-- Wut, sa vår tysklärare till oss gymnasister en gång, betyder raseri, vrede. Wütend betyder rasande .... och apropå det kommer jag osökt att tänka på Tolvskillingsoperan av Bertholt Brecht och Kurt Weill, sa han. Där finns en sång om undertryckt raseri. En kvinna arbetar på ett slitet hotell där hon går omkring i sina paltor och diskar och bäddar sängar. Hon hunsas och föraktas av alla för att hon är enkel, ful och fattig.-- Men i sin förnedring livnär hon ett pyrande hat och en fantasi -- att hon är en hämnargestalt, och att det plötsligt en dag ska komma ett skepp med femtio kanoner och jämna staden med marken och injaga skräck i alla som föraktar henne. Då ska hon visa vem hon verkligen är och alla ska blekna när hon säger vilka som ska halshuggas. Och hon skrattar förnöjt och ropar ”hoppla” för varje huvud som faller!
-- Hon triumferar i sin fantasi -- hon är inte längre den föraktade hotellstäderskan utan träder fram som den fruktade Sjörövarjenny som alla darrar för.
-- För ser ni -- att utsätta en människa för hån och förakt ger djupa sår och föder hat. Lär er alltså att respektera era medmänniskor ... ja, det blev visst en lång utläggning om raseri och hat. Sa tyskläraren.
Osökt? Jag kommer osökt att tänka på, hade han sagt. Vi undrade alla. Hade han personlig erfarenhet av att vara föraktad? Eller var det något annat? Men idag tänker jag på Columbine och Kauhajoki…
Hildegard Knef (1925-2002), hyllad som en av efterkrigstidens stora tyska skådespelerskor och sångerskor, tolkar den ringaktade och förtrampade Pollys hat och hämndlystnad ur Tolvskillingsoperan:
http://www.youtube.com/watch?v=441hIQznRHU
