Filmen från 1959 har allt

En av mina favoritfilmer har allt på en gång. Den börjar redan med de dynamiska förtexterna (grafisk design: Saul Bass) som stegas fram som ett bildspel medan filmens musikaliska tema (av Bernard Herrmann) hamras fram som kraftiga vindstötar. 

Sedan följer en intrig och handling fylld av lika delar spänning, action, humor, en attraktiv mystisk kvinna (spelad av Eva Marie Saint), och en modig men aningen tafflig reklamman (Cary Grant). 

Och så romantik (bl.a. den där kyssen t.ex.), förvecklingar, dramatik, mordiska attentat, hemliga agenter (James Mason och Martin Landau),  en spektakulär cliffhanger, lika spektakulära miljöer och  -- ja, har jag glömt något? 

Det handlar naturligtvis om Hitchcockfilmen North by Northwest (svensk titel: I sista minuten).

Här är trailern som den såg ut 1959, presenterad av "Alfred Hitchcocks Resebyrå":
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=HRfmTpmIUwo#t=78s

Exportera eller dö

Austin A90 Atlantic, 1950

Strax efter andra världskriget gällde det för Storbritannien att ställa om industrin för civil produktion. Med stridsropet ”exportera eller dö” inriktade sig den brittiska bilindustrin på USA-marknaden och lanserade vad de tänkte skulle bli en riktig dräparbil: Austin A90 Atlantic.  

Men, men... Det blev en praktflopp. Amerikanerna ville ha bilar med V6- eller V8- motorer. En bullig 4-cylindrig småputtrig brittisk bil passade liksom inte in i de amerikanska konsumentdrömmarna. Amerikanerna var trötta på krigets umbäranden och ransoneringar, de ville nu ha någonting extra. Framtiden var här. Man drömde om ny design, om rymdskepp och flygande bilar. Actionhjältarna hette Flash Gordon och Buck Rogers. Och så fanns den kvinnliga stjärnreportern Brenda Starr, rödhårig förstås. 

Och designfolket hos Nash, Kaiser, Frazer, Cadillac, Buick och Studebaker m.fl. kände vartåt det lutade och hämtade inspirationen från flygindustrin. Bilarna fick strömlinjeformer, fenor, modern instrumentering, ventilationshål i framflyglarna och, framför allt, mera glänsande krom.

Austin tvingades skeppa tillbaka hundratals A90 till Storbritannien och konvertera dem till högerstyrning innan man kunde sälja dem till hemmamarknaden och till större länder inom samväldet. 

Studebaker 1950, "Bullet nose"

Se också: What influenced the design of 1950's (American) cars?

Good old Murphy et al.

Captain Edward Murphy arbetade som konstruktör åt USAs  flygvapen. Vi har väl alla (?) hört om Murphy’s lagar, som t.ex:

Anything that can go wrong will go wrong.

.Nothing is as easy as it looks.

Everything takes longer than you think

If  there is a possibility of several things going wrong, the one that will cause the most damage will be the one to go wrong.

If there is a worse time for something to go wrong, it will happen then.

If anything simply cannot go wrong, it will anyway.

If you perceive that there are four possible ways in which a procedure can go wrong, and circumvent these, then a fifth way, unprepared for, will promptly develop.

Här är några regler och "lagar" till, men det är inte Murphy’s. Läs och begrunda:

Algren's Principles:

Never eat at a place called Mom's.

Never play cards with a man named Doc.

Canada Bill Jones's Law:

A Smith & Wesson beats four aces.                   

Army Law:

If  it moves, salute it; if it doesn't move, pick it up; if you can't pick it up, paint it.

Anthony's Law of Force:

Don't force it, get a larger hammer.

Berra's Law:

You can observe a lot just by watching.

Berson's Corollary of Inverse Distances:

The farther away from the entrance that you have to park, the closer the space vacated by the car that pulls away as you walk up to the door.

Cannon's Cogent Comment:

The leak in the roof is never in the same location as the drip.

Cannon's Comment:

If you tell the boss you were late for work because you had a flat tire, the next morning you will have a flat tire.

Dunn's Discovery:

The shortest measurable interval of time is the time between the moment one puts a little extra aside for a sudden emergency and the arrival of that emergency.

Blanchard's Newspaper Obituary Law:

If you want your name spelled wrong, die.

Harvard Law:

Under the most rigorously controlled conditions of pressure, temperature, volume, humidity, and other variables, any experimental organism will do as it damn well pleases.

Inte så barnvänligt?!

Ur de barnböcker som min farmors amerikanska mor (1843-1892) försågs med har jag hämtat följande varnande exempel:

Ett charmigt hus – trodde jag först…

Foto: Sten Holtermann © 2012

Året är 1979. "Charmig byggnad” tyckte jag när jag tog bilden av huset på 3947 South Drexel i Chicago. ”El Rukn Grand Major Temple”, stod det på en skylt. Det är väl något religiöst, antog jag och tänkte inte mer på det.

När jag kom hem till Sverige tittade jag igenom mina bilder och arkiverade dem i diaboxar.

Först häromåret sökte jag på nätet och läste historien om El Rukn. Det visade sig att det låg betydligt mer bakom. Gangstersyndikat, förskingring, utpressning, mord, handel med kokain och heroin, vapenhandel med Libyen, terrorism. Byggnaden på South Drexel var deras högkvarter, helt enkelt. Kamouflerat till tempel av något slag. Inte fullt så charmigt, kan man tycka.

När detta skrivs sitter en man i isoleringscell i superfängelset ADX Florence i Colorado. Han heter Jeff Fort och var chef för El Rukn. Han har dömts till sammanlagt 155 års fängelse, "being under a no human contact order since his arrival". 

Jeff Fort föddes 1947 i Aberdeen, Mississippi men flyttade senare till Chicago. Där bildade han som tonåring gänget Blackstone Rangers som låg i fejd med andra gäng. Gänget växer, och 1965 organiserar Forts kamrat Eugene Hairston en koalition av tjugoen gäng med en styrelse bestående av lika många gängledare, kallade ”generaler”. Organisationen heter nu ”Main 21” och Jeff Fort är dess andreman.

Organisationen växer ytterligare, den ägnar sig åt politisk aktivism och får stöd av en presbyteriansk präst som lär ut hur Hairston och Fort skall hantera sina många medlemmar. Fort får tillstånd av Illinois att bilda en politisk organisation som ansöker om och får 1 miljon dollar i federalt stöd för att för att lära gängmedlemmarna olika yrkeskunskaper. Till skillnad från många andra gäng hade Blackstone Rangers vid den här tidpunkten i stort sett godkänts av Chicagos etablissemang. Rangers inbjöds till och med av president Nixon vid hans installation 1969.

Sedan går allt överstyr. Hairston blir fängslad och Fort tar över ledningen av Rangers som han döper om till Black P. Stones. Gänget ägnar sig nu åt rån, våld, utpressning, tvångsrekrytering, ”beskyddarverksamhet” riktad mot prostitution och droghandel. Åtalad för att ha missbrukat federala penningmedel hamnar Fort i fängelse, men släpps senare mot borgen. Han konverterar till Islam och antar namnet Prince Malik. Därefter byter han namn på Black P. Stones till El Rukn Tribe of the Moorish Science Temple (El Rukn lär betyda pelare eller stöd på arabiska).

På 70-talet handlar El Rukn med kokain och heroin. Fort blir dömd för droghandel till 13 års fängelse. Han styr El Rukn via dagliga telefonkontakter från fängelset och uppmanar gängmedlemmar att ta kontakt med Libyska tjänstemän. Gänget lovar att begå terrorhandlingar i USA i utbyte mot 2,5 miljoner dollar.

1987 blir Fort åtalad för att ha konspirerat med Libyen om terroraktioner riktade mot USA och döms till 83 års fängelse. Följande år blir han åtalad för att ha beordrat ett mord på en rivaliserande gängledare 1981. Han döms till ytterligare 75 års fängelse som skall avtjänas efter att den första domen har suttits av. Men i praktiken betyder det att han blir fri 2038 när han är 91 år.

Han sitter nu i superfängelset ADX Florence i Colorado.

Jeff Forts dotter är advokat i Chicago. Hon heter Ameena Matthews och verkar för att stoppa våld och styra ungdomar in på den rätta vägen.

El Rukns högkvarter revs 1990 och en privat villa byggdes där tio år senare.

Turbulent Turtle – ett öde liknande den nedskjutna DC-3:ans

U.S. Navys "Turbulent Turtle" under tankning på hemmabasen Port Lyautey i dåvarande Franska Marocko. 

Året är 1950, två år före nedskjutningen av den svenska DC-3:an. Det kalla kriget hårdnar och går från politiska motsättningar mot ett mer militariserat klimat. Sovjet har kärnvapen, Kina har ett kommunistiskt styre, Tyskland är delat, i Korea börjar det hetta till, och NATO och Östblocket står mot varandra. 

Ett fyrmotorigt militärt spaningsplan startar från Wiesbaden i Västtyskland den 8 april 1950 klockan 1031. Det är ett av US Navys Privateer PB4Y-2 utrustat för signalspaning och med tio mans besättning. Planet har fått smeknamnet ”Turbulent Turtle”.

Planet har nordlig kurs och klockan 1330 rapporterar man att det är över Bremerhaven. Det skall göra en sväng över södra Östersjön och spana mot Sovjetiska raketbaser och luftförsvarsradarsystem. Enligt bestämmelserna i SESP, Special Electronic Search Program, skall man inte flyga närmare än 20 miles (32 km) från Sovjetkontrollerat område. 


Klockan 1440 kommer ytterligare en rapport. Efter den är det tyst, obehagligt tyst. Klockan tickar och 2330 står det klart att något allvarligt har inträffat.

Vad hade hänt?

Klockan var cirka 1700 när Turbulent Turtle närmade sig baltiska kusten på kurs 135 söder om Liepaja i sovjetiska Lettland, enligt sovjetiska luftförsvaret. De skickade därför upp sin jakt i form av två rotar Lavotjkin LA-11 som lade sig med en rote på 4000 och den andra på 4200 meters höjd. 


Ett av jaktplanen lade sig framför det amerikanska planet och gav tecken att det skulle följa efter. Amerikanerna vägrade och svängde i stället västerut varför ett av de sovjetiska planen sköt en varningssalva med sina automatkanoner. Det amerikanska planet påstås ha bevarat elden, och sköts ned kl. 1739. Planet sjönk till 500 m höjd, gick in i moln och störtade förmodligen 5-10 km från kusten, allt enligt piloternas osannolikt likalydande rapporter. Att det amerikanska planet hade besvarat elden är inte trovärdigt. Turbulent Turtles enda beväpning var en .38-kalibrig pistol. 

Alla tio ombordvarande sades ha omkommit. Sovjets attack förvånade USA. Tidigare hade sovjetiskt jaktflyg bara avfyrat korta varningssalvor nära amerikanska plan, men inte skjutit verkanseld. Det här var den första publicerade nedskjutningen under det kalla kriget.

Karta över den avsedda rutten och den ungefärliga platsen för incidenten. Kartskissen ingår i "Unresolved Cold War Losses..." (se källhänvisningarna).

FRA hade avlyssnat radiotrafiken till de sovjetiska jaktplanen och hört hur dessa fick order att skjuta ned det amerikanska planet. Via Sveriges USA-ambassadör Boheman gick den informationen vidare till U.S. State Department. Det skulle vara intressant att läsa FRA-rapporten i sin helhet. Sades det något om några fallskärmar, till exempel?


Två livflottar påträffades av ett svenskt fiskefartyg respektive ett brittiskt lastfartyg och ett tjugotal amerikanska flygplan sökte över Östersjön i tio dagar. 

Spekulationer

En tid efteråt spekulerades det om att åtta av de tio ombordvarande hade omhändertagits och förts till Sovjetunionen. Liknande spekulationer förekom i fallet med DC-3:an. Inga av dessa har kunnat verifieras.

Den tyske dokumentärfilmaren Dirk Pohlmann har en inte helt invändningsfri teori om att åtminstone en av piloterna, löjtnant Howard W. Seeschaf, sitter eller satt i något läger i Sovjet. Pohlmann har redogjort för detta i det tysk-franska TV-programmet ARTE. Han skall också ha gjort en filmad intervju (som jag tyvärr inte har sett) med Anatolij Gerasimov, en av de fyra piloter som gick upp och mötte ”Turbulent Turtle”.

Enligt intervjun skall Gerasimov ha sagt följande:

Att Turbulent Turtles starttid från Wiesbaden var känd av Sovjet.

Att han vid avvisningen av det amerikanska planet såg att piloten log mot honom, vinkade adjö och svängde västerut till 270 grader.

Att sovjetpiloterna informerade markkontrollen om detta, och fick ett kodord som betydde attackera och skjut ner. Kodordet var "Molnija", blixt.

Att planet träffades och började brinna ”i mitten”.

Att han såg uppemot tio fallskärmar vecklas ut.

Att det beskjutna planet sedan exploderade.

Att han fick order att inte skada fallskärmshopparna medan de gled ned mot havet.
Att cirkla över platsen där de kom ner.

Att han och de tre andra piloterna efter landningen fick skriva rapporter som dikterades för dem av en officer.

Att när han vittnade 1993 inför den rysk-amerikanska kommission som undersökte nedskjutningen 1950 bad undersökningsledaren Volkogonov honom att tala sanning, men att inte nämna fallskärmarna.

De svenska signalspanarna anade nog redan 1950 vad som kunde hända dem om de kom för nära Sovjetiskt territorium. Två år senare sköt Sovjetiska MiG-15 ned DC-3:an och Catalinan. (se: http://stenholtermann.blogspot.com/2009/06/kl-0420-den-16-juni-1952.html).


Sten Holtermann

The New York Times: Tre man ur Turbulent Turtles besättning. Löjtnant Howard Seeschaf längst t.h. 

Källor:

Center for Cryptologic History, National Security Agency/Central Security Service, USA: A Dangerous Business, The U.S. Navy and National Reconnaissance During the Cold War.  .

L. Andersson, L. Hellström: Bortom Horisonten, Svensk flygspaning mot Sovjetunionen, 1946-1952. Freddy Stenboms Förlag, Stockholm.

Library of Congress, Fedral Research Division: TFR 27 Demarches on shootdowns and U.S. military personnel in Soviet prisons.

U,S. Department of Defense/International Security Affairs: Unresolved Cold War Losses 1950 - 1965. 


Capt. Don East, U.S. Navy: The History of U.S. Naval Airborne Electronic Reconnaissance.


Dirk Pohlmann: 8 April 1950 Shootdown of US Navy “Privateer”

Wrong Number

Jag ville bara visa den här roliga sketchen med den underbara amerikanska komediennen Carol Burnett.

Varsågod!

Inte kyrkan i Vänersborg...

 

…utan Venersborg Church, Clark county i Washington state på USA:s västkust.

Orten etablerades i slutet av 1800-talet och ortsborna har någon föreställning av att Venersborg skulle betyda Venner´s Villas (!?).

Läs mer på: http://en.wikipedia.org/wiki/Venersborg,_Washington

Jag kommer aldrig till Moose Jaw

Jag har ibland tänkt att när jag ändå var i USA då och då skulle jag ta och åka över gränsen till Moose Jaw i Kanada bara för att se hur denna stad ser ut. Och varför den heter som den heter, Älgkäke. Men det blev aldrig av. Det är samma sak med Medicine Hat i Kanada och med Gothenburg, Nebraska, i USA. Eller Jackson Hole i Wyoming. Det är namnen på städerna som lockar.

Men en gång var jag faktiskt i Oracle. Närmare bestämt åt jag lunch på Oracle Junction Inn utefter Arizona State Highway 77. Jag hade just passerat Florence State Prison med tillhörande skylt ”DO NOT STOP FOR HITCHHIKERS”, och sett konturerna av Superstition Mountains på avstånd.

Det var just vid Oracle Junction Inn som Thomas Hezikiah Mix, mera känd som Tom Mix, hjälte i många tidiga västernfilmer, körde av vägen. Året var 1940 och Tom satt vid ratten i sin flashiga Cord 812 Phaeton när han i hög fart körde in i ett pågående vägarbete så att avspärrningar och skyltar blev till kaffeved och bilen gjorde en saltomortal och landade uppochned i ett djupt dike. Längst ned, under all bråte, låg den f.d. filmhjälten, död. Det finns ett minnesmärke på olycksplatsen.

Så ser den ut: Cord 812 Phaëton 1937

Tom Mix monument, en sörjande plåthäst.

Jag såg en enda film av de över trehundra som Tom Mix gjorde. Den räckte för mig. Det berodde på att jag bara var 8-10 år och tyckte att han hade en löjlig hatt. För hög, för vit, för toppig. Som en dumstrut med brätte, tyckte jag. Den diskvalificerade honom som förebild i mina barnaögon. Men jag såg filmen omkring 1950, och filmen var väl inspelad på 1930-talet. Numera har jag förlåtit honom. Jag har tagit honom till nåder för att han erbjöd en ung man vid namn Marion Morrison ett sommarjobb vid rekvisitaavdelningen i Fox Studios. Senare valde denne Marion Morrison att kalla sig John Wayne.

Tom Mix i sin toppiga hatt. 

Men hur kom jag in på det här med toppiga hattar? Från början handlade det ju om ortsnamn. Åter till ordningen.

Nubbekullen är ett fantasieggande ortsnamn. Orten ligger i Västra Ny socken i Östergötland. Hur platsen har fått sitt namn vet jag inte. Men jag har mina teorier :-)

Did you ever wish you were somewhere else?

...i New Mexico till exempel?

Foto: Patricia Frances Mounce.

Anita O’Day – the Queen of Be-bop

För ”hundra år sedan” såg jag Jazz on a Summer’s Day, en utomordentlig dokumentär som spelades in på Newportfestivalen 1958, och jag fastnade direkt för jazzsångerskan Anita O’Day som var mycket elegant i chic klänning, matchande hatt och vita handskar. Hon sjöng bl.a. Sweet Georgia Brown. Det är en film jag gärna skulle se om, inte bara för Anitas skull, naturligtvis.

Men det var på Youtube som jag hittade det här superfina klippet från en TV-sänd jazzkonsert i Japan med Anita och ett japanskt storband. Här står hon på toppen av sin karriär när hon sjunger Four Brothers.

Låten skrevs ursprungligen 1947 av Jimmy Giuffre för Woody Hermans storband och det är främst saxsektionen som bär melodin. Men i sin version tar Anita över de fyra saxofonernas roll med sin altröst och suveräna scat song. Hon har total kontroll över allt -- rösten, rytmen, orkestern, TV-mediet -- och inte minst sitt självsäkra och ledigt spralliga framträdande. Hon stortrivs helt enkelt i rollen som vokal saxofonsektion. Four Brothers är bland det bästa hon har gjort. Vad tycker du?

Se själv: http://www.youtube.com/watch?v=-XvnGEdw3Lk&feature=related


Anita O’Day (1919-2006) i chic blåsa och hatt på Newportfestivalen 1958.

Frukost i Phoenix

Ett minne från Arizona: Det är morgon och solen lyser på Phoenix röda berg. Jag lämnar mitt hotellrum med den lurviga orangemelerade heltäckningsmattan, möblerna i imiterad ek och tavlorna med fejkade indianska motiv och går mot lobbyn. Jag ska vara med på en presskonferens, men först är det frukostdags.

Konferensdeltagarna troppar in i Marriotts frukostrum under glada tillrop:

- Hi George, howzit going?
- Terrific, Frank, and how's the wife and kids?

Frukosten verkar vara av det ymnigare slaget att döma av dem som redan blivit serverade. Jag slår mig ned intill en brittisk journalist från Electronics Weekly. Han beställer sin frukost av en uppassare utrustad med ett formulärblock fastklämt på ett skrivunderlag av aluminium och pennan i högsta hugg. Följande konversation utspinner sig:

- Good morning, sir. Are you ready to order, sir?
- I’ll have an omelette, please.
- And what sort of omelette, sir? Western omelette, French omelette?
- I think I'll have a Western omelette, please, and some bacon.
- How many strips of bacon, sir?
- Four please. Could I have some pancakes too?
- Sure, what sort of pancakes, we have...
- Any type of pancake will do, thank you.
- How many pancakes would you like, sir?
- Three, please.
- What would you like to have with your pancakes, sir? We have raspberry jam, strawberry jam, blackberry jam, boysenberry jam, blueberries. Or just syrup? Or butter?
- Butter? Good heavens, no. I’ll have some syrup.
- What sort of syrup, sir? Maple syrup?
- Yes, maple syrup will do just fine, thank you.
- Would you like some sugar as well?
- No, thank you.
- Would you like some coffee? Tea? Or ice water?
- Coffee please.
- What sort of coffee, sir? We have…
- Just plain black coffee.
- Would you like some juice, sir? We have tomato juice, orange juice, grapefruit…
- Orange juice, please.
- How would you like your eggs, sir?
- No eggs, thank you. I’ve already ordered an omelette.
- Sausages? Buttered toast and marmalade? Cereal? Oatmeal? We have…
- Look here, I just want my breakfast. Would you please be so kind as to go and get it for me?

När han sedan fick sin frukost låg allt på samma tall­rik, pannkakorna överlappade omeletten och lönnsirapen hade flutit ut över omeletten och baconstrim­lorna…

Cool Jazz

Chet Baker (1929-1988) och hans musik var jag mycket intresserad av på 50-talet och början av 60-talet, innan han definitivt gick in i heroindimman. Vilken känslig musiker han ändå var, både instrumentalt och sångligt! Han var en idol av James Deans dimensioner, tyckte man på den tiden.

Han föddes i Yale, Oklahoma och började sin musikaliska karriär i en kyrkokör. Hans far var en professionell gitarrist som tidigt intresserade honom för trombon och trumpet. Chet kom senare att spela med Stan Getz, Charlie Parker och Gerry Mulligan, som också var bland mina favoriter på 50- och 60-talet. Ibland lyssnar jag på dem fortfarande.

Chet kämpade med knarket hela sitt liv, och lyckades faktiskt ta sig upp och göra en come-back i Europa, men dog till sist i Holland 1988 efter att ha störtat från sitt hotellfönster.

I går sökte jag upp mina mina jazzfavoriter på Youtube, däribland just Chet Baker, ett av de ledande namnen inom cool jazz som han var. Hör honom här i ”I fall in love to easily”: http://www.youtube.com/watch?v=3zrSoHgAAWo

Baracken vid vägkanten

En skräpig barack vid en dammig vägkant, tyckte jag först. Men jag ändrade uppfattning. Och om du någon gång ska till Austin, Texas, får du inte missa baracken vid vägkanten. Det är nämligen honky-tonkbaren The Broken Spoke, där countryartister uppträder varje kväll utom sön- och måndagar. Stämningen är familjär och det är bra tryck i musiken. Adressen till stället - som erbjuder “The Best in Live Country Music and Chicken Fried Steak” - är 3201 South Lamar.

När jag kom in möttes jag av en interiör med country music memorabilia, typ bilder på Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Tammy ”Stand by your man” Wynette och andra artister som uppträtt där, en jukebox, biljardbord, Texasflaggor, ett överflöd av ölreklam, ett dansgolv, stolar och bord.

Sedan troppade gästerna in iförda jeans, västar och ”10-gallon” Stetsonhattar. Senare blev det dans. Dansen tillgick så att herrarna förde damen gåendes motsols runt golvet. Här skulle det tydligen inte vara något fjolligt runtsnurrande. Nej, mannen tar ut kursen och stegar beslutsamt rakt fram medan damen snällt travar baklänges. I marschtakt. Alla danspar hade sina 10-gallons på. Övriga satt vid småbord och drack direkt ur ölflaskorna i halvmörkret. Den enda belysningen – över såväl dansgolv som matgäster – kom från neonskyltar med ölreklam. Ganska exotiskt alltsammans, men gemytligt.

Och när jag hade hört singer-songwritern Chris Wall live blev jag nästan honky-tonkfrälst. Han tillhör väl inte countrymusikens legendarer, men att lyssna till honom var en upplevelse så god som någon. Han föddes 1953 i Newport Beach, California, men tog jobb på en ranch i Montana och inledde sin sångkarriär i slutet av 1980-talet. Han skrev Trashy Women för countrygruppen Confederate Railroad och låten blev en omedelbar succé. Men här sjunger han själv: http://www.youtube.com/watch?v=WpKUFXHxJa8&NR=1

Wisegeorge (som har bloggen Austin Beerjoints, Bars and Honky Tonks) berättar om Broken Spoke i en skakig video: http://www.youtube.com/watch?v=R_iEssBCPg4

South of the border, down Mexico way (fortsättning).

Nogales, Mexico. Foto: Copyright 2012 Sten Holtermann


Fortsättning från föregående


Mexikanska Nogales är mycket riktigt en håla. Vi går omkring där ett tag, ser ålderstigna buckliga lastbilar, spritbutiker och indianska småflickor i 12-årsåldern klädda i kjol och långbyxor. I den 43-gradiga hettan går de och tigger, eller säljer turistversioner av Kachina-dockor och andra souvenirer. Riktiga Kachinas görs av Hopi-indianer; de är inga lekdockor utan ett slags ikoner avsedda att göra barnen bekanta med Hopifolkets religiösa värld. Småflickornas fäder övervakar dem inifrån barerna och spritbutikerna, tänker jag, men slår snabbt bort det. Det kan jag ju inte ha en aning om.

En hund masar sig över gatan. Det är som ur någon Graham Greeneroman jag läst. I en sömnig liten mexikansk håla blir en hund överkörd på sidan ett, tänker jag. Det var något med ”putrescense” som han fått vittring på. Något härligt stinkande och ruttet som han obetänksamt kastade sig över. Och lycklig över sitt fynd dog han på fläcken under en framrusande bil. Jag har glömt vad boken hette. Och det kanske inte hände i Mexico. Och här i Nogales gick hunden oskadd över gatan.

Jag känner mig nedstämd. Men vad hade jag egentligen väntat mig av valnötsträdens stad? Jag är förvånad över min reaktion. Jag säger det till min kollega. ”Det kan bli så när man ser tristess och fattigdom på nära håll. Det har att göra med att man samtidigt är långt hemifrån”, säger han.
Vi går tillbaka till vår brännheta Corolla. Ratten är så het att man inte kan ta i den. Vi låter A/C:n gå ett tag, stiger in och återvänder sedan över gränsen. Efter några kilometer blir vi stoppade av några amerikanska gränspoliser. De har ställt sina bilar i skuggan under en vägbro och vill se våra pass. De är klädda i ljusa khakiskjortor, bruna byxor och platt­brättade bruna scouthattar och är beväp­nade med 38-kalibriga revolvrar. No nonsense there. De inspekterar bagageut­rymmet för att se om vi smugglat med oss någon illegal alien från Mexico.

Nogales var ingen höjdare, den var väl som en del gränsstäder är helt enkelt, ett gränssnitt mellan två kulturer och två valutor, mellan arbetslöshet och relativt välmående. Lycksökare på ena sidan, hård bevakning på den andra. När vi kom tillbaka till Phoenix fick jag höra att Nogales är känt för sina många drogrelaterade uppgörelser med dödlig utgång. Många drogkarteller slåss om makten och skottlossning är ofta förekommande.

Men övriga Mexiko är säkert spännande, intressant, vackert - och traditionell Mexikansk musik är väl värd att lyssna på. Klicka på länken så får du höra Linda Ronstadt, född i Tucson 1946, i en klassisk huapango om La Cigarra, cikadan. Hon sjunger om hur det känns att få en sorgens dolkstöt i själen, un puñal en el alma, en hjärtesorg, den svartaste av alla svarta sorger. Hon vill dö sjungande, som cikadan.

http://www.youtube.com/watch?v=BSfazKrtF7U

South of the border, down Mexico way...

Sonoraöknen, Arizona

Ur min resedagbok: Jag är på väg från Phoenix i Arizona till Nogales i Mexico i en Toyota Corolla tillsammans med en kollega.

Interstate 10 ligger framför oss, spikrak mot horisonten. En dubbelriktad kontinuerlig ström av bullrande långtradare, personbilar, husbilar, och – på en banvall parallellt med motorvägen – ett långt godståg som dras av två enorma diesellok. Den torra solstekta Sonoraöknen med sina ödlor och 24 sorters ormar breder ut sig åt alla håll. Låga buskar, enstaka stora Saguarokaktusar och röda drakliknande berg på avstånd.

Vår tripp handlar egentligen bara om att vi vill kunna säga att vi varit i Mexico. Medan vi kör söderut rattar jag mellan kanalerna på bilradion och hör hur spanskan tar över i de lokala reklamradioprogrammen. Produktnamnen uttalas med hög, nästan befallande röst och energiska rullningar på r-en. Det är Pasta Denti’fRRRRica Colgate, Frijoles refRRRRRi’tos La SieRRRRRa och så vidare.

Och musiken på radion! Förutom populära låtar spelas traditionella huapangos i en sugande trefjärdedels rytm om längtan efter kärlek, och med många gritos vaqueros (cowboyskrik) där man verkligen lever ut skriken med bravur. Det är inga mesiga tvåstaviga amerikanska Yee-haa, utan långa utdragna tjut: aaaaa-eeeee-aaaaa-eeeee-aaaaa-ha-ha-ha-ha-hay!

Vi far förbi Tucson och fortsätter mot Nogales på Interstate 19. Det finns två Nogales, ett på den amerikanska sidan, ett på den mexikanska, tätt sammanbyggda över gränsen. Nogales lär betyda valnötsträd.

Den mexikanske passpolisen, en fryntlig medelålders man med mustasch, frågar var vi kommer ifrån och granskar våra pass. "Somos Suecos", säger jag på min gymnasiespanska. Han frågar mig artigt var jag fått min vise­ring. På Mexikanska am­bassaden i Sverige, säger jag. Var dom vänliga, amables, mot er där, undrar han av någon dunkel anledning. "Si, han sido muy amables." Och vart skall ni nu, vill han veta. Vi skall bara se Nogales, säger vi.

Han rycker till och slår sig för pannan med en dramatisk gest. Skall ni bara se den här trista hålan, vad är det för tonterías, dumheter, säger han. När ni kan åka till Mexico City, eller till Guadalaja­ra? Eller till Cuer­navaca? Eller varför inte till det vackra Acapulco? Och se allt det stora, vackra och imponeran­de som Mexico kan visa upp?

Fortsättning följer….