Final boarding call...

Ett högtalarutrop ekar i avgångshallen: "Final Boarding call for Mr. Dobalina, Mr. Bob Dobalina. Please proceed immediately to gate number 14. Última llamada para el pasajero señor Dobalina, señor Bob Dobalina…”

Popgruppen The Monkees var där. Mr. Dobalina fastnade i deras medvetande. De gick och mumlade Mr. Dobalina om och om igen, rytmiskt som ett mantra:

Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina
Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina
Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina
Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina

… med resultatet att Mr. Bob Dobalina nu är en del av pophistorien. Här i Del Tha Funkee Homosapiens version, klicka på länken:

http://www.youtube.com/watch?v=13CJ77DGsBI&feature=related

Moon River, wider than a mile...

Jag hämtar ännu en gammal film ur minnet. Också den med ett känt musikaliskt inslag:

I filmen Breakfast at Tiffany’s (1961) spelar Audrey Hepburn rollen som Holly Golightly, en ung kvinna som är just a little bit golightly, och även om det inte klart utsägs så är det ganska uppenbart att hon är en call-girl i lyxförpackning. Hennes motspelare är den tämligen träaktige men sympatiske George Peppard som Paul Varjak, en blivande författare. Båda är lite tilltufsade av livet, som de two drifters som filmens ledmotiv, Moon River, handlar om.

Filmen är löst baserad på en kortroman av Truman Capote. Han sålde filmrättigheterna till Paramount och insisterade på att Marilyn Monroe skulle få huvudrollen, som hon också mycket gärna ville ha. Men hennes dramacoach Paula Strasberg avrådde -- hon tyckte att rollen var omoralisk. Dessutom ville inte Fox låna ut henne. Och Capote blev sur på Paramount: "Paramount double-crossed me in every way and cast Audrey." Han tyckte Audrey var helt fel för rollen som hans oslipade favoritkaraktär Holly Golightly och att Paramount hade glamoriserat storyn, dvs. gjort den alltför polerad och Hepburnsk.

Audrey var först lite tveksam till rollen, men tyckte till slut att den var den bästa hon gjort. Sången, Moon River, ville Paramountchefen först stryka, men efter att Audrey flugit upp ur sin stol med ett ”Over my dead body!” fick den vara kvar. Detta enligt Warren Harris, en av Audreys levnadstecknare.

Moon River,

Wider than a mile:

I'm crossin' you in style

Some day.

Old dream maker,

You heart breaker,

Wherever your goin',

I'm goin' your way:

Two drifters,

Off to see the world,

There's such a lot of world

To see.

We're after the same

Rainbow's end

Waitin' round the bend,

My huckleberry friend,

Moon River

and me.

Audrey Hepburn sjunger Moon River: http://www.youtube.com/watch?v=_aU02NIFdQM

Sandra Dee

Som ni har märkt hoppar den här bloggen från det ena till det andra utan någon som helst klar linje mellan ämnena.

Häromdagen kom jag att tänka på filmskådespelerskan Sandra Dee i filmen ”A Summer Place” (1959) där hon blev hela världens 17-åriga lilla pingla när hon spelade mot Troy Donahue. Ljuv och problematisk tonårskärlek på femtiotalet! Båda slog igenom på allvar i den filmen som i Sverige hette ”Sista sommarlovet.” Filmens romantiska ledmotiv av Max Steiner blev en monsterhit som toppade USA:s singellista 1960. Låten blev en klassiker, liksom filmen.

Sandra föddes som Alexandra Zuck 1942 i Bayonne, New Jersey.
Hennes liv var tragiskt, tyvärr. Utnyttjad av sin styvfar, gifte sig med sångaren och tonårsikonen Bobby Darin, skild från denne, anorexia, missbruk, cancer, tynade av och gick slutligen bort 2005.

Men 1959 var hon en ”absolute babe.”

Medge att Sandra Dee hade det där lilla extra i ”A summer Place”, se själv – klicka på http://www.youtube.com/watch?v=M2ImKNSVxWk

Spänd förväntan...

Husse kommer!

Tegelbacken på sextiotalet

Som fotgängare fick man traska mycket i trätrappor medan Tegelbackseländet i Stockholm byggdes bort på 1960-talet.

© Sten Holtermann

Kamouflerade hantverkare? Nä nu…

Det går inte att få tag på dom. Dom lyssnar inte av sin telefonsvarare.
Dom ringer inte tillbaka. Dom kan inte komma på månader.
Och nu ska dom till och med vara -- kamouflerade!

Att veta vad man ska skriva...

…är alltid lika svårt när man är liten. Det här brevet skrev min farfar Oscar i februari 1868 då han var 8 år. Hur många barn har inte skrivit ett sådant brev?

Mask spelar sin egen syntmusik

Efter en krävande uttagningsprocess handplockades den här masken (kanske en Lumbricus Terrestris) till att spela sin egen musik på en specialutformad syntkrets från innandömet av en Yamaha PSS-470. Kretsen anpassades för just denna uppgift, och lägsta ström och spänning användes för att inte skada masken.
Enligt uppgift återbördades masken till sin naturliga miljö efter uppförandet av verket, utan att ha skadats ”one bit”. Arrangörerna nämner inget om arvodets storlek eller beskaffenhet. Man får anta att återvunnen frihet fick vara nog.
Videon sägs ha erbjudits till the Annual Slug & Worm Conference men antogs inte.