Skelettstäder

Skelettstäder – så kallade man andra världskrigets sönderbombade och utbrända städer. Jag var i Hamburg 1948 och såg kvarter efter kvarter av husskelett. Jag var åtta år.

Jag minns inte vad hotellet hette där vi bodde, mina föräldrar och jag. Däremot kommer jag ihåg att det bara var två våningar av hotellet som var oskadade. Ovanför såg man fasadrester spreta mot skyn. Inomhus, på vårt våningsplan, var belysningen sparsam; nakna glödlampor hängde ned från taket i tvinnade sladdar. Ett dystert halvmörker rådde överallt. Hotellpersonalen talade med dämpade röster. I källarvåningen låg en nattklubb som hette Schwarze Jule. Skylten föreställde en svart katt som sköt rygg.

Från vårt fönster såg jag människor gå och rota i ruinhögarna på andra sidan gatan. De samlade ihop tegelstenar och trasiga fönsterbågar och körde bort dem i barnvagnar. Tegel till byggnadsmaterial, fönsterbågar till bränsle. Barnvagnarna fick mig att tänka på barnen under kriget. Tankarna gick till ett finländskt krigsbarn som jag mött hemma, Tuula L, den tysta flickan som aldrig log. Frågorna hopade sig.

Mina föräldrar är allvarliga; svarar kort på mina frågor. De säger att det behövdes allt det här för att få slut på kriget. De tycker nog att jag är för liten för att förstå. Åtta år är inte mycket, men mer än de tror. Jag är en liten tänkande man som sett Movietone News och SF-journalen på biografen Spegeln.

Mitt huvud är fullt av tankar. Hamburg var visst totalt sönderbom­bat. Av engelska bombflygare, eller av amerikanarna. Jag tänker på den amerikanska B17-besättningen som var internerad i Skåne och hade så roligt åt vår hund Goofy i Kivik. Men det måste ha varit hemskt alltsammans. Alla bomberna, dånet, explosionerna, hus som rasade, elden som härjade, människor som dog. ”Eldstormen” hörde jag en i ressällskapet säga nyss, ett ord som fick mig att inte vilja fråga mer.

Berlin 1945: http://www.youtube.com/watch?v=A7JgXjRmYG4&feature=related