Jag bloggade om ord som Vegelkvarn och Blodyvel tidigare i år. Det handlade om barnspråk. I de flesta familjer finns det ju speciella ord och uttryck som är ”familjeegna”, och ofta är de hämtade just från barnens vokabulär. I vår familj har vi till exempel ordet Pillevi’lla. Det är ett ord för en söm i kläderna som har gått upp, så att man kan stoppa in ett finger där och kittla lite i all familjär vänskaplighet. Nu skall det dock handla om en utomfamiljär Pillevilla.
En gång stod jag och väntade framför en incheckningsdisk, jag tror det var på Paris-Orly. Jag skulle flyga inrikes med Air-Inter till Toulouse. Framför mig i kön stod Juliette Greco, vacker, svartklädd, ouppnåelig. Hon drog en bag på hjul efter sig, medan hon sakta avancerade med långsamma, värdiga steg.
Jag såg att sidsömmen strax under hennes vänstra armhåla hade gått upp och avslöjade en pillevilla på vad en anatom skulle ha benämnt linea axillaris media. Pillevillan var som gjord för att stoppa in en lillfingertopp där. Jag stirrade på det lilla hålet i vilket en hudfärgad yta exponerade sig för omvärlden. Skulle man?
Men det stannade vid att leka med tanken. Je suis gentilhomme. Och hon tillhörde ju inte min närmaste familj, så en sådan frihet kunde man ju inte ta sig.
Men tanken är ju fri. Jag övervägde flera alternativa franska fraser, till exempel: Excusez-moi madame, mais votre robe a un petit trou, précisement ... là. Och just när man sa det skulle man sätta dit lillfingret och vicka lite för att ange exakt var pillevillan var belägen…
… men jag ville inte utsätta mig för att bli fräst åt, örfilad och kallad « salaud! » av Juliette Greco…
Men nu, många år efteråt, tänker jag att det skulle ha varit ett minne för livet. Jag skulle kunna ha berättat: ”Juliette Greco kallade mig salaud en gång. Ni vet, existensialisternas musa, hon som sjöng Jolie Môme, hon gav mig t.o.m. en örfil."
Om jag hade gjort det, vill säga… Pillevillat på Juliette, alltså.
