Baske i mitt hjärta

I min barndom åkte jag ofta förbi Baskemölla. Jag brukade vara på sommarlov på Österlen och åkte buss till Simrishamn. Men jag har för mig att vägen inte gick så rak som på bilden, utan gjorde en liten knix vid möllan, kanske för att undvika att de roterande kvarnvingarna orsakade vägfarande något allvarligt blodvite. Kanske togs bilden innan knixen anlades.

Jag minns i alla fall telefonstolparna utefter Simrishamnsvägen, de som man kunde lägga örat intill för att höra vindens sus i trådarna, suset från Hanöbukten, vinden över strandängarna. En ständig orgelton - nnnnnng. Nu är stolparna borta, och min barndoms sus finns inte mer.

Men jag steg aldrig av vid ”Baske”. Och aldrig att jag såg hamnen. Eller strandängarna. Och finns det något kvar av möllan?

Jag borde nog ta en tur till Baske.

J9:or över Hanöbukten?

Här håller jag på och skrivbordsflyger igen. Den här gången sitter jag i en J9, ett jaktplan från 40-talet, konstruerat av en ryss-amerikan med det ståtliga namnet Alexander Nikolajevich Prokofiev de Seversky. Sverige importerade sextio stycken från USA 1940. Det skulle ha varit 120, men vi fick bara hälften.

Jag har faktiskt ett dunkelt minne från 1947 av en division J9 som "lekte" dogfight ute över Hanöbukten. Jag såg dem från stranden i Vitemölla. Små kompakta jaktplan som steg och dök. När jag tänker på det verkar det otroligt, det kan ju helt enkelt inte ha inträffat. En division? Åtta plan? Har jag drömt det? Jag var ju bara sju år då, men flygintresserad. Men jag minns ju faktiskt det intensiva motorljudet, det karakteristiska ljudet av en mängd stigande och dykande jaktplan.

Hur som helst, åter till nutiden, ni kan ladda ned J9:an från Richard Brinkebacks RB Design, http://www.rbdesign.se/download.html och flyga den i Microsoft FS2004. RB Design har en stort utbud av andra plan, både äldre och nyare, t.ex. Lansen, Draken, Viggen, JAS39 Gripen -- samtliga är freeware -- och Gulfstream IV, regeringsplanet, som jag flög till Nice häromdagen, hehe...

Instrumenteringen i J9

Min första bild

Vitemölla, Österlen 1950: Jag är på sommarlov, 10 år gammal. Det regnar. Det regnar fast det är sommarlov! Några dagar kunde faktiskt vara såhär, regniga och obeskrivligt tråkiga. Ju mer jag tänker på det, desto fler sådana sommarlovsdagar kommer jag ihåg. Ibland kunde till och med tjockan stå tät mellan husen och en mistlur bölade med jämna mellanrum. Och emellanåt kunde det blåsa otrevligt våtkallt från Hanöbukten.

Det var just en sådan våtkall regnig tråkdag i juli som jag fick min första kamera.

Vår hygglige granne hade städat sin vind och kom galopperade nedför trappan med en svart lådkamera som hade legat där och samlat damm. Den tyckte han att jag kunde få. Du kunne välan se om det gåur å ta nå bilder me’n, sa han.

Vilken oväntad lycka! Det var en högst begagnad Kodak 2-C Brownie A från 1914. Nu gällde det att skaffa film, om det fortfarande fanns film för en så pass gammal kamera. Min mor och jag tar bussen in till Simrishamn och köper en filmrulle, format 9x12 cm. Sedan åker vi tillbaka till Vitemölla för att prova kameran.

Man ska hålla den i höfthöjd och titta rätt ner i ett litet matt glasfönster. Då ser man en dimmig och flugprickig bild av motivet. Sedan ska man röra vid en liten vass metalltunga som sticker ut på sidan. Då hörs det ett litet saktmodigt skrapande ljud inifrån kameran. Då har man tagit en bild. Sedan vrider man fram filmen tills nästa bilds nummer kommer fram i ett litet fönster.

Jag tänker att jag ska ta bilder av Kiviks marknad och kilar iväg till strandängen mellan Vitemölla och Kivik, klättrar uppför backafallet till marknadsplatsen. Tofsviporna vipar oroligt medan jag klättrar uppåt. När jag kommer upp ser jag att Kiviks marknad är slut. Stånden är borta. Kvar är bara en massa skräp som blåser omkring. Marknaden slutade tydligen i går, men nere på strandängen finns det fortfarande några campare kvar. Jag tar en bild, min första egna bild.

De närmaste dagarna tar jag sju bilder till med olika motiv, varefter rullen och nöjet är slut. Det går inte att köpa 9x12 film i Kivik, inte heller i Vitemölla. Jag vet inte hur jag ska ta ut filmen. Min mor slår då in kameran i brunt omslagspapper tillsammans med ett brev till fotoaffären, och så beger vi oss uppför backen till busshållplatsen vid stora vägen. Efter en stund kommer Simrishamnsbussen. Den är stor och blå och på sidan står det ordet Linje-Buss och en blixt, allt i blänkande krom. Det ser mycket fint ut, tycker jag. Modernt. De blå Linjebussarna var visst nya för i år. Mamma lämnar paketet till busschauffören.

Nästa dag går vi uppför backen igen till stora vägen. Där ligger paketet vid busshållplatsen på den dammiga vägrenen. Kameran är nu laddad med ny film. Den framkallade filmen kunde vi senare hämta i Simrishamn. Arrangemanget pågick en tid tills jag lärde mig att ta ut och sätta in filmen själv.

Det känns oerhört längesedan.

Martorn

Martorn, Eryngium maritimum, skrev jag om i förra inlägget. Det behövs kanske en beskrivning av denna sällsynta växt?

Det är en fridlyst, starkt hotad, tistelliknande art som växer på sandiga havsstränder på några platser från Bohuslän och Skåne till Gotland och Öland. Den tillhör familjen flockblommiga växter.

Foto: Anna-Lena Anderberg, intendent på Naturhistoriska riksmuséet.

För den som vill veta mer -- ta en titt i den virtuella floran:
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/apia/eryng/erynmar.html

Länsstyrelsen i Skåne, Martorn i Skåne, Årsrapport 2006: http://www.m.lst.se/NR/rdonlyres/BEFD2B37-99AB-4734-AA75-CBF4E25AE6E7/75930/MartorniSk%C3%A5ne.pdf

Vitemölla strand, Österlen

Horisonten så bred att man anar dess krökning
En eka med sprisegel passerar
Långgrunt – små vågor, krusningar, tätt över sandrefflorna
Rav under svart tång
Martorn i strandbacken


Bilden: Tack till Gunilla Persson, Upplands Väsby, för det fina fotot från Vitemölla strand.

Hon gick sin väg...

Du som följer min blogg har väl redan förstått att jag har en speciell svaghet för Skåne. Det gäller också skånska artister, till exempel Tekla från Råå -- men tyvärr gick hon sin väg. Vet nån vart hon tog vägen? Jag har inte hört henne på mycket länge. Hon var ju bra.

Lyssna på Tekla: http://www.youtube.com/watch?v=hrP_1yBwyrM

Drömbilen

Ett barndomsminne från Österlen -- ett fragment, en situationsbild. Just det här daterar sig från sommaren 1949, fyra år efter andra världskrigets slut. Ransoneringarna har släppt sitt grepp och utländska varor börjar åter strömma in. En dag vädrar Kiviksborna modernitetens morgonluft -- ett lotteri där man kan vinna amerikanska bilar. Lotteriet blir ”the talk of the fiskeläge”. Man är trött på svarta 2-dörrars PV444 med slokande dörrhandtag och DKW-spånkorgar. Det ska vara kromblänkande dollargrin, strömlinjeformade lyxiga bilar med vita hjulsidor.

Vinnaren kan välja mellan två modeller från samma fabrik i Michigan, USA: Kaiser och Frazer. Moderna amerikanska bilar!

Vinn en Kaiser/Frazer! står det med strålande bokstäver. Bilden på lottsedeln visar att den ena är grön, den andra brun. Den bruna är en Frazer cabriolet.

Det knackar på vår ytterdörr. Familjens vän, segelsömmaren Helge Håkansson, står där i ”dörrahullet” med ivriga ögon och en färggrann lottsedel i handen. Han ropar på min mor, som heter Dolly, och vill dela med sig av spänningen. ”Dooli! Du ska väl åsse vinna en Kajser-Frrajser?”

Se Kaiser-Frazers reklamfilm! http://www.youtube.com/watch?v=yzZei7cS7Nw

Längtan till Borstahusen

Den här historien berättades för mig av skånekonstnären Willie Weberg när jag träffade honom i Vitemölla på 50-talet. Jag var bara en tonåring då men jag minns ”Farbror Willie” mycket väl. Willie Weberg (1910 – 1995) hade många bisarra historier med anknytning till Skåne, och berättade dem gärna. Historien är bara en blek rekonstruktion av vad jag minns av det färgstarka originalet, som dessutom var mycket längre. Här är den…

Styrman Karl Persson från Borstahusen norr om Landskrona var trött på livet till sjöss. Han hade seglat kors och tvärs över Atlanten med ett Libertyfartyg, gått genom Panamakanalen, blivit akterseglad i Valparaiso, fått hyra på en tanker, huttrat i det kalla Puerto Montt, rundat Kap Horn, blivit rånad i Cape Town, vunnit i poker i Madras, blivit förälskad i en sulawesiska i Surabaya, slagits i Brisbane, blivit hotad till livet av pirater i Kinesiska sjön, legat sjuk i malaria i Lagos. Listan kunde göras hur lång som helst. Han hade varit till sjöss i två år och inte en enda gång varit ens i närheten av hemmets kust.

Omsider hade han kommit till Shanghai där han en mörk och dyster kväll stegar in på en eländig och ytterligt suspekt hamnkrog full av allehanda existenser från de sju haven. Papperslyktor sprider ett glåmigt sken över den dunkla lokalen. Stämningen är inte direkt trivsam.

Karl Persson slår sig ned, tar sig några järn och blir gradvis alltmer tungsint och rörd till sinnes. Svårt ansatt av hemlängtan går hans tankar till hemmets väna kust och till mor och far och barndomshemmet i Borstahusen. Det var alltför länge sedan han var ”himma”. Tårarna kommer och det börjar skymla för ögonen. Häur sidder en ju helt ena, tänker han. Han reser sig upp, står och svajar en stund medan han tar en överblick av den skumma och rökfyllda lokalen. I denna stund av bitter självömkan vill han ha sällskap. Chansen är ytterst liten men kan här möjligen finnas någon annan som känner precis som jag i detta ögonblick, tänker han, klarar strupen och ryter till:

- Finns här nåugon freåun Borstahusen?

Några tittar förstrött åt hans håll. Plötsligt tittar en mager figur fram ur ett av de mörkaste hörnen och svarar glatt med det skånskaste av uttryck:

- Jau, min liv å kniv! Häur har du en!



Borstahusen: http://www.youtube.com/watch?v=ahyIxSAKC_g

Willie Weberg: http://sv.wikipedia.org/wiki/Willie_Weberg

(Bilden från Wikipedia, © Project Liberty Ship)

Låt honom säga fel...

Det är sommaren 1956 och jag är 16. Jag är på väg till Torekov från Båstad på min moped av märket HMW. Jag är på utflykt med mig själv. Det är soligt, och vägen dit är vacker.

I Torekovs hamn är något på gång. Jag parkerar och går närmare. Jag ser kablar ligga kors och tvärs över stenläggningen. Det står bilar där det aldrig brukar stå bilar. Stora strålkastare och vita skärmar. Folk står och tittar på. Där pågår en filminspelning och på kajen ser jag Edvard Persson.

Den gemytlige, rundlagde skåningen som jag sett på film och hört sjunga ”jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” i radion, ser dödstrött ut.

Han står där och säger sin replik framför kameran, gång på gång, för det blir hela tiden fel.

”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.

Han levererar repliken med kläm varje gång. Tonvikten på sista stavelsen. Lotsförman. Men han säger fel. Nye lotsbiträde skall det vara.

Och plötsligt känner jag i mitt 16-åriga hjärta att… dom borde inte köra med honom så där. Låt honom säga fel, tänker jag naivt. Inga fler omtagningar. Låt honom vara. Han är sjuk.

Den film som spelades in var ”Där möllorna gå”. Den blev Edvards sista. Han gick bort ett år senare, den 19 september 1957, 68 år gammal.

I mitt huvud 1947

Jag sitter med min mor på en skakig buss mellan Kivik och Simrishamn en solig sommardag 1947. Bussen har just lämnat Kivik och svänger ut från hållplatsen. Motorns vinande tilltar, men tystnar när tvåan läggs in med ett skrapande ljud. Ett nytt vinande inleds, kort tystnad, skrap, så trean.

­Jag ser föraren snett bakifrån. Bredvid honom sitter en skylt med texten "Samtal med föraren förbjudet". En man har stigit på i Kivik, liksom vi, och nu pratar han med föraren om vad han skall köpa ut på ”Spritan” i Simrishamn. Han håller sig i ett handtag medan han svajar hit och dit i kurvorna på vägen. I Kivik finns inget systembolag och inget apotek, säger han, bara ett läkemedelsförråd från apoteket i Brösarp. Jag petar på mamma och säger att han pratar med chauffören fast det är förbjudet. Han slutar nog snart, säger hon. Men det gör han inte.

Vi ska gå omkring och handla i Simrishamn och sedan ska vi äta lunch på Hotel Svea, mamma och jag. Lunch säger man inte i Kivik. Där heter det middag. Det är helt i sin ordning. Allt är bra i Kivik, tycker jag. Och där stavas Café och Conditori med C, inte med K som hemma i Stockholm. Conditori är mera Continentalt. Intill Viggos och Annas dam- och herrfrisering finns ett Conditori. Där kan man bläddra i Allers och läsa serier. Och i N. Esbjörnssons järnaffär kan man köpa spik. Om man vill snickra nåt.

Bussen skakar vidare utefter den saltade grusvägen. På andra sidan mittgången sitter två gamla tanter från Vitemölla. De talar om Kivik. ”Di prautar så konstet där”, säger den ena. Och nog är det sant att de gamla gubbarna på ljugarbänken vid hamnen talar en obegriplig dialekt med varandra. En av dem brukar alltid sitta med käppen stödd i marken mellan sina ben och snurra den hela tiden så att silver­kryckan cirklar runt, runt, medan han talar med den andre.

Men det är lustigt att en tant från Vitemölla tycker att det talas ”konstet” i Kivik som ju ligger på gångvägs avstånd. Ungefär som det vore ett främmande land. Fast en gumma i Vitemölla som vi hyrde av en annan sommar sa faktiskt att hon var född och uppvuxen i ”Videmy’lle.” Det var ju lite konstet. Hon hade aldrig varit i Kivik. Det var verkligen konstigt. Men ska mor inte se hur det ser ut i Kivik, undrade min mamma en gång. Nej, kommer jag dit så hottar (kastar) de mig i sjön, svarade hon. Hennes man hade varit skeppare eller sjöman på en bark. Hon hade hans fina sjökista kvar. Den var stor och tung. Locket var klätt med något svart oljetyg och på insidan hade han målat K.P.S. och två korslagda unionsflaggor.

Han som står bredvid föraren talar nu om en fotbollsmatch mellan Kivik och Bästekille. Den gick i Kivik och var inget vidare, tydligen.

Jag ser stora äppelodlingar till vänster. Äppelträden närmast vägen är gråvita av väg­damm. Färden går genom Rörum, Vik och Baskemölla. På Vik finns min far. Han är där för att han vill vara där med de andra konstnärerna och måla. Det är något särskilt med ljuset där, har han sagt. Men han kommer och bor hos oss i Kivik emellanåt. Han har berättat att en av konstnärerna ställde sig och sitt staffli på några plankor som låg i gräset. Men det var ett lock över en latringrop. Locket brast och konstnären föll ned och sedan dess kallades han mögamålaren.

När vi kommer närmare Simrishamn ser jag små beteshagar med stengärdsgårdar och svartvita kor på högra sidan. Och han som talade med föraren går och sätter sig ned.

Inne i Simrishamn ser jag Sankt Nicolai med sina trappstegsgavlar. Och det luktar illa från fiskmjölsfabriken eller vad det nu är för slags fabrik. På en del hus har man fäst takteglet med cement för att det inte ska blåsa bort. Hotel Svea är fint och trevligt. Vita dukar och utsikt mot hamnen. Jag ser vita master sticka upp. Vimplar fladdrar. Det ser friskt ut på något sätt. Och glatt. Jag tycker om hamnar och båtar. Men jag är inte så imponerad av Simrishamn.

Jag älskar Kivik, och längtar efter mina kellingar. Hamnen där är inte så stor. Och det luktar tjära i den solvarma bod där kellingarna finns.

Kiviks marknad årgång 1947

Kiviks marknad på 1940-talet.

När jag var pojke på 40-talet var jag ibland i Kivik om somrarna, där en av årets största begivenheter var den stora marknaden. Stora folkskaror vallfärdade dit och slog upp sina campingtält medan marknadsplatsen täcktes av långsträckta rader av stånd där det såldes kläder, spånkor­gar, glödritade souvenirer, vispar, slöjdade kåsor, kastruller, spettekakor och mycket annat. Längre bort var det kreatursmarknad.

Mitt i den kringströvande folkmassan satt en liten stillsam gumma i ett stånd och sålde något. Skylten upplyste om att det kallades LESEKED-RYKOR. Det var hennes sätt att skriva ordet läskedrycker. Precis som det uttalades i Kivik.

Där fanns också den moderna tidens motsvarighet till Starke Arvid. Det var den djärve William Arne, ”dödsryttaren” kallad, med sin motorcykelcirkus. William Arne körde runt, runt på de lodräta väggarna i en stor trätrumma med 10 meters diameter. Som åskådare stod man där, uppe vid kanten av trumman, kringvirvlad av avgaser, och såg ned på herr dödsryttaren som körde varv efter varv på en MC av märket Indian Scout. Hur han kände sig efter en uppvisning i den bullriga och stinkande avgasgrytan kan man bara spekulera om, men man förstod det där med dödsryttare lite bättre efteråt. Avgaserna och runtsnurrandet till trots blev William Arne dock 92 år. Han gick bort 2006 i Lund. Tack för en god show!

Bland andra spektakel fanns en traditionell cirkus med elefanter och allt, en trollkarl och en stor karusell, och så något som bara var för vuxna och som försiggick inne i ett tält.­ En man sade något om Paris i en högtalare, och en liten trupp damer i präktiga dessouer m/1947 och högklackade skodon presenterades som Yvette och Mimi och liknande. De stod på en liten estrad framför tältet och log hult mot publiken, och sedan gick de in. Karlarna som stod utanför knuffade varandra kamratligt i sidan: ”Jaså, ska du åsse te Paris?”

När man blev hungrig kunde man gå in i något av marketenteri­tälten, stora vita tält med påsydda svenska flaggor över ingångarna, och sätta sig vid ett långbord där det serverad­es mat, öl och kaffe. Tälten hyrdes ut av segelmakaren Helge ”Hacken” Håkansson, en snäll och vänlig Kiviksbo. Han var min vän när jag var pojke, och jag satt ofta i hans verkstad och tittade på när han lagade segel.

Om någon blev full och dum, eller drog kniv, togs han om hand av polisen och sattes i arres­ten, en av de få permanenta lokalerna på marknadsplatsen, ett stenhus med gallerför­sedda fönster.

Efter två dagar var marknaden över och allt pappersskräp blåste ned från backafallen och bredde ut sig över strandängen mellan Kivik och Vitemölla, och låg där i flera veckor. Tofsviporna brukade gå omkring och rota bland skräpet. Det roliga var över.


Kiviks marknads officiella hemsida: http://www.kiviksmarknad.com/