…att jag saknar Förkväll.
I början tyckte jag att det var ett riktigt kackelprogram.
Men nu, när Förkväll har tagit sommarlov, saknar jag faktiskt Carolina Gynnings röst.
Hon var ju så intensiv. Och rolig!
Och dom andra tjejerna var också bra.
söndag 20 juni 2010
torsdag 3 juni 2010
Gammal trotjänare
Jag tog en flygtur med gamla DC-3:an ”Daisy” från Bromma till Åland. Det är en fin upplevelse att flyga i sakta mak (240 km/tim) på låg höjd över skärgården med ett flygplan byggt 1943.
Till det trygga mullret från de två 1200 hk Twin Wasp-motorerna ser jag ut genom det låga rektangulära fönstret. Jag ser hur planet fogats samman. Jag ser raderna av kullriga nitar sträcka sig som pärlband kors och tvärs över motorkåpor och vingar. Så olikt dagens högteknologiska byggsätt med försänkt nitning, lim och kompositmaterial.
Från min plats ser jag in i cockpit, ser de analoga instrumenten, endast förstärkta med en GPS fastsatt i ögonhöjd. Ingen "glass cockpit" här, inga moderna digitala bildskärmar i färg.
Daisy är i stort sett—bortsett från inredningen—lik de DC-3:or som flög på den tid när det begav sig: när de släppte fallskärmstrupper under andra världskriget, när de landade och startade, timme efter timme, i luftbron 1948-49 med förnödenheter till det av Sovjet blockerade Västberlin, och när den svenska Tp79/DC-3:an på signalspaningsuppdrag över Östersjön 1952 sköts ned av en sovjetisk MIG 15. Samma karakteristiska motorljud, samma majestätiskt långsamma lunkande framåt i lufthavet, samma slitstarka "workhorse" som planet en gång konstruerats för att vara.
Jag rycks ur mina tankar när jag ser en Ålandsfärja stäva fram i soldiset bland öarna snett nedanför mig.
I Mariehamn förbereder personalen på restaurant F.R. von Knorring en god lunch på restaurantbåten i Östra hamnen. Om en liten stund är jag där.
torsdag 13 maj 2010
Fixeringsbild
Det händer ibland när man långsamt vaknar ur en dröm att en bild dröjer sig kvar. Man kan studera den i flera sekunder medan man gradvis uppnår vaket tillstånd.
Ungefär såhär upplevde jag det drömda ansiktet som dröjde sig kvar på näthinnan -- eller var någonstans i hjärnan drömda personer nu dröjer sig kvar -- medan jag vaknade.
lördag 1 maj 2010
På farfars tid...
Oscar Holtermann vid rodret, den roll han nog trivdes bäst med.
Min farfar, Oscar Holtermann (1859-1932), var ryttmästare, hovman, affärsman, seglare, amatörastronom, allmän pamp och godsägare. Han ägde Breviks gård på Värmdö tillsammans med sin hustru, Maud von Rosen. Den roll han tycks ha varit mest förtjust i var seglarens och motoryachtägarens. Och avståndet mellan Brevik och Sandhamn var ju rätt så kort.
Men han var ingen lantbrukare precis och hade inte gått på Alnarp. Där hans kunskaper inte räckte till lät han klokt nog befallningsman Litzén bestämma.
På Breviks gård körde man plogar, vältar, harvar och självbindare med hästar. Befallningsman tyckte nog att det var hög tid för modernare metoder i jordbruket, och tipsade farfar. Så en dag förkunnade farfar, myndigt och med hög röst (van att ge order som han var), att en s.k. traktator skulle införskaffas.
Hästar förstod han sig på, och segling, men jordbrukets mekanisering var inte farfars bag.
Breviks gård ca 1929: Körning med hästanspänd självbindare, innan ”traktatorns” införande.
torsdag 22 april 2010
Bamboo houses
Lyssnar just nu till Bamboo Houses från 1982 med Ryuichi Sakamoto och David Sylvian. Välkommen att höra du också! J
Text:
僕が大好きだった建物たち
もうほとんど残っていない
小さくて痩せ細った子供たちが歌っている竹の歌が聞こえる
それでも人々の生活は続いている
Översättning (SH):
Husen som jag älskat så mycket
Står knappt upprätt längre
Jag kan höra bambusånger från små magra barn
Men ändå — livet fortsätter
lördag 10 april 2010
Man skulle ha...
Man skulle ha ett par klaviaturer, en ljudstudio, ett mixerbord och datorutrustning… och digital percussion … och … allt möjligt … att amusera sig med. Utan krav på att det skulle löna sig. Sen skulle man helst kunna spela också… Så att det lät nåt... :-)
torsdag 1 april 2010
Bland blodyvlar och vegelkvarnar
Har du varit på långpromenad i trånga skor och kommit hem med skoskal? Kanske cyklat förbi en gammal vegelkvarn? Köpt en bertmantidning i prästbyrån? Sannolikt inte, åtminstone inte i vuxen ålder, för det här handlar (som du säkert förstår) om barn.
En liten flicka oror sig t.ex. över att hennes föräldrar brukar äta farlig mat, ända tills hon får veta att det inte var gift-tomater utan bifftomater som låg i salladsskålen. Likaså fick föräldrarna förklara att det var riktig ost som låg på smörgåsarna, ingen lurig portsa-lur-ost.
Insekter kan vara läskiga. Särskilt i ett barns värld där farliga svarta, blodyvlar (tordyvlar) kryper omkring och förmodas suga blod. Spindelmät kan man hitta lite varstans, men det är inget otrevligt, vilket däremot brämm-mässlor är, för dom sticks.
Och har du hört om äckel-korren? Han som satt i granen?
Som förälder sugs man snabbt in i sina barns språkliga värld med dess fyndiga nyskapande. En liten pojke ska förklara att han sett en haltande farbror: "Bambon går stalt-stylt" och hans syster har just sett en huppigalerande häst. Nog är det roligare med en huppigalerande häst än en galopperande. Mer deskriptivt liksom.
Eller ta och pröva ortsnamnet Sögertälve till exempel. Säg det långsamt. Visst ligger det bra i munnen! Kanske till och med bättre än det riktiga namnet. Föreställ er scoopet i lokalnyheterna: "Sögertälvepolisen slog idag till mot…."
Vanghäran är ett mjukare namn på Vagnhärad, tycker du inte? och Ann-Slalott är ett sötare namn än Ann-Charlotte, inte sant? Och visst låter det tuffare med Bertman än gamla tjatiga Batman? Det är lätt att sympatisera med en liten dotter när hon beklagar sig över att storebror är ute i skogen med dom där gamla Fält-billi-jogerna i stället för att stanna hemma och leka med henne.
Är du ett litet barn, så kan du också vränga till namn och ord rejält. Du kan välja t.ex. ett svårare uttal. Du borstar tänderna med krandkräm. Du aktar dig för den vassa brödkviven. Går och leker med Ann-Tristrin i huset intill.
Själv trodde jag att det hette äggstamning när jag var liten. Inte särskilt tillvrängt, men åtminstone orginellt.
Har du några egna exempel? Skriv dem gärna i en kommentar!
Bilden: S.k. ”Vegelkvarn” (Stubbkvarn på Öland. Wikipedia).
lördag 27 mars 2010
Musikaliskt lumparminne
Stämningen var god den där vinterdagen 1961. Vårt gäng hade samlats kring Janne som spelade Bach och Scarlatti på dagrummets piano. För mig, som vid mina unga år var ganska obevandrad på den klassiska musikens område – jag ägde bara
Vid det här tillfället hade han valt Bachs italienska konsert. Vi stod där och hängde tätt intill, i våra trista grötrockar, för att se Jannes flinka fingrar flyga över tangenterna i den avslutande presto-satsen, vars toner nu uppfyllde hela rummet och ringlade vidare längs korridorerna.
Då, plötsligt, slås dörren upp till lektionssalen intill och en löjtnant hoppar ut med mordisk min och en bajonett i handen. Först ser det ut som han tänkte sticka ned Janne, men i stället slappnar han av och ber honom artigt att sluta spela ”för vi håller på att öva närstrid därinne, se."
Med detta lilla "se" ville han nog vädja om förståelse och samtidigt uttrycka sin respekt för pianisten.
Slutsats: Det går inte att oskadliggöra vaktposter till musik av Bach. Man mister så lätt koncentrationen på uppgiften.
Här följer Italiensk konsert, 3:e satsen, av J.S. Bach, BWV971, framförd av en okänd pianist:
torsdag 11 mars 2010
Mil efter mil efter mil...
En del musik verkar vara skapad för att spelas på hög volym i snabba bilar som jagar fram, mil efter mil, på långa raka vägar, i glest befolkade trakter, gärna i skymningen.
Som den här till exempel, Transfer Station Blue av Michael Shrieve: http://www.youtube.com/watch?v=7w9jlVKAAiE&feature=related
söndag 28 februari 2010
Ursäkta, var är sommaren?
Ett vitt nässelmott, Eurrhypara hortulata, på insidan av mitt snöiga fönster. Vingbredd