Förstår ni det här eller ska jag...

Detta är orsaken till att jag valde språk på gymnasiet. Jag gillade inte matte.

Klicka för större bild.

Avbruten lektion...

Ett skolminne till: Det är en höstdag 1950, närmare bestämt måndagen den 30 oktober. Jag är 10 år och går i klass 4A i Broms Skola på Sturegatan 22 i Stockholm. Det är tidigt på morgonen och därför lite kyligt i klassrummet, men alla har varma tröjor och koftor på sig.

Just nu håller vi på med division under fröken Bengta Cavallis överinseende. Hon går omkring bland oss tjugonio elever, lutar sig över våra bänkar och hjälper oss på traven. Fröken Cavalli är snäll och vänlig, men också lite stram. Precis som en fröken ska vara. Särskilt som vi alla ska sluta i Broms Skola och börja i Läroverket nästa år. Då måste vi ha bra betyg. Men division är faktiskt det värsta jag vet. En massa traggliga tal som jag får sudda ut och räkna om tills det blir rätt. Räkneboken blir ful och skrynklig av allt suddande. Och nu gick udden av också. Men då får jag gå fram och vässa pennan i den stora pennvässaren. En välkommen paus…

Då rycks dörren till klassrummet upp och skolans rektor och grundare, Anna Dam Broms, kommer in, blek i ansiktet och med flackande blick. Hon går upp på podiet bredvid katedern och ser på oss. Hennes blick går från den ena till den andra. Hon vrider sina händer.

-- Jag har något stort och sorgligt att berätta, säger hon med gäll och spänd röst.

Det blir knäpptyst i klassen.

-- Vår kung är död.

Hon sa det sakta och tungt. Han hade dött redan igår, på söndagen. Det var naturligtvis sorgligt, men jag var bara tio år gammal och ”tog dödsbudet med fattning”. Inte så att jag ryckte på axlarna, men jag hade sett den 92-årige Gustaf V på bilder i Vecko-Journalen. Där såg han ut som en vänligt leende mumie där han satt och virkade grytlappar, eller vad det nu var, insvept i rutiga filtar. Kort sagt, han verkade inte vara så värst mycket att räkna med. Klart att han måste dö när som helst så gammal som han var, tänkte jag krasst. Inte tänkte jag att en epok hade gått i graven. Man tänker inte så mycket på epoker när man är 10 år ung.

Vi får ledigt resten av dagen och har fått något att tänka på. Nu blir det kanske landssorg. Och en ny kung förstås. Men bra att man slapp fortsätta med de hopplösa divisionstalen. Jag tar på mig min gröna Lodenjacka, trängs med de andra vid utgången, går nedför den dåligt upplysta trappan med de nötta räfflorna, ut i ljuset på Sturegatan och tar fram busskortet. Jag ska ta 41-an hem.

En stund senare sitter jag på bussen och funderar. Nu blir det nya blanka enkronor med en ny kung på, tänker jag. En skinande ny kung.

Moses i vassen...

Ytterligare ett minne från skoltiden: Jag går i Broms Skola. Året är 1948 och jag är åtta år. Vi har kristendomslektion med Anna Broms. Hon talar om Moses som hittades i vassen av en egyptisk prinsessa och att man inte vet vad hon hette.

Jag opponerar mig detta för jag har minsann sett det lundensiska spexet Uarda och säger att det vet man visst det för hon hette Uarda. Hon sjöng en sång ”Vyssja lilla kilen som jag fann i Nilen”, nog hette prinsessan Uarda alltid, hävdar jag självsäkert.

Men fru Broms säger att man inte visste vad hon hette. I alla fall hette hon inte Uarda. Det är nog de flesta överens om, säger hon.

-- Men Ibsen säger att majoriteten har fel, svarar jag.

Då ler fru Broms ett av sina sällsynta leenden...



Bilden: Upphittandet av Moses. Målning av Sébastien Bourdon, ca. 1650, detalj. (Wikipedia).

Sabotage mot Staten

En gång stod jag anklagad för att ha bedrivit Sabotage mot Staten. Rättens ordförande – han var både åklagare och domare – var en sällsynt kuslig typ. Sabotörerna – det var inte bara jag – förhördes i särskilda veckovisa processer där försvarsadvokater och nämndemän saknades och allmänheten inte hade tillträde.

Åklagaren började alltid med mild, insmickrande röst och övergick efterhand till dundrande anklagelser och besinningslösa vredesutbrott som ibland övergick i rena handgripligheter. De anklagade fick inte en chans att försvara sig. Brottsrubri­ceringen uttalades med gäll röst och varje ord markerades med rapp av pekpinnen mot katedern: SABOTAGE (pang) MOT (pang) STATEN (pang). Pekpinnen splittrades till späntstickor.

Men hallå, vänta nu, säger ni. Pekpinnen mot katedern? Handlar det här om en lärare?

Ja, den obehaglige åklagaren var en klassföreståndare i Östra Real, ett högre allmänt gossläroverk i Stockholm. Det hände på femtiotalet. Processerna pågick i vårt klassrum, en gång i veckan. De anklagade var vi, 12- och 13-åriga småpojkar. Att ha ritat på bänkarna, klottrat, kommit för sent eller gjort vanliga pojkstreck, som pojkar gör för att testa gränser, var vår statsfientliga verksamhet.

Sabotage mot staten, en absurd anklagelse.

Författaren Per Wästberg har i sin bok De hemliga rummen skildrat några av lärarna i Östra Real och det våld och de kränkningar som eleverna utsattes för. Per Wästberg, ”Wästis”, är sju år äldre än jag, men jag upplevde samma atmosfär i Östra Real ”på min tid”. I några fall hade vi samma lärare.

Från många av våra lärare i realskolan fick vi tåla örfilar, slag, luggningar, grovt nedsättande omdömen, förlöjliganden på vår bekostnad och verbalt våld. Man fick akta sig för hårda rapp med pekpinnen i huvudet -- och örfilar när vittnen inte fanns. En engelsklärare var expert på förödmjukelser och nedsättande omdömen. En historielärare fann tillfredsställelse i förnedrande utskällningar inför klassen, en mattelärare luggades och gav tjuvnyp i sin frustration över att inte ha blivit antagen som elev vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Och en tysklärare hade örfilar och exempellöst grova förolämpningar som rutin när han blev arg, och det blev han ofta.

Jag skulle kunna namnge dessa barnaplågare, men vad spelar det för roll? De flesta av lärarna skulle redan ha fyllt hundra år.

Bättre då att hylla de som hyllas bör, de hyggliga och inspirerande lärare vi hade, till exempel den med skarpt intellekt utrustade filosofi- och kristendomsläraren Boström (”så Holtermann håller sig med individuella utgestaltningar av immanenstanken?”) och den trivsamme engelskläraren Per-Olof Hensjö (”I wore a Swedish bathrobe on an English pebble beach. I felt so terribly foreign”) och den folklige svenskläraren ”Tjocka Lasse” (”den som nämnde’t han klämde’t”), den underhållande Olav von zur Mühlen (”Pride and prejudice, famous book by Thackeray” /sic!/), den lite tröge och godmodige geografiläraren Gösta Fredman (”Må’nntana och Vo’jming, två nordliga delstater i USA”), den excentriske engelskläraren Hilmer Nilse med sitt svåra ärr på ryggen (pryglad av rödgardister efter att ha skjutit med revolver på attackerande bolsjeviker från ett fönster i Vinterpalatset 1917, eller hur det nu var, historien har berättats i flera olika versioner) och mycket annat spirituellt, personligt och roligt att minnas från sin skoltid.

Vår filosofi- och kristendomslärare Boström kom förresten att tala om äktenskapet på en lektion, och beträffande val av livspartner sade han att han hållit sig till en och samma kvinna hela livet. Han fick då omedelbart frågan från min bänkkamrat som med ett nästan indignerat tonfall utbrast:

- Men om man bara har EN kvinna i hela sitt liv, hur vet man då att man fått den rätta. Liksom?
- Vet man någonsin det? log Boström milt och underfundigt.

Den rätta betydelsen av verbet obtrunca're

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

Jag bloggade om min gamle latinlärare, Erik Tidner, för några dar sen (11 dec). Här kommer lite till. Tidner var en nitisk lärarpersonlighet som krävde hög kvalitet av oss fjuniga gymnasister i Östra Real, Stockholm. Karakteristiskt för honom var hans sparsamma torra humor och hans sätt att tala i korta, snärtiga satser på grund av sin begränsade lungkapacitet. Så här kunde det låta:

Komplett vansinnig översättning. Gratulerar!
Tonvikten på antepænultima!
Romarna var inga dumbommar!
Inte snobba med korta vokaler! (Om man hade uttalat ”pater” som ”patter”).
Det heter Sa’lamis och ingenting annat!

Tidner älskade sin romerska historia och tycktes gotta sig åt de mera våldsbetonade inslagen i de latinska texter som vi blev satta att översätta. Ett exempel:
- Holtermann, det står ”gladio obtruncavit”. Vad är gladio för sorts ablativ?
- Ablativus instrumenti. ”Med svärdet.”
- Rätt. Översätt: ”gladio obtruncavit!”
- Han högg honom med sitt svärd.
- Nej, så står det inte.
- Han fällde honom med svärdet?
- Nej, nej, så står det inte. Vad står det, Holtermann?
- Han avrättade honom med svärdet???
- Nej, nej! Han STYCKADE honom med svärdet.
(Uttalat med välbehag, som när man smakar på ett årgångsvin).

Tidner gav mig för övrigt det exklusiva bottenbetyget stort rött C med cedilj på en latinskrivning, det enda C:et jag någonsin fått av någon lärare. Han skrev det med rött bläck och fyllde i det flera gånger tills det hade uppnått tillräcklig fethet.

Jag fick betydligt bättre betyg senare, finner jag mig nödd att tillägga. Och fastän Tidner varit svår mot mig i början kom jag att tycka riktigt bra om honom med tiden; det är faktiskt ett privilegium att ha upplevt honom. Han gick bort 1978, 85 år gammal. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som också hade haft honom som lärare, skrev hans runa och gav honom ett utmärkt betyg...

Skillnaden mellan Poet och Skald

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

En av mina lärare på femtiotalet var Erik Tidner, författare till den latinska grammatik vi använde. Generationer av Tidners elever kan än idag återge fragment – tidnerismer – från denne noggranne och krävande lärares latinlektioner. Så här kunde det låta:

-- Holtermann! Översätt ”Horatius poeta clarus est”.
-- Horatius är en lysande poet.
-- Poet! (föraktfullt ömkande tonfall), poeter är små bleka figurer som luktar på blommor. Horatius är en lysande SKALD, ska det vara!


Hade jag just hört en praktfull sågning av Bo Setterlind, undrade jag.