fredag 16 maj 2008

Kiviks marknad årgång 1947

Kiviks marknad på 1940-talet.

När jag var pojke på 40-talet var jag ibland i Kivik om somrarna, där en av årets största begivenheter var den stora marknaden. Stora folkskaror vallfärdade dit och slog upp sina campingtält medan marknadsplatsen täcktes av långsträckta rader av stånd där det såldes kläder, spånkor­gar, glödritade souvenirer, vispar, slöjdade kåsor, kastruller, spettekakor och mycket annat. Längre bort var det kreatursmarknad.

Mitt i den kringströvande folkmassan satt en liten stillsam gumma i ett stånd och sålde något. Skylten upplyste om att det kallades LESEKED-RYKOR. Det var hennes sätt att skriva ordet läskedrycker. Precis som det uttalades i Kivik.

Där fanns också den moderna tidens motsvarighet till Starke Arvid. Det var den djärve William Arne, ”dödsryttaren” kallad, med sin motorcykelcirkus. William Arne körde runt, runt på de lodräta väggarna i en stor trätrumma med 10 meters diameter. Som åskådare stod man där, uppe vid kanten av trumman, kringvirvlad av avgaser, och såg ned på herr dödsryttaren som körde varv efter varv på en MC av märket Indian Scout. Hur han kände sig efter en uppvisning i den bullriga och stinkande avgasgrytan kan man bara spekulera om, men man förstod det där med dödsryttare lite bättre efteråt. Avgaserna och runtsnurrandet till trots blev William Arne dock 92 år. Han gick bort 2006 i Lund. Tack för en god show!

Bland andra spektakel fanns en traditionell cirkus med elefanter och allt, en trollkarl och en stor karusell, och så något som bara var för vuxna och som försiggick inne i ett tält.­ En man sade något om Paris i en högtalare, och en liten trupp damer i präktiga dessouer m/1947 och högklackade skodon presenterades som Yvette och Mimi och liknande. De stod på en liten estrad framför tältet och log hult mot publiken, och sedan gick de in. Karlarna som stod utanför knuffade varandra kamratligt i sidan: ”Jaså, ska du åsse te Paris?”

När man blev hungrig kunde man gå in i något av marketenteri­tälten, stora vita tält med påsydda svenska flaggor över ingångarna, och sätta sig vid ett långbord där det serverad­es mat, öl och kaffe. Tälten hyrdes ut av segelmakaren Helge ”Hacken” Håkansson, en snäll och vänlig Kiviksbo. Han var min vän när jag var pojke, och jag satt ofta i hans verkstad och tittade på när han lagade segel.

Om någon blev full och dum, eller drog kniv, togs han om hand av polisen och sattes i arres­ten, en av de få permanenta lokalerna på marknadsplatsen, ett stenhus med gallerför­sedda fönster.

Efter två dagar var marknaden över och allt pappersskräp blåste ned från backafallen och bredde ut sig över strandängen mellan Kivik och Vitemölla, och låg där i flera veckor. Tofsviporna brukade gå omkring och rota bland skräpet. Det roliga var över.


Kiviks marknads officiella hemsida: http://www.kiviksmarknad.com/

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag hör Östen Warnebring inne i huvudet när jag läser din målande beskrivning. Själv fick jag och min syster alltid dela på en "limenad" när det var marknad. Egentligen var det inte så gott, mest stickigt i näsan - men det var fest!