Byråkraters lust att detaljreglera

I början av 1800-talet skrev CJL Almqvist en satir över byråkratin, betitlad Gatugångsreglemente. I detta reglemente tillhålls allmänheten att årligen deklarera vilka gator man planerar att använda under det kommande året och av vilket skäl, t.ex. för att gå till torget, till hamnen, till apoteket osv. och vilka vänner man önskar besöka och vilka gator man då önskar begagna sig av, ”…varefter Vi vele låta oss ansökningarna föredragas och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året...”.

Jag blev indragen i ett nästan lika absurt reglemente en gång, visserligen för länge sen, men ändå. Och det var inte fråga om en satir – det var rena rama verkligheten.

Detta är den sanna historien om det mystiska lunchplatsreglementet.

Det var min första dag på mitt nya jobb som intern reklamkonsult på en av det stora telefonbolagets divisioner. Efter en formell introduktion, rundvandring och presentation av blivande kolleger var det dags för lunch. Vi gick iväg till personalmatsalen och när vi tagit våra brickor, bestick och mat skildes vi åt.

Man fick nämligen inte sitta var man ville. Var och en gick till sin fastställda plats.

Platstilldelningen sköttes av något slags matsalsadministratör som hade bestämt att en anställd alltid måste sitta på samma plats. Jag hade fått en plats bland folk från andra avdelningar och tillsades att det var min permanenta plats. Alltid samma bestämda plats. Vareviga lunch. Det var så bestämt och det gick inte att rucka på. Samma regler gällde för alla. Man skulle veta sin plats, helt enkelt.

Jag frågade varför man inte hade frihet att slå sig ned varsomhelst och med vilka man ville. Nej det skulle inte gå, hette det. Kaos kunde utbryta.

Med det lät jag mig nöja ty jag var en ung caballero på den tiden. Vem var jag att utmana en lunchplatsadministratör på det stora telefonbolaget som i sin oändliga visdom hade instiftat detta gåtfulla reglemente?

Ett halvår senare kom den stora dagen. Inte för telefonbolagets lansering av sitt nya system, utan för mig. Jag kunde knappast tro mina öron: min bön hade hörsammats! Jag hade beviljats en annan lunchplats. Jag fick tillåtelse att sitta bland några av mina arbetskamrater!

Vad hade hänt? Hur kom det sig att jag plötsligt hade kommit i åtnjutande av denna utomordentliga ynnest? Hade en ny era inträtt, blåste det nya friska vindar? Hade det stränga regelverket äntligen kollapsat? The irresistible force versus the immovable object?

Alls icke.

”Det är en som har dött.”

Jag hade fått en plats som blivit ledig på grund av dödsfall. En ny permanent plats.

Detta hände sig för flera decennier sen. Och har reglerna inte ändrats, så gäller de ännu.