Turbulent Turtles besättning. Löjtnant Howard Seeschaf längst t.h. 


Källor:

Center for Cryptologic History, National Security Agency/Central Security Service, USA: A Dangerous Business, The U.S. Navy and National Reconnaissance During the Cold War.  .

L. Andersson, L. Hellström: Bortom Horisonten, Svensk flygspaning mot Sovjetunionen, 1946-1952. Freddy Stenboms Förlag, Stockholm.

Library of Congress, Fedral Research Division: TFR 27 Demarches on shootdowns and U.S. military personnel in Soviet prisons.


U,S. Department of Defense/International Security Affairs: Unresolved Cold War Losses 1950 - 1965. 


Capt. Don East, U.S. Navy: The History of U.S. Naval Airborne Electronic Reconnaissance.


Dirk Pohlmann: 8 April 1950 Shootdown of US Navy “Privateer”

torsdag 3 november 2011

Ockelbokvalitet



Det känns rejält och pålitligt med "kvalitet från Ockelbo", tycker jag :-)

fredag 10 juni 2011

Jalta på Google Earth


Igår zoomade jag in på ett och annat på Google Earth, bland annat på den populära, numera Ukrainska, badorten Jalta på halvön Krim vid Svarta havet. Författarna Leo Tolstoj och Anton Tjechov tillbringade mycket tid här. 1945 hölls den historiska Jaltakonferensen då Winston Churchill, Josef Stalin och Franklin D. Roosevelt undertecknade vissa överenskommelser, som skulle gälla efter andra världskriget.

Så här ser det ut nu. Om det kan intressera… :-)

Foto: Dimitri Sverdlov, bilden beskuren. Google Earth.