Filmen från 1959 har allt

En av mina favoritfilmer har allt på en gång. Den börjar redan med de dynamiska förtexterna (grafisk design: Saul Bass) som stegas fram som ett bildspel medan filmens musikaliska tema (av Bernard Herrmann) hamras fram som kraftiga vindstötar. 

Sedan följer en intrig och handling fylld av lika delar spänning, action, humor, en attraktiv mystisk kvinna (spelad av Eva Marie Saint), och en modig men aningen tafflig reklamman (Cary Grant). 

Och så romantik (bl.a. den där kyssen t.ex.), förvecklingar, dramatik, mordiska attentat, hemliga agenter (James Mason och Martin Landau),  en spektakulär cliffhanger, lika spektakulära miljöer och  -- ja, har jag glömt något? 

Det handlar naturligtvis om Hitchcockfilmen North by Northwest (svensk titel: I sista minuten).

Här är trailern som den såg ut 1959, presenterad av "Alfred Hitchcocks Resebyrå":
http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=HRfmTpmIUwo#t=78s

Proto-Gandalf

Min far, konstnären Reinhold Holtermann (1899-1960), var utöver sin yrkesroll en pionjär inom svensk experimentfilm. Dokumentärer och konstnärliga filmer hörde till den seriösa, men smala, 16-mm produktionen. Ibland gjorde han också skämtfilmer för att roa sin familj och vänkrets. Bilden ovan är ett klipp ur en sådan.

Här dyker t.ex. en Gandalfliknande figur upp i en av hans farsartade familjefilmer från 1920-talet. Likheten med J. R. R. Tolkiens Gandalf är nog en tillfällighet. Tolkien hade nog knappast uppfunnit Gandalf vid den tidpunkten.

Från vänster: Reinhold Holtermann som den förklädde klocktjuven som leder förföljarna på villospår.

Mer om Reinhold Holtermann:

http://stenholtermann.blogspot.se/2010/09/reinhold-holtermann-tecknare-malare.html
http://sv.wikipedia.org/wiki/Reinhold_Holtermann

I'm going away

Här ser vi Cyndi Lauper i musikvideon Time after time som jag tycker är såå gullig, faktiskt.  Bara att ha rosa plastflamingor utanför husvagnen är ju så traileresque. Och att ligga i sängen framför teven och leva sig in i en romantisk film från 1936, The Garden of Allah, med Marlene Dietrich och Charles Boyer, och kunna replikerna utantill är väl bara såå rörande. Missförstå mig inte, jag tycker att videon är, i brist på ett adekvat svenskt uttryck, gorgeous.


Och så är det ju faktiskt en bra låt också...

Vad tycker du? http://www.youtube.com/watch?v=VdQY7BusJNU

Effektiv Mojo

Jag skrev om Lloyd Prices ”Personality” nyss. En annan låt från samma tid var ”Got my Mojo workin’ ” med Muddy Waters. Jag föredrar dock Jimmy Smiths version från 1965-66, mycket tack vare den högre svängfaktorn. En floor filler, helt enkelt.

Jaha, och vad är nu en Mojo för nåt? Som han har fått att fungera. Jo, enligt Afrikansk-Amerikansk folktro, Hoodoo, är det en tygpåse fylld med ett noga utvalt sortiment av esoteriska föremål som ger innehavaren en precist inriktad magisk makt över liv, död, rikedom eller kärlek beroende på den exakta avvägningen av innehållet.

Enligt texten har Jimmy Smith testat sin Mojo-påse i New York City med god verkan och nu vill han få till det med sin tjej med hjälp av nämnda påse. Om man inte gör intryck på annat sätt kan en mojo göra jobbet, kanske, som last resort. Men, hursomhelst, en bra låt är det i alla fall J:

Got my mojo working baby, and I'm goin' to try it on you

Woah yeah
I got my mojo working baby, and I'm goin' to try it out on you
Woah yeah
Well I tried it in New York City
Oh, now I'm goin' to try it on you
Woah yeah

Här är Jimmy Smiths “Mojo”:
http://www.youtube.com/watch?v=MyamD4KRmW8

Tjatig personlighet dumpad i träsk

Och nu till något helt annat. Tid: slutet av femtitalet. Plats: En villa på Bjärehalvön. Scen: Ett lantligt dansparty. Jag var i övre tonåren, liksom de andra gästerna. Jag minns inte hur jag hade hamnat där. God stämning rådde och på skivtallriken snurrade en av dåtidens populäraste partydängor, Lloyd Prices ”Personality”, inställd på repeat:

Cause you got personality,

Walk, personality

Talk, personality

Smile, personality

Charm, personality

Love, personality

Men låten gick inte hem hos alla gästerna. Efter att ha hört den spelas för typ 43:e gången i oavbruten följd fick en av dem nog. Han rev tag i skivan och försvann med den, ut i den skånska sommarnatten. Han kom tillbaka med leriga skor. Tillfrågad om var han hade gjort av den sa han att han hade singlat iväg den i ett närbeläget träsk. Rätt plats för tjatiga låtar, tyckte han.

Lyssna på Personality och döm själv. Tjatig? Träskmässig?

http://www.youtube.com/watch?v=7kmo1NEvDhA

Ett skepp med femtio kanoner

-- Wut, sa vår tysklärare till oss gymnasister en gång, betyder raseri, vrede. Wütend betyder rasande .... och apropå det kommer jag osökt att tänka på Tolvskillingsoperan av Bertholt Brecht och Kurt Weill, sa han. Där finns en sång om undertryckt raseri. En kvinna arbetar på ett slitet hotell där hon går omkring i sina paltor och diskar och bäddar sängar. Hon hunsas och föraktas av alla för att hon är enkel, ful och fattig.

-- Men i sin förnedring livnär hon ett pyrande hat och en fantasi -- att hon är en hämnargestalt, och att det plötsligt en dag ska komma ett skepp med femtio kanoner och jämna staden med marken och injaga skräck i alla som föraktar henne. Då ska hon visa vem hon verkligen är och alla ska blekna när hon säger vilka som ska halshuggas. Och hon skrattar förnöjt och ropar ”hoppla” för varje huvud som faller!

-- Hon triumferar i sin fantasi -- hon är inte längre den föraktade hotellstäderskan utan träder fram som den fruktade Sjörövarjenny som alla darrar för.

-- För ser ni -- att utsätta en människa för hån och förakt ger djupa sår och föder hat. Lär er alltså att respektera era medmänniskor ... ja, det blev visst en lång utläggning om raseri och hat. Sa tyskläraren.

Osökt? Jag kommer osökt att tänka på, hade han sagt. Vi undrade alla. Hade han personlig erfarenhet av att vara föraktad? Eller var det något annat? Men idag tänker jag på Columbine och Kauhajoki…

Hildegard Knef (1925-2002), hyllad som en av efterkrigstidens stora tyska skådespelerskor och sångerskor, tolkar den ringaktade och förtrampade Pollys hat och hämndlystnad ur Tolvskillingsoperan:
http://www.youtube.com/watch?v=441hIQznRHU

Departementet för löjliga gångarter

Medan jag funderar på vad jag skall blogga om nästa gång lägger jag in ett litet pausdivertissement, den genialiska Ministry of Silly Walks med John Cleese och Michael Palin. Ni har förstås sett denna klassiker förut, men liksom ändå…

Mr. Pudey (Palin) söker statsbidrag för att utveckla sin egen löjliga gångstil, men ministern (Cleese), som onekligen uppnått en viss grad av perfektion på området i fråga, är kritisk till Mr. Pudeys uppvisning:

”It’s not particularly silly, is it? I mean, the right leg isn’t silly at all and the left leg merely does a forward aerial half turn every alternate step.”

Välkommen att se den igen: http://www.youtube.com/watch?v=SZGUQ3jma5Y

Sitcomrepliker

Jenna Elfman och Susan Sullivan i Dharma & Greg.

Vnuk & Luuk

Inte helt aktuellt, det medges, men vad är aktuellt på den här bloggen? Ni såg förstås Anna Vnuks och Kristian Luuks sensuella dans på Melodifestivalen i maj? Den tål att ses igen.

Musiken är Daft Punks suggestiva Make love.

Att Anna Vnuk är en duktig koreograf och dansare visste jag, men att Kristian Luuk hade sådana talanger kände jag inte till…

Vnuk & Luuk: http://www.youtube.com/watch?v=9OKMw2b_pJo

Läs om Anna Vnuk: http://susning.nu/Anna_Vnuk