Amfibrachys

Nina Persson sjunger Leonard Cohens Famous Blue Raincoat fint och känsligt. När jag såg den gröna texten i bildens nederkant blev jag först irriterad; men då kom jag att tänka på att Cohen har skrivit den i versmåttet amfibrachys. Där är texten indelad i tregrupper med en lång eller betonad stavelse omgiven av två korta. Det ger sången och texten dess rytmiska, pådrivande karaktär. Som en galopp i långsamt tempo, ungefär... Your famous blue raincoat was torn at the shoulder…

I'm going away

Här ser vi Cyndi Lauper i musikvideon Time after time som jag tycker är såå gullig, faktiskt.  Bara att ha rosa plastflamingor utanför husvagnen är ju så traileresque. Och att ligga i sängen framför teven och leva sig in i en romantisk film från 1936, The Garden of Allah, med Marlene Dietrich och Charles Boyer, och kunna replikerna utantill är väl bara såå rörande. Missförstå mig inte, jag tycker att videon är, i brist på ett adekvat svenskt uttryck, gorgeous.


Och så är det ju faktiskt en bra låt också...

Vad tycker du? http://www.youtube.com/watch?v=VdQY7BusJNU

Bamboo houses

Lyssnar just nu till Bamboo Houses från 1982 med Ryuichi Sakamoto och David Sylvian. Välkommen att höra du också! J

Text:
僕が大好きだった建物たち
もうほとんど残っていない
小さくて痩せ細った子供たちが歌っている竹の歌が聞こえる
それでも人々の生活は続いている

Översättning (SH):

Husen som jag älskat så mycket

Står knappt upprätt längre

Jag kan höra bambusånger från små magra barn

Men ändå — livet fortsätter

http://www.youtube.com/watch?v=D4fBi3ODBlk&feature=related

Man skulle ha...

Man skulle ha ett par klaviaturer, en ljudstudio, ett mixerbord och datorutrustning… och digital percussion … och … allt möjligt … att amusera sig med. Utan krav på att det skulle löna sig. Sen skulle man helst kunna spela också… Så att det lät nåt... :-)

http://www.youtube.com/user/DX5

Mil efter mil efter mil...

En del musik verkar vara skapad för att spelas på hög volym i snabba bilar som jagar fram, mil efter mil, på långa raka vägar, i glest befolkade trakter, gärna i skymningen.

Som den här till exempel, Transfer Station Blue av Michael Shrieve: http://www.youtube.com/watch?v=7w9jlVKAAiE&feature=related

Effektiv Mojo

Jag skrev om Lloyd Prices ”Personality” nyss. En annan låt från samma tid var ”Got my Mojo workin’ ” med Muddy Waters. Jag föredrar dock Jimmy Smiths version från 1965-66, mycket tack vare den högre svängfaktorn. En floor filler, helt enkelt.

Jaha, och vad är nu en Mojo för nåt? Som han har fått att fungera. Jo, enligt Afrikansk-Amerikansk folktro, Hoodoo, är det en tygpåse fylld med ett noga utvalt sortiment av esoteriska föremål som ger innehavaren en precist inriktad magisk makt över liv, död, rikedom eller kärlek beroende på den exakta avvägningen av innehållet.

Enligt texten har Jimmy Smith testat sin Mojo-påse i New York City med god verkan och nu vill han få till det med sin tjej med hjälp av nämnda påse. Om man inte gör intryck på annat sätt kan en mojo göra jobbet, kanske, som last resort. Men, hursomhelst, en bra låt är det i alla fall J:

Got my mojo working baby, and I'm goin' to try it on you

Woah yeah
I got my mojo working baby, and I'm goin' to try it out on you
Woah yeah
Well I tried it in New York City
Oh, now I'm goin' to try it on you
Woah yeah

Här är Jimmy Smiths “Mojo”:
http://www.youtube.com/watch?v=MyamD4KRmW8

Tjatig personlighet dumpad i träsk

Och nu till något helt annat. Tid: slutet av femtitalet. Plats: En villa på Bjärehalvön. Scen: Ett lantligt dansparty. Jag var i övre tonåren, liksom de andra gästerna. Jag minns inte hur jag hade hamnat där. God stämning rådde och på skivtallriken snurrade en av dåtidens populäraste partydängor, Lloyd Prices ”Personality”, inställd på repeat:

Cause you got personality,

Walk, personality

Talk, personality

Smile, personality

Charm, personality

Love, personality

Men låten gick inte hem hos alla gästerna. Efter att ha hört den spelas för typ 43:e gången i oavbruten följd fick en av dem nog. Han rev tag i skivan och försvann med den, ut i den skånska sommarnatten. Han kom tillbaka med leriga skor. Tillfrågad om var han hade gjort av den sa han att han hade singlat iväg den i ett närbeläget träsk. Rätt plats för tjatiga låtar, tyckte han.

Lyssna på Personality och döm själv. Tjatig? Träskmässig?

http://www.youtube.com/watch?v=7kmo1NEvDhA

Elisa, Elisa...

Elisa, Elisa, saute-moi au cou, sjunger Serge Gainsbourg. Elisa, kasta dig om halsen på mig! Men Elisa heter egentligen Jane Birkin. Och enligt texten vill Serge att hon ska borra in sina naglar i hans hår, leta efter löss (!) och göra korkskruvslockar och mittbena. Och annat tokigt, kan man förmoda. Vad gör det att hon är tjugo och han fyrtio, det plågar honom knappast, sjunger han.

Den gode Serge är förälskad, fast han tagit på sig sin vanliga min av att ha allt under kontroll. http://www.youtube.com/watch?v=DLhlrmg71XY

Baracken vid vägkanten

En skräpig barack vid en dammig vägkant, tyckte jag först. Men jag ändrade uppfattning. Och om du någon gång ska till Austin, Texas, får du inte missa baracken vid vägkanten. Det är nämligen honky-tonkbaren The Broken Spoke, där countryartister uppträder varje kväll utom sön- och måndagar. Stämningen är familjär och det är bra tryck i musiken. Adressen till stället - som erbjuder “The Best in Live Country Music and Chicken Fried Steak” - är 3201 South Lamar.

När jag kom in möttes jag av en interiör med country music memorabilia, typ bilder på Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Tammy ”Stand by your man” Wynette och andra artister som uppträtt där, en jukebox, biljardbord, Texasflaggor, ett överflöd av ölreklam, ett dansgolv, stolar och bord.

Sedan troppade gästerna in iförda jeans, västar och ”10-gallon” Stetsonhattar. Senare blev det dans. Dansen tillgick så att herrarna förde damen gåendes motsols runt golvet. Här skulle det tydligen inte vara något fjolligt runtsnurrande. Nej, mannen tar ut kursen och stegar beslutsamt rakt fram medan damen snällt travar baklänges. I marschtakt. Alla danspar hade sina 10-gallons på. Övriga satt vid småbord och drack direkt ur ölflaskorna i halvmörkret. Den enda belysningen – över såväl dansgolv som matgäster – kom från neonskyltar med ölreklam. Ganska exotiskt alltsammans, men gemytligt.

Och när jag hade hört singer-songwritern Chris Wall live blev jag nästan honky-tonkfrälst. Han tillhör väl inte countrymusikens legendarer, men att lyssna till honom var en upplevelse så god som någon. Han föddes 1953 i Newport Beach, California, men tog jobb på en ranch i Montana och inledde sin sångkarriär i slutet av 1980-talet. Han skrev Trashy Women för countrygruppen Confederate Railroad och låten blev en omedelbar succé. Men här sjunger han själv: http://www.youtube.com/watch?v=WpKUFXHxJa8&NR=1

Wisegeorge (som har bloggen Austin Beerjoints, Bars and Honky Tonks) berättar om Broken Spoke i en skakig video: http://www.youtube.com/watch?v=R_iEssBCPg4

Gammal goding 2: I'll Never Find Another You

Jag tar en Seekers-hit till: I’ll never find another you, genombrottslåten från 1965. En fin låt som håller än idag. Medlemmarna i gruppen var Judith Durham (sång), Athol Guy (kontrabas), Keith Potger (12-strängad gitarr) och Bruce Woodley (gitarr).

Deras akustiska sound påminde mycket om Peter, Paul and Mary, men The Seekers var i en klass för sig. I mitt tycke avgjort bättre.

I’ll never find another you: http://www.youtube.com/watch?v=xkeIQ7t_ra0

Gammal goding: Georgy girl

Popgruppen The Seekers med Judith Durham sjöng sig in på hitlistorna i USA, Australien och Storbritannien 1967 med singeln Georgy Girl. Den blev den australiensiska gruppens sista stora hit och den 7 juli 1968 i London tog The Seekers avsked av sin publik. Judith inledde sedan sin egen sångkarriär.

Georgy Girl spelades in för en film med samma namn med bl.a. Lynn Redgrave, James Mason och Charlotte Rampling, men låten spelades först när sluttexterna vevades, har jag för mig…

http://www.youtube.com/watch?v=eSVfLNCW4Fs

YMO

Mera japanskt: minns ni Ryuichi Sakamoto och syntgruppen YMOs låt Ongaku (musik) från 1984? Här är den igen:

http://www.youtube.com/watch?v=HGAsiGolpu4

En röst som berör...

Av det föregående kan ju någon tro att den här sångerskan också är från Skåne, men Idde Schultz är född i Stockholm 1963. Iddes röst är rak, nära, känslig och personlig tycker jag. Låten är Högre mark av Staffan Hellstrand.

Hör på Idde: http://www.youtube.com/watch?v=gFhYcTpM98c

Bilden: Idde körar med Lars Winnerbäck och Hovet, Linköping 2003.

Hon gick sin väg...

Du som följer min blogg har väl redan förstått att jag har en speciell svaghet för Skåne. Det gäller också skånska artister, till exempel Tekla från Råå -- men tyvärr gick hon sin väg. Vet nån vart hon tog vägen? Jag har inte hört henne på mycket länge. Hon var ju bra.

Lyssna på Tekla: http://www.youtube.com/watch?v=hrP_1yBwyrM

Italiensk 60-talspop

Jag visar en Italiensk popstjärna till, nu när jag ändå är i farten. Så här kunde det se ut i italiensk TV på 60-talet när den omåttligt populära och spralliga Rita Pavone höll igång. Här sjunger hon Datemi un martello som vi känner igen som If I had a Hammer.

Året är 1964 och Rita är 19 år. Klicka på länken nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=lGIXrziSLCQ&feature=related

1969: Sång från första våningen

Jag hörde henne sjunga genom det öppna fönstret. Hon hette Mina Mazzini. Nedanför satt jag i en sportbil som sekunderna innan hade kraschat mot husväggen. Bredvid mig satt föraren. Hans ögon stirrade tomt i fjärran. Kanske var han död...

Hur hamnade jag i den situationen?

En kollega, Roberto, skulle visa mig Milano by night. Vi var arbetskamrater på det italienska företag jag jobbade på. Vi tar en tur med min MG, tyckte han, och blåste friskt iväg med gasen i botten utefter Via Montenapoleone. Allt gick bra tills han kom till tredje korsningen. Där körde han mot rött. Han tyckte nämligen som de flesta Milanesare att trafikregler är dispositiva.

Jag ser strålkastarna på en annan bil som kommer i hög fart rätt emot oss på den mörka tvärgatan. Ett brak och allt blir ett virrvarr av knycklad plåt, glassplitter och bildelar som flyger omkring. Ljuset från en gatlykta sveper förbi som en fyr i natten. MG:n roterar i sidled med skrikande däck och kastas tvärs över gatan. Den stannar med en skräll mot en husvägg. Det blir tyst.

Jag kan inte andas. Inte heller tala. Det gör ont i bröstkorgen. Jag sträcker mig fram och slår av tänd­ningen och ser att Roberto sitter och gapar med stirrande blick. Han är död, tänker jag.

Ett dubbelfönster slås upp i huset. En trappa upp pågår ett party, några gäster kommer fram till fönsteröppningen, står där med glas i händerna och tittar ut. Mina Mazzinis röst dånar ut genom natten från en stereo på högsta volym: "Tintarella di luna, tintarella color latte..."

Här sitter jag i en kvaddad bil tillsammans med en död kamrat och lyssnar till popmusik, hinner jag tänka innan jag tar mig ut ur den demolerade bilen, går runt och försöker få ut Roberto. Dörren är intryckt och går inte att rubba. Fler åskådare strömmar till, dock inte för att hjälpa till utan för att kika in i bilen och titta på honom som han vore en figur på ett vaxkabinett. Någon säger Dio mio! È morto! Han är död!

Roberto sitter där och gapar och stirrar. Plötsligt kvicknar han till och folkmassan drar en sam­fälld suck av lättnad. Han har brutit en arm, och troligen några revben. Föraren i den andra bilen kommer fram till mig. Han är oskadd.

Polis och ambulans dyker upp. Jag känner mig nu helt OK, men något omtum­lad. Vi hade ju bara midjebälten, det kunde ju ha slutat mycket värre. Det kändes bättre att tänka på Mina Mazzini som sjöng att hon ville ”sola” sig i månens sken. Man kanske rent av skulle ha gått upp till partyt? Dom verkade ju ha så trevligt!

Tintarella di Luna med Mina Mazzini: http://www.youtube.com/watch?v=92Y-zid0abA

Final boarding call...

Ett högtalarutrop ekar i avgångshallen: "Final Boarding call for Mr. Dobalina, Mr. Bob Dobalina. Please proceed immediately to gate number 14. Última llamada para el pasajero señor Dobalina, señor Bob Dobalina…”

Popgruppen The Monkees var där. Mr. Dobalina fastnade i deras medvetande. De gick och mumlade Mr. Dobalina om och om igen, rytmiskt som ett mantra:

Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina
Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina
Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina
Mister Dobalina, Mister Bob Dobalina

… med resultatet att Mr. Bob Dobalina nu är en del av pophistorien. Här i Del Tha Funkee Homosapiens version, klicka på länken:

http://www.youtube.com/watch?v=13CJ77DGsBI&feature=related

Moon River, wider than a mile...

Jag hämtar ännu en gammal film ur minnet. Också den med ett känt musikaliskt inslag:

I filmen Breakfast at Tiffany’s (1961) spelar Audrey Hepburn rollen som Holly Golightly, en ung kvinna som är just a little bit golightly, och även om det inte klart utsägs så är det ganska uppenbart att hon är en call-girl i lyxförpackning. Hennes motspelare är den tämligen träaktige men sympatiske George Peppard som Paul Varjak, en blivande författare. Båda är lite tilltufsade av livet, som de two drifters som filmens ledmotiv, Moon River, handlar om.

Filmen är löst baserad på en kortroman av Truman Capote. Han sålde filmrättigheterna till Paramount och insisterade på att Marilyn Monroe skulle få huvudrollen, som hon också mycket gärna ville ha. Men hennes dramacoach Paula Strasberg avrådde -- hon tyckte att rollen var omoralisk. Dessutom ville inte Fox låna ut henne. Och Capote blev sur på Paramount: "Paramount double-crossed me in every way and cast Audrey." Han tyckte Audrey var helt fel för rollen som hans oslipade favoritkaraktär Holly Golightly och att Paramount hade glamoriserat storyn, dvs. gjort den alltför polerad och Hepburnsk.

Audrey var först lite tveksam till rollen, men tyckte till slut att den var den bästa hon gjort. Sången, Moon River, ville Paramountchefen först stryka, men efter att Audrey flugit upp ur sin stol med ett ”Over my dead body!” fick den vara kvar. Detta enligt Warren Harris, en av Audreys levnadstecknare.

Moon River,

Wider than a mile:

I'm crossin' you in style

Some day.

Old dream maker,

You heart breaker,

Wherever your goin',

I'm goin' your way:

Two drifters,

Off to see the world,

There's such a lot of world

To see.

We're after the same

Rainbow's end

Waitin' round the bend,

My huckleberry friend,

Moon River

and me.

Audrey Hepburn sjunger Moon River: http://www.youtube.com/watch?v=_aU02NIFdQM