Austin A90 Atlantic, 1950
Strax efter andra världskriget gällde det för Storbritannien att ställa om industrin för civil produktion. Med stridsropet ”exportera eller dö” inriktade sig den brittiska bilindustrin på USA-marknaden och lanserade vad de tänkte skulle bli en riktig dräparbil: Austin A90 Atlantic.
Men, men... Det blev en praktflopp. Amerikanerna ville ha bilar med V6- eller V8- motorer. En bullig
4-cylindrig småputtrig brittisk bil passade liksom inte in i de amerikanska konsumentdrömmarna. Amerikanerna var trötta på krigets umbäranden och ransoneringar, de ville nu ha någonting extra. Framtiden var här. Man drömde om ny design, om rymdskepp och flygande bilar. Actionhjältarna hette Flash Gordon och Buck Rogers. Och så fanns den kvinnliga stjärnreportern Brenda Starr, rödhårig förstås.
Och designfolket hos Nash, Kaiser, Frazer, Cadillac, Buick och Studebaker m.fl. kände vartåt det lutade och hämtade inspirationen från flygindustrin. Bilarna fick strömlinjeformer, fenor, modern instrumentering, ventilationshål i framflyglarna och, framför allt, mera glänsande krom.
Och designfolket hos Nash, Kaiser, Frazer, Cadillac, Buick och Studebaker m.fl. kände vartåt det lutade och hämtade inspirationen från flygindustrin. Bilarna fick strömlinjeformer, fenor, modern instrumentering, ventilationshål i framflyglarna och, framför allt, mera glänsande krom.
Austin tvingades skeppa
tillbaka hundratals A90 till Storbritannien och konvertera dem till högerstyrning
innan man kunde sälja dem till hemmamarknaden och till större länder inom
samväldet.
Studebaker 1950, "Bullet nose"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar