Låt honom säga fel...

Det är sommaren 1956 och jag är 16. Jag är på väg till Torekov från Båstad på min moped av märket HMW. Jag är på utflykt med mig själv. Det är soligt, och vägen dit är vacker.

I Torekovs hamn är något på gång. Jag parkerar och går närmare. Jag ser kablar ligga kors och tvärs över stenläggningen. Det står bilar där det aldrig brukar stå bilar. Stora strålkastare och vita skärmar. Folk står och tittar på. Där pågår en filminspelning och på kajen ser jag Edvard Persson.

Den gemytlige, rundlagde skåningen som jag sett på film och hört sjunga ”jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” i radion, ser dödstrött ut.

Han står där och säger sin replik framför kameran, gång på gång, för det blir hela tiden fel.

”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.

Han levererar repliken med kläm varje gång. Tonvikten på sista stavelsen. Lotsförman. Men han säger fel. Nye lotsbiträde skall det vara.

Och plötsligt känner jag i mitt 16-åriga hjärta att… dom borde inte köra med honom så där. Låt honom säga fel, tänker jag naivt. Inga fler omtagningar. Låt honom vara. Han är sjuk.

Den film som spelades in var ”Där möllorna gå”. Den blev Edvards sista. Han gick bort ett år senare, den 19 september 1957, 68 år gammal.