Nogales, Mexico. Foto: Copyright 2012 Sten HoltermannFortsättning från föregående
Mexikanska Nogales är mycket riktigt en håla. Vi går omkring där ett tag, ser ålderstigna buckliga lastbilar, spritbutiker och indianska småflickor i 12-årsåldern klädda i kjol och långbyxor. I den 43-gradiga hettan går de och tigger, eller säljer turistversioner av Kachina-dockor och andra souvenirer. Riktiga Kachinas görs av Hopi-indianer; de är inga lekdockor utan ett slags ikoner avsedda att göra barnen bekanta med Hopifolkets religiösa värld. Småflickornas fäder övervakar dem inifrån barerna och spritbutikerna, tänker jag, men slår snabbt bort det. Det kan jag ju inte ha en aning om.
En hund masar sig över gatan. Det är som ur någon Graham Greeneroman jag läst. I en sömnig liten mexikansk håla blir en hund överkörd på sidan ett, tänker jag. Det var något med ”putrescense” som han fått vittring på. Något härligt stinkande och ruttet som han obetänksamt kastade sig över. Och lycklig över sitt fynd dog han på fläcken under en framrusande bil. Jag har glömt vad boken hette. Och det kanske inte hände i Mexico. Och här i Nogales gick hunden oskadd över gatan.
Jag känner mig nedstämd. Men vad hade jag egentligen väntat mig av valnötsträdens stad? Jag är förvånad över min reaktion. Jag säger det till min kollega. ”Det kan bli så när man ser tristess och fattigdom på nära håll. Det har att göra med att man samtidigt är långt hemifrån”, säger han.
Vi går tillbaka till vår brännheta Corolla. Ratten är så het att man inte kan ta i den. Vi låter A/C:n gå ett tag, stiger in och återvänder sedan över gränsen. Efter några kilometer blir vi stoppade av några amerikanska gränspoliser. De har ställt sina bilar i skuggan under en vägbro och vill se våra pass. De är klädda i ljusa khakiskjortor, bruna byxor och plattbrättade bruna scouthattar och är beväpnade med 38-kalibriga revolvrar. No nonsense there. De inspekterar bagageutrymmet för att se om vi smugglat med oss någon illegal alien från Mexico.
Nogales var ingen höjdare, den var väl som en del gränsstäder är helt enkelt, ett gränssnitt mellan två kulturer och två valutor, mellan arbetslöshet och relativt välmående. Lycksökare på ena sidan, hård bevakning på den andra. När vi kom tillbaka till Phoenix fick jag höra att Nogales är känt för sina många drogrelaterade uppgörelser med dödlig utgång. Många drogkarteller slåss om makten och skottlossning är ofta förekommande.
Men övriga Mexiko är säkert spännande, intressant, vackert - och traditionell Mexikansk musik är väl värd att lyssna på. Klicka på länken så får du höra Linda Ronstadt, född i Tucson 1946, i en klassisk huapango om La Cigarra, cikadan. Hon sjunger om hur det känns att få en sorgens dolkstöt i själen, un puñal en el alma, en hjärtesorg, den svartaste av alla svarta sorger. Hon vill dö sjungande, som cikadan.
http://www.youtube.com/watch?v=BSfazKrtF7U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar