Det är söndag och jag sitter med mina japanska kollegor Midori och Yoshio i en turistbuss på väg mot Nikko. Vi är lediga från vårt konsultuppdrag och tycker det skulle vara roligt att bara umgås och samtidigt få uppleva något tillsammans bara vi tre. Vi lämnar utkanterna av Tokyo bakom oss. Den upphöjda betongmotorvägen upphör och hyreshusen blir mindre, gråare och enklare. De ligger tätt, tätt, tillsammans i ett böljande landskap av tegeltak. Här och var sticker några telefonstolpar och enstaka träd upp ur myllret.
Bussen stannar till vid ett litet shoppingcenter så att alla turister skall kunna ta en liten rast. Yoshio, Midori och jag går in i en liten coffee-shop och jag håller upp dörren för Midori som idag är klädd i islandströja och gråa långbyxor. Hon tackar och säger med ett menande leende åt Yoshio att en sådan artighet är hon minsann inte van vid här i Japan. Vi tar en hastig kopp té, och eftersom vi senare skall besöka en berömd helig plats kommer samtalet in på religion.
Midori frågar mig vilken tro jag har. Jag är väl något slags fritänkare, svarar jag, men det är nog inte helt fel att säga att jag är kristen. "And which sect do you belong to?" frågar hon. Jag blir först lite förvirrad över frågan men säger att jag är Lutheran. Jag har aldrig tänkt på protestantismen som en sekt.
"Jag är också kristen, men mormor är buddhist, och hon är så snäll och rar och klok, så jag är lite buddhist också. Och de flesta japaner är väl shintoister, samtidigt som de har någon annan religion också. När jag gifter mig blir det väl enligt shintoistisk ritual”, säger Midori och fortsätter med att berätta att hennes far är sjukpensionär och att hennes mor sysslar med stickning för att dra in pengar till hushållet. Det är hon som har stickat islandströjan som hon har på sig idag. Modern har en stickmaskin och säljer det hon stickar. Hon lär också ut maskinstickning, och så är hon mycket duktig på ikebana, blomsterarrangemang, men det är inget som hon undervisar i. Yoshio säger att han är buddhist, men vill inte gå djupare in på det.
Midori har tagit med sig matsäckspaket,
bento, till oss alla tre. Det är små vita kartonger som innehåller sushi, bitar av små rödvita bläckfiskarmar med sugkoppar, och lite annat av ett knaprigt slag. Till detta dricker vi Coca-Cola på burk.
Vi fortsätter bussresan och efter någon timme är vi högt uppe i bergen. Bussföraren stannar plötsligt och går ut och lägger på snökedjor. Det tar en bra stund. Sedan fortsätter vi färden och så småningom kommer vi fram till ett vintrigt Nikko. Här skall vi äta lunch på ett hotell och går in i matsalen, men det är en västerländsk restaurang i viktoriansk stil, komplett med vita dukar, tjocka servetter, vita porslinstallrikar och tunga, slitna restaurangbestick av den typ som jag vet smakar metall. Jag skall just gå fram till det bord hovmästaren anvisar oss, men blir stående. Jag har varit i Japan en tid och blivit nipponofil. Japanvänner säger att man först blir tokförälskad i Japan, sedan kommer motreaktionen och senare inträder en mer realistisk uppskattning. Jag befinner mig fortfarande i förälskelsestadiet. Åsynen av klunsig västerländsk restaurangkultur ger mig plötsligt avsmak. Min tvekan får Yoshio att föreslå att vi skall gå en trappa ned till den japanska restaurangen.
En servitris i en enkel kimono serverar oss
kare-raisu, curry-ris, vid ett litet bord av ljust trä. Utanför det ganska stora fönstret ligger en park. Lite längre bort vid ett mjukt rundat buskage skymtar jag en liten stenlykta. Så här skall man äta lunch, tänker jag. Vi har rektangulära lackbrickor framför oss med maten arrangerad i olika små fint dekorerade skålar. I våningen ovanför sitter resten av turisterna i en murrig lokal med fyrkantiga tavlor med västerländska jaktmotiv på väggarna. De bearbetar sin biff med lök, tjock brun sås och potatis med tunga bestick av gammeldags SJ-typ som slamrar mot det tjocka restaurangporslinet. Vilket slammer det faktiskt är! Jag har inte tänkt på det förut: slamret i västerländska restauranger jämfört med stillheten i japanska! Vi sitter här nere i en ljus och luftig miljö, med utsikt över en japansk trädgård och äter en vackert arrangerad, välsmakande måltid ur nätta små skålar med hjälp av eleganta smala bambupinnar,
hashi. Så skall det naturligtvis vara, tänker jag.
Yoshio är fritidsklädd idag, i en vit polotröja, röd fodrad vindtygsjacka och jeans. Han ser annorlunda ut än då jag först träffade honom i Amsterdam. Borta är det skinande runda babyansiktet, lockarna är kvar, men anletsdragen har smalnat, och huden verkar torrare. Han har magsårsbesvär, säger han. Han äter inte särskilt mycket. Medan han förstrött plockar i maten med pinnarna berättar han om sin tid i Syrien då han var anställd av ett byggkonsortium och hade ansvaret för löneutbetalningarna.
"Jag var tvungen att anlägga mustasch, annars skulle syrierna inte betrakta mig som en riktig man. Nu är det ju så att skägg och mustasch växer så långsamt för oss japaner, men som tur var sade min uppdragsgivare till mig i god tid, redan i Japan, så jag hade gott om tid på mig. När jag slutligen kom till Damaskus var jag en riktig he-man. Så jag blev omedelbart accepterad av de andra mustaschprydda machotyperna där. You can't be a sissy in Syria."
Efter lunchen fortsätter bussen den sista sträckan mot Nikko. Vi stannar för att gå ut och se på ett heligt vattenfall, eller snarare den plats där det brukar vara ett heligt vattenfall, för så här års finns där inget vatten. Sedan fortsätter vi med bussen och passerar förbi en helig träbro, Shin-kyo, som vi tyvärr inte ser i dess helhet eftersom den är under reparation.
Det är mycket som är heligt i Japan, i själva verket är hela naturen full av shintoismens olika stor- och smågudar,
kami, som respekteras och vördas som ett slags naturens skyddsandar, om jag har förstått saken rätt. Jag har börjat tycka att det känns riktigt bra med att naturen är full av
kami. Det känns ungefär som svenska vättar och troll, men de ställer inte till förtret utan är mer välvilligt lagda. Carl von Linné såg ju Gud ”på ryggen”, när han gick omkring i naturen. I Japan anser många att naturen är gudomlig, i betydelsen att den är befolkad av gudomliga väsen.
Sedan är vi framme vid Nikko och stiger ut ur bussen. Det är mulet och kallt. Här och var ligger enstaka snödrivor. Jag huttrar i min tunna kostym och håller plötsligt på att halka omkull på den isiga och blöta marken. Mina skor är alldeles för tunna för det här slaskiga vädret.
Det är gott om turister, mest japanska, och i huvudsak skolpojkar i tonåren, klädda i sina strama mörka uniformer med ståndkrage. Vi går upp mot själva tempelplatsen utefter en lång rak väg, Omote-sando, och passerar sedan genom en
torii, en tempelportal. De rödmålade templen ser ut att ha blivit färdigställda igår.
Det ligger tydligen inte något särskilt värde i att behålla det ursprungliga virket, det viktiga är att templen ser ut som de alltid har gjort, och som de alltid kommer att se ut. De är eviga, oförstörbara, alltid lika skinande nya, med sina fantastiska guldbelagda sniderier och lackarbeten. Vissa tempel i Japan lär ha byggts upp helt på nytt, alldeles intill det gamla som man förstört sedan man utfört en särskild ceremoni. Tänk om man skulle göra så med Alvastra klosterruin! Det tål att tänka på...
De äldsta delarna av Nikko är från 800-talet, men de flesta templen byggdes på 1600-talet. Guideboken uppger att 13 000 människor arbetade i två år för att färdigställa allt, och att man använt bladguld till ett antal av en och en halv miljon blad för den konstnärliga utsmyckningen. Där finns till exempel Yomeimon, Solljusporten, som är en av världens mest utsirade byggnadsstrukturer.
Vi går omkring på tempelområdet i två timmar och på vägen åter mot bussen passerar vi några buskar där besökare knutit fast små vita lappar med önskningar på grenarna, och ett par små stånd där man säljer souvenirer och "önskelotter". Vi köper en lott var. På Midoris står det att hon kommer att föda en tjock och sund baby. På min står det att jag kommer att få vara med om en märklig händelse. Yoshio vill inte säga vad det står på hans.
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_divinities_in_Japanese_mythology#Shinto
Jag tar en Seekers-hit till: I’ll never find another you, genombrottslåten från 1965. En fin låt som håller än idag. Medlemmarna i gruppen var Judith Durham (sång), Athol Guy (kontrabas), Keith Potger (12-strängad gitarr) och Bruce Woodley (gitarr).
Popgruppen The Seekers med Judith Durham sjöng sig in på hitlistorna i USA, Australien och Storbritannien 1967 med singeln Georgy Girl. Den blev den australiensiska gruppens sista stora hit och den 7 juli 1968 i London tog The Seekers avsked av sin publik. Judith inledde sedan sin egen sångkarriär.
Mera japanskt: minns ni Ryuichi Sakamoto och syntgruppen YMOs låt Ongaku (musik) från 1984? Här är den igen: 
Jag kan visst inte släppa Japantemat ännu. Den här bilden har jag hämtat ur en bok om Sumo. Den visar en bråkdel av de många typer av kast som förekommer i Japans nationalsport. Efter varje match anges vilken kastteknik, kimarite, segraren vann på.
Jag avslutar det här Japantemat med en snygg och ledig kostym att gå ut i: en indigofärgad ensemble bestående av kimono och haori (jacka). Skärpet kallas kaku-obi och skodonen geta. Jag tycker att det är en riktigt snygg outfit på det hela taget. I Japan alltså.
Det här är en kuro tomesode. En svart kimono som bärs av gifta kvinnor vid formella, festliga eller högtidliga sammanhang. En tomesode är mönstrad från midjan och nedåt och det breda skärpet (obi) skall matcha tomesodens mönster. Upptill syns två kamon (släktvapen). Ytterligare tre sitter bak på skulderpartiet. Fem kamon visar att kimonon är mycket formell.
Jag dröjer mig kvar i Japan ett litet tag till, åtminstone i tanken, för att visa några bilder på elegant dammode. Det här är en handmålad sidenkimono med broderier och hellång ärm. Tygvecket på ärmen räcker nästan ned till fötterna.
Jag vet inte vad det är med den här bilden. Det har något särskilt. Är det för att det är så rent och prydligt? Smått och välordnat? Kanske för att den gör ett sådant intryck av etablerad harmoni?
Det är söndag och jag sitter med mina japanska kollegor Midori och Yoshio i en turistbuss på väg mot Nikko. Vi är lediga från vårt konsultuppdrag och tycker det skulle vara roligt att bara umgås och samtidigt få uppleva något tillsammans bara vi tre. Vi lämnar utkanterna av Tokyo bakom oss. Den upphöjda betongmotorvägen upphör och hyreshusen blir mindre, gråare och enklare. De ligger tätt, tätt, tillsammans i ett böljande landskap av tegeltak. Här och var sticker några telefonstolpar och enstaka träd upp ur myllret.
