U.S. Navys "Turbulent Turtle" under tankning på hemmabasen Port Lyautey i dåvarande Franska Marocko.
Året är 1950, två år före nedskjutningen av den svenska DC-3:an. Det kalla kriget hårdnar och går från politiska motsättningar mot ett mer militariserat klimat. Sovjet har kärnvapen, Kina har ett kommunistiskt styre, Tyskland är delat, i Korea börjar det hetta till, och NATO och Östblocket står mot varandra.
Ett fyrmotorigt militärt spaningsplan startar från Wiesbaden i Västtyskland den 8 april 1950 klockan 1031. Det är ett av US Navys Privateer PB4Y-2 utrustat för signalspaning och med tio mans besättning. Planet har fått smeknamnet ”Turbulent Turtle”.
Planet har nordlig kurs och klockan 1330 rapporterar man att det är över Bremerhaven. Det skall göra en sväng över södra Östersjön och spana mot Sovjetiska raketbaser och luftförsvarsradarsystem. Enligt bestämmelserna i SESP, Special Electronic Search Program, skall man inte flyga närmare än 20 miles (32 km) från Sovjetkontrollerat område.
Klockan 1440 kommer ytterligare en rapport. Efter den är det tyst, obehagligt tyst. Klockan tickar och 2330 står det klart att något allvarligt har inträffat.
Vad hade hänt?
Klockan var cirka 1700 när Turbulent Turtle närmade sig baltiska kusten på kurs 135 söder om Liepaja i sovjetiska Lettland, enligt sovjetiska luftförsvaret. De skickade därför upp sin jakt i form av två rotar Lavotjkin LA-11 som lade sig med en rote på 4000 och den andra på 4200 meters höjd.
Ett av jaktplanen lade sig framför det amerikanska planet och gav tecken att det skulle följa efter. Amerikanerna vägrade och svängde i stället västerut varför ett av de sovjetiska planen sköt en varningssalva med sina automatkanoner. Det amerikanska planet påstås ha bevarat elden, och sköts ned kl. 1739. Planet sjönk till 500 m höjd, gick in i moln och störtade förmodligen 5-10 km från kusten, allt enligt piloternas osannolikt likalydande rapporter. Att det amerikanska planet hade besvarat elden är inte trovärdigt. Turbulent Turtles enda beväpning var en .38-kalibrig pistol.
Alla tio ombordvarande sades ha omkommit. Sovjets attack förvånade USA. Tidigare hade sovjetiskt jaktflyg bara avfyrat korta varningssalvor nära amerikanska plan, men inte skjutit verkanseld. Det här var den första publicerade nedskjutningen under det kalla kriget.
Karta över den avsedda rutten och den ungefärliga platsen för incidenten. Kartskissen ingår i "Unresolved Cold War Losses..." (se källhänvisningarna).
FRA hade avlyssnat radiotrafiken till de sovjetiska jaktplanen och hört hur dessa fick order att skjuta ned det amerikanska planet. Via Sveriges USA-ambassadör Boheman gick den informationen vidare till U.S. State Department. Det skulle vara intressant att läsa FRA-rapporten i sin helhet. Sades det något om några fallskärmar, till exempel?
Två livflottar påträffades av ett svenskt fiskefartyg respektive ett brittiskt lastfartyg och ett tjugotal amerikanska flygplan sökte över Östersjön i tio dagar.
Spekulationer
En tid efteråt spekulerades det om att åtta av de tio ombordvarande hade omhändertagits och förts till Sovjetunionen. Liknande spekulationer förekom i fallet med DC-3:an. Inga av dessa har kunnat verifieras.
Den tyske dokumentärfilmaren Dirk Pohlmann har en inte helt invändningsfri teori om att åtminstone en av piloterna, löjtnant Howard W. Seeschaf, sitter eller satt i något läger i Sovjet. Pohlmann har redogjort för detta i det tysk-franska TV-programmet ARTE. Han skall också ha gjort en filmad intervju (som jag tyvärr inte har sett) med Anatolij Gerasimov, en av de fyra piloter som gick upp och mötte ”Turbulent Turtle”.
Enligt intervjun skall Gerasimov ha sagt följande:
Att Turbulent Turtles starttid från Wiesbaden var känd av Sovjet.
Att han vid avvisningen av det amerikanska planet såg att piloten log mot honom, vinkade adjö och svängde västerut till 270 grader.
Att sovjetpiloterna informerade markkontrollen om detta, och fick ett kodord som betydde attackera och skjut ner. Kodordet var "Molnija", blixt.
Att planet träffades och började brinna ”i mitten”.
Att han såg uppemot tio fallskärmar vecklas ut.
Att det beskjutna planet sedan exploderade.
Att han fick order att inte skada fallskärmshopparna medan de gled ned mot havet.
Att cirkla över platsen där de kom ner.
Att han och de tre andra piloterna efter landningen fick skriva rapporter som dikterades för dem av en officer.
Att när han vittnade 1993 inför den rysk-amerikanska kommission som undersökte nedskjutningen 1950 bad undersökningsledaren Volkogonov honom att tala sanning, men att inte nämna fallskärmarna.
The New York Times: Tre man ur Turbulent Turtles besättning. Löjtnant Howard Seeschaf längst t.h.
Källor:
Center for Cryptologic History, National Security Agency/Central Security Service, USA: A Dangerous Business, The U.S. Navy and National Reconnaissance During the Cold War. .
L. Andersson, L. Hellström: Bortom Horisonten, Svensk flygspaning mot Sovjetunionen, 1946-1952. Freddy Stenboms Förlag, Stockholm.
Library of Congress, Fedral Research Division: TFR 27 Demarches on shootdowns and U.S. military personnel in Soviet prisons.
U,S. Department of Defense/International Security Affairs: Unresolved Cold War Losses 1950 - 1965.
Capt. Don East, U.S. Navy: The History of U.S. Naval Airborne Electronic Reconnaissance.
Dirk Pohlmann: 8 April 1950 Shootdown of US Navy “Privateer”
Jag skrev ju om Flygvapenmuseum i Linköping häromdagen. Här kommer lite mera. Museet nyinvigdes i juni i år och har verkligen blivit en succé efter den betydande ombyggnaden där det "kalla kriget" och den nedskjutna DC-3:an självklart står i fokus. Flygvapenmuseum har nu blivit ett modernt museum i internationell klass, nära dubbelt så stort som tidigare och proffsigt inrett. Väl värt ett besök!
Den av sovjetiska MiG-15 nedskjutna DC-3:an på plats i en stor monter som ger en illusion av undervattensmiljön på fyndplatsen. Kusligt. Måste ses!!!
