I mitt huvud 1947

Jag sitter med min mor på en skakig buss mellan Kivik och Simrishamn en solig sommardag 1947. Bussen har just lämnat Kivik och svänger ut från hållplatsen. Motorns vinande tilltar, men tystnar när tvåan läggs in med ett skrapande ljud. Ett nytt vinande inleds, kort tystnad, skrap, så trean.

­Jag ser föraren snett bakifrån. Bredvid honom sitter en skylt med texten "Samtal med föraren förbjudet". En man har stigit på i Kivik, liksom vi, och nu pratar han med föraren om vad han skall köpa ut på ”Spritan” i Simrishamn. Han håller sig i ett handtag medan han svajar hit och dit i kurvorna på vägen. I Kivik finns inget systembolag och inget apotek, säger han, bara ett läkemedelsförråd från apoteket i Brösarp. Jag petar på mamma och säger att han pratar med chauffören fast det är förbjudet. Han slutar nog snart, säger hon. Men det gör han inte.

Vi ska gå omkring och handla i Simrishamn och sedan ska vi äta lunch på Hotel Svea, mamma och jag. Lunch säger man inte i Kivik. Där heter det middag. Det är helt i sin ordning. Allt är bra i Kivik, tycker jag. Och där stavas Café och Conditori med C, inte med K som hemma i Stockholm. Conditori är mera Continentalt. Intill Viggos och Annas dam- och herrfrisering finns ett Conditori. Där kan man bläddra i Allers och läsa serier. Och i N. Esbjörnssons järnaffär kan man köpa spik. Om man vill snickra nåt.

Bussen skakar vidare utefter den saltade grusvägen. På andra sidan mittgången sitter två gamla tanter från Vitemölla. De talar om Kivik. ”Di prautar så konstet där”, säger den ena. Och nog är det sant att de gamla gubbarna på ljugarbänken vid hamnen talar en obegriplig dialekt med varandra. En av dem brukar alltid sitta med käppen stödd i marken mellan sina ben och snurra den hela tiden så att silver­kryckan cirklar runt, runt, medan han talar med den andre.

Men det är lustigt att en tant från Vitemölla tycker att det talas ”konstet” i Kivik som ju ligger på gångvägs avstånd. Ungefär som det vore ett främmande land. Fast en gumma i Vitemölla som vi hyrde av en annan sommar sa faktiskt att hon var född och uppvuxen i ”Videmy’lle.” Det var ju lite konstet. Hon hade aldrig varit i Kivik. Det var verkligen konstigt. Men ska mor inte se hur det ser ut i Kivik, undrade min mamma en gång. Nej, kommer jag dit så hottar (kastar) de mig i sjön, svarade hon. Hennes man hade varit skeppare eller sjöman på en bark. Hon hade hans fina sjökista kvar. Den var stor och tung. Locket var klätt med något svart oljetyg och på insidan hade han målat K.P.S. och två korslagda unionsflaggor.

Han som står bredvid föraren talar nu om en fotbollsmatch mellan Kivik och Bästekille. Den gick i Kivik och var inget vidare, tydligen.

Jag ser stora äppelodlingar till vänster. Äppelträden närmast vägen är gråvita av väg­damm. Färden går genom Rörum, Vik och Baskemölla. På Vik finns min far. Han är där för att han vill vara där med de andra konstnärerna och måla. Det är något särskilt med ljuset där, har han sagt. Men han kommer och bor hos oss i Kivik emellanåt. Han har berättat att en av konstnärerna ställde sig och sitt staffli på några plankor som låg i gräset. Men det var ett lock över en latringrop. Locket brast och konstnären föll ned och sedan dess kallades han mögamålaren.

När vi kommer närmare Simrishamn ser jag små beteshagar med stengärdsgårdar och svartvita kor på högra sidan. Och han som talade med föraren går och sätter sig ned.

Inne i Simrishamn ser jag Sankt Nicolai med sina trappstegsgavlar. Och det luktar illa från fiskmjölsfabriken eller vad det nu är för slags fabrik. På en del hus har man fäst takteglet med cement för att det inte ska blåsa bort. Hotel Svea är fint och trevligt. Vita dukar och utsikt mot hamnen. Jag ser vita master sticka upp. Vimplar fladdrar. Det ser friskt ut på något sätt. Och glatt. Jag tycker om hamnar och båtar. Men jag är inte så imponerad av Simrishamn.

Jag älskar Kivik, och längtar efter mina kellingar. Hamnen där är inte så stor. Och det luktar tjära i den solvarma bod där kellingarna finns.