Les Passantes

Jag var på mitt första sommarjobb. Jag skulle äta lunch i den lilla kantinen. Hon serverade mig en smörgås med ost och skivade rädisor. Hon var ungefär jämngammal med mig. Det var första gången jag såg henne.

Man kanske skulle? Men det fick nog vara till nästa dag.

Men nästa dag var hon borta. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Jag såg henne aldrig igen.

Hon hade gröna ögon.

Franske visdiktaren Georges Brassens sjunger en duett med Maxime LeForestier för skådespelaren Lino Ventura. Visan är skriven av Antoine Pol. Den heter Les Passantes och handlar om kvinnor man ser skymta förbi och aldrig ser igen

http://www.youtube.com/watch?v=TSD8RPDViMM

Ett charmigt hus – trodde jag först…

Foto: Sten Holtermann © 2012

Året är 1979. "Charmig byggnad” tyckte jag när jag tog bilden av huset på 3947 South Drexel i Chicago. ”El Rukn Grand Major Temple”, stod det på en skylt. Det är väl något religiöst, antog jag och tänkte inte mer på det.

När jag kom hem till Sverige tittade jag igenom mina bilder och arkiverade dem i diaboxar.

Först häromåret sökte jag på nätet och läste historien om El Rukn. Det visade sig att det låg betydligt mer bakom. Gangstersyndikat, förskingring, utpressning, mord, handel med kokain och heroin, vapenhandel med Libyen, terrorism. Byggnaden på South Drexel var deras högkvarter, helt enkelt. Kamouflerat till tempel av något slag. Inte fullt så charmigt, kan man tycka.

När detta skrivs sitter en man i isoleringscell i superfängelset ADX Florence i Colorado. Han heter Jeff Fort och var chef för El Rukn. Han har dömts till sammanlagt 155 års fängelse, "being under a no human contact order since his arrival". 

Jeff Fort föddes 1947 i Aberdeen, Mississippi men flyttade senare till Chicago. Där bildade han som tonåring gänget Blackstone Rangers som låg i fejd med andra gäng. Gänget växer, och 1965 organiserar Forts kamrat Eugene Hairston en koalition av tjugoen gäng med en styrelse bestående av lika många gängledare, kallade ”generaler”. Organisationen heter nu ”Main 21” och Jeff Fort är dess andreman.

Organisationen växer ytterligare, den ägnar sig åt politisk aktivism och får stöd av en presbyteriansk präst som lär ut hur Hairston och Fort skall hantera sina många medlemmar. Fort får tillstånd av Illinois att bilda en politisk organisation som ansöker om och får 1 miljon dollar i federalt stöd för att för att lära gängmedlemmarna olika yrkeskunskaper. Till skillnad från många andra gäng hade Blackstone Rangers vid den här tidpunkten i stort sett godkänts av Chicagos etablissemang. Rangers inbjöds till och med av president Nixon vid hans installation 1969.

Sedan går allt överstyr. Hairston blir fängslad och Fort tar över ledningen av Rangers som han döper om till Black P. Stones. Gänget ägnar sig nu åt rån, våld, utpressning, tvångsrekrytering, ”beskyddarverksamhet” riktad mot prostitution och droghandel. Åtalad för att ha missbrukat federala penningmedel hamnar Fort i fängelse, men släpps senare mot borgen. Han konverterar till Islam och antar namnet Prince Malik. Därefter byter han namn på Black P. Stones till El Rukn Tribe of the Moorish Science Temple (El Rukn lär betyda pelare eller stöd på arabiska).

På 70-talet handlar El Rukn med kokain och heroin. Fort blir dömd för droghandel till 13 års fängelse. Han styr El Rukn via dagliga telefonkontakter från fängelset och uppmanar gängmedlemmar att ta kontakt med Libyska tjänstemän. Gänget lovar att begå terrorhandlingar i USA i utbyte mot 2,5 miljoner dollar.

1987 blir Fort åtalad för att ha konspirerat med Libyen om terroraktioner riktade mot USA och döms till 83 års fängelse. Följande år blir han åtalad för att ha beordrat ett mord på en rivaliserande gängledare 1981. Han döms till ytterligare 75 års fängelse som skall avtjänas efter att den första domen har suttits av. Men i praktiken betyder det att han blir fri 2038 när han är 91 år.

Han sitter nu i superfängelset ADX Florence i Colorado.

Jeff Forts dotter är advokat i Chicago. Hon heter Ameena Matthews och verkar för att stoppa våld och styra ungdomar in på den rätta vägen.

El Rukns högkvarter revs 1990 och en privat villa byggdes där tio år senare.

Subtil humor???

”Neotantric Fragrances är ett alternativt svenskt doftprojekt som består av lika delar förbjudna fantasier, subtil humor och brinnande kärlek till parfym.”

Någon smartare person än jag får reda ut den meningen och vad den har att göra med tantrisk yoga och New Age :-)

Lockfågel

Jag brukar skriva om flyg, då och då. Så även nu, men den här gången gör jag det med en etnografisk vinkling. Det här originella ”flygplanet” råkade jag få se på webben. Det lär stå någonstans i öriket Vanuatu i Stilla havet där det ingår som ett viktigt element i en s.k. Cargokult.

I ett förindustriellt stamsamhälle på ön Tanna tror kultmedlemmarna att ett flygplan skall komma med västerländska konserver och moderna tekniska prylar, precis som de amerikanska militära transportplanen kom med förnödenheter till flygbaserna under andra världskriget. När det blev fred och planen slutade att komma, försökte öborna locka till sig transportplanen igen genom att bygga attrapper av flygplan och trafikledartorn.

Öborna har ju inte sett amerikanerna tillverka varorna utan tror att gudarna har skapat dem och att de rätteligen varit avsedda för lokalbefolkningen. Men västerlänningarna snappade åt sig dem på vägen med sina flygplan och lade beslag på dem för egen räkning.

Det florerar flera sägner om att en godhjärtad amerikan vid namn John Frum (*) skall komma tillbaka med ett flygplan lastat med gudagåvor till öborna. Jag vet inte om just den här Cargokulten existerar fortfarande, men flera liknande kulter förekommer här och var bland öarna i Stilla havet.


______

*) John Frum = Trolig förklaring: "John from America"

Se mer om Cargokulter på:

 http://www.youtube.com/watch?v=dlnxPOeyTbk&feature=related

Amfibrachys

Nina Persson sjunger Leonard Cohens Famous Blue Raincoat fint och känsligt. När jag såg den gröna texten i bildens nederkant blev jag först irriterad; men då kom jag att tänka på att Cohen har skrivit den i versmåttet amfibrachys. Där är texten indelad i tregrupper med en lång eller betonad stavelse omgiven av två korta. Det ger sången och texten dess rytmiska, pådrivande karaktär. Som en galopp i långsamt tempo, ungefär... Your famous blue raincoat was torn at the shoulder…

Wrong Number

Jag ville bara visa den här roliga sketchen med den underbara amerikanska komediennen Carol Burnett.

Varsågod!

Taxar och klot

De här taxarna tycker tydligen att bowlingklot är väldigt spännande. Troligen försöker de ta reda på om husse eller matte har lagt något godis under det. Taxarna ser inte ut som vanligt. De har ett medfött tillstånd som kallas leucism, dvs. medfödd brist på pigment, ej att förväxla med albinism eller vitiligo.

Klicka på (glöm ej att sätta på ljudet):

http://www.youtube.com/watch?v=6RDzJDLLGsw&feature=related

Internet i ögonen

Framtidsforskaren Michio Kaku förutspår att vi inom 20 till 50 år kommer att ha tillgång till Internet genom kontaktlinser i ögonen. Webben kan kopplas på och av med blinkningar. När man talar med folk ser man samtidigt deras CV, och om samtalspartnern talar ett språk man inte behärskar, får man en översättning i form av en textremsa.

Om man skulle driva människa-maskingränssnittet ett par steg längre mot ökad fysisk integration är det väl risk för att hjärnan blir hackad och att man måste ha Norton Antivirus i ögonen för att stoppa trojaner :-)

http://edition.cnn.com/2011/TECH/innovation/03/25/science.fiction.kaku/index.html?hpt=Sbin

Minnen från morgondagen

Keith Jarrett: Memories of Tomorrow.

http://www.youtube.com/watch?v=lNfP3_KoVJU

Elegant konstruktion...

Nu handlar det om flyg igen: Jag står och tittar på den ena av motorerna på Flygande Veteraners gamla DC 3. Det är en 1200-hästars 14-cylindrig stjärnmotor typ Pratt & Whitney Twin Wasp, välkänd från många militära flygplanstyper, och tillverkad i flera tiotusental exemplar. Cylindrarna sitter i två kransar runt propelleraxeln.

Men exakt hur får vevstakarna propelleraxeln att gå runt, undrar jag, som har glömt vad jag en gång lärde mig på just den lektionen i motorlära. Behändigt nog finns ju Internet till hands för att friska upp minnet:

http://science.howstuffworks.com/transport/engines-equipment/radial-engine2.htm och http://www.youtube.com/watch?v=4hWZ40120BQ&NR=1

Effektiv Mojo

Jag skrev om Lloyd Prices ”Personality” nyss. En annan låt från samma tid var ”Got my Mojo workin’ ” med Muddy Waters. Jag föredrar dock Jimmy Smiths version från 1965-66, mycket tack vare den högre svängfaktorn. En floor filler, helt enkelt.

Jaha, och vad är nu en Mojo för nåt? Som han har fått att fungera. Jo, enligt Afrikansk-Amerikansk folktro, Hoodoo, är det en tygpåse fylld med ett noga utvalt sortiment av esoteriska föremål som ger innehavaren en precist inriktad magisk makt över liv, död, rikedom eller kärlek beroende på den exakta avvägningen av innehållet.

Enligt texten har Jimmy Smith testat sin Mojo-påse i New York City med god verkan och nu vill han få till det med sin tjej med hjälp av nämnda påse. Om man inte gör intryck på annat sätt kan en mojo göra jobbet, kanske, som last resort. Men, hursomhelst, en bra låt är det i alla fall J:

Got my mojo working baby, and I'm goin' to try it on you

Woah yeah
I got my mojo working baby, and I'm goin' to try it out on you
Woah yeah
Well I tried it in New York City
Oh, now I'm goin' to try it on you
Woah yeah

Här är Jimmy Smiths “Mojo”:
http://www.youtube.com/watch?v=MyamD4KRmW8

Tjatig personlighet dumpad i träsk

Och nu till något helt annat. Tid: slutet av femtitalet. Plats: En villa på Bjärehalvön. Scen: Ett lantligt dansparty. Jag var i övre tonåren, liksom de andra gästerna. Jag minns inte hur jag hade hamnat där. God stämning rådde och på skivtallriken snurrade en av dåtidens populäraste partydängor, Lloyd Prices ”Personality”, inställd på repeat:

Cause you got personality,

Walk, personality

Talk, personality

Smile, personality

Charm, personality

Love, personality

Men låten gick inte hem hos alla gästerna. Efter att ha hört den spelas för typ 43:e gången i oavbruten följd fick en av dem nog. Han rev tag i skivan och försvann med den, ut i den skånska sommarnatten. Han kom tillbaka med leriga skor. Tillfrågad om var han hade gjort av den sa han att han hade singlat iväg den i ett närbeläget träsk. Rätt plats för tjatiga låtar, tyckte han.

Lyssna på Personality och döm själv. Tjatig? Träskmässig?

http://www.youtube.com/watch?v=7kmo1NEvDhA

Midi-animerad Fuguetta

Detta är J.S. Bachs “Fuguetta” ur Goldbergvariationerna (Variation Nr. 10). Att se den flyta fram animerad på det här sättet ger en åskådlig inblick i hur denna lilla läckra fuga är konstruerad. Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=l8_jyI7WQ80

Elisa, Elisa...

Elisa, Elisa, saute-moi au cou, sjunger Serge Gainsbourg. Elisa, kasta dig om halsen på mig! Men Elisa heter egentligen Jane Birkin. Och enligt texten vill Serge att hon ska borra in sina naglar i hans hår, leta efter löss (!) och göra korkskruvslockar och mittbena. Och annat tokigt, kan man förmoda. Vad gör det att hon är tjugo och han fyrtio, det plågar honom knappast, sjunger han.

Den gode Serge är förälskad, fast han tagit på sig sin vanliga min av att ha allt under kontroll. http://www.youtube.com/watch?v=DLhlrmg71XY

Kunglig blamage resulterar i komisk balett

De här två bilderna har jag valt ut ur en video på Youtube. Jag väntade tills att det rätta ögonblicket infann sig och sen frös jag bilderna. Inget märkvärdigt med det, men jag intresserar mig för uttrycksfulla bilder och tycker att just de här frusna ögonblicken passar bra på min blogg för att presentera två utsnitt ur ett mästerverk. Det är ur Jean-Baptiste Lullys och Molières comédie-ballet ”Le Bourgeois gentilhomme” (Borgaren som adelsman).

Baletten är rasande fin ur alla väsentliga synpunkter: musiken (framförd av Le Poème Harmonique på historiska instrument), den tokroliga koreografin, de färgmässigt välavstämda kostymerna, scenografin och ljussättningen. Man bara lutar sig tillbaka och njuter.

Verket kom ursprungligen till som en direkt följd av en kunglig blamage. Ludvig XIV hade tagit emot vad han trodde var den turkiske ambassadören med överdådig lyx och ståt. Själv hade han klätt sig i guldbrokad översållad med diamanter för att göra ett oförglömligt intryck. Tyvärr visade det sig sedan att det inte var ambassadören utan bara en lägre tjänsteman ur sultanens uppvaktning, utsänd för att förbereda det egentliga mötet. Pinsamt! Solkonungen gör sig till för en utländsk lakej!

Nu gällde det att rädda den konungsliga äran och kunna skratta åt det snöpliga misstaget. Därför uppdrog kungen åt Moliére och kompositören Lully att sätta upp en balett där man kunde på ett harmlöst sätt göra sig lustig över det turkiska utan att orsaka utrikespolitiska förvecklingar eller direkt beröra den inträffade kungliga fadäsen. Kungen ville nog gärna få den tråkiga historien ”out of his system.”

Le Bourgeois Gentilhomme hade urpremiär 14 oktober 1670 på slottet Chambord. Stycket handlar om monsieur Jourdain (spelad av Molière själv) som är en pompös borgare som vill klättra på samhällsstegen. Han tar lektioner i dans, filosofi och fäktning, beställer dyra kläder, kurtiserar en markisinna och insisterar på att hans dotter Lucile skall gifta sig med en adelsman. Men hon är förälskad i den alltför vanlige Cléonte och det kan inte hennes far tåla.

Den listige Cléonte har dock en plan: han klär ut sig till förnäm turk och lurar i den korkade Jourdain att han är son till den turkiske Sultanen. Som sådan friar han till Lucile och lovar att utnämna Jourdain till ”Mamamouchi” i en högtidlig ceremoni i närvaro av Stormuftin (på urpremiären spelad av Lully) varefter Jourdin ska underteckna äktenskapspapperen. Den "turkiska" ceremonin dansas med yviga gester, krumsprång och livlig mimik -- och Jourdain, som tänker på sin kommande upphöjelse till turkisk adelsman, deltar med lika delar ängslan och förtjusning.

...och Ludvig XIV hade hjärtligt roligt åt alltihop.

Konsnärlig ledare: Vincent Dumestre, Le Poème Harmonique.

Iscensättning : Benjamin Lazar

Koreografi: Cécile Roussat

Scenografi: Adeline Caron

Kostymer: Alain Blanchot

Ljus: Christophe Naillet

Se den Monsieur Jourdains dråpliga upphöjelse till "Mamamouchi" i den "turkiska" ceremonin: http://www.youtube.com/watch?v=eGkCSHBGAyg

Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=ja6UL6d9y0E

Hur var det nu han sa, Orson Welles?

Jag såg ju som sagt Den Tredje Mannen häromdagen, Carol Reeds thriller – med suggestivt foto av Robert Krasker och lika suggestiv musik (Harry Lime theme) av Anton Karas – där Orson Welles spelar den karismatiske men hänsynslöse skurken Harry Lime som tjänar storkovan på att sälja ampuller med utspätt, verkningslöst penicillin till sjukhus.

Filmen utspelar sig i Wien strax efter andra världskriget. I den berömda scenen i Pariserhjulet vill Holly Martins (Joseph Cotten), en rättskaffens ungdomsvän, tala ut med Harry Lime om dennes brottsliga hantering, men denne visar sig fullständigt likgiltig för de lidanden han orsakar sina offer. Harry är en känslokall Übermensch och ser Holly som en föraktfull representant för mjäkig svaghet.

Filmen är baserad på en kortroman av Graham Greene, men Orson Welles tog sig friheten att skriva in en fyndig monolog åt sig själv i filmmanuset. Den har blivit känd som ”the cuckoo clock soliloquy”, gökursmonologen. Den summerar Harry Limes psykopatiska credo och går så här:

“You know what the fellow said—in Italy for thirty years under the Borgias, they had warfare, terror, murder and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci and the Renaissance. In Switzerland, they had brotherly love, they had five hundred years of democracy and peace—and what did that produce? The cuckoo clock."

Se klippet: http://se.youtube.com/watch?v=rUJwx0gwW-4

Orson Welles som Harry Lime i Den tredje mannen

Drömmar

Det enda tillfälle då man är helt ”self-contained”, innesluten i sin egen värld, är då man sover och underhåller sig själv med drömmar. Och med denna förmenta djupsinnighet fick jag en anledning att lägga ut en bild av en drömsk Meg Ryan…


Bilden: Meg Ryan i filmen ”Kate and Leopold”

Sting sjunger ”Until” ur samma film:
http://www.youtube.com/watch?v=TY4Zl8TeP8g

Ett skepp med femtio kanoner

-- Wut, sa vår tysklärare till oss gymnasister en gång, betyder raseri, vrede. Wütend betyder rasande .... och apropå det kommer jag osökt att tänka på Tolvskillingsoperan av Bertholt Brecht och Kurt Weill, sa han. Där finns en sång om undertryckt raseri. En kvinna arbetar på ett slitet hotell där hon går omkring i sina paltor och diskar och bäddar sängar. Hon hunsas och föraktas av alla för att hon är enkel, ful och fattig.

-- Men i sin förnedring livnär hon ett pyrande hat och en fantasi -- att hon är en hämnargestalt, och att det plötsligt en dag ska komma ett skepp med femtio kanoner och jämna staden med marken och injaga skräck i alla som föraktar henne. Då ska hon visa vem hon verkligen är och alla ska blekna när hon säger vilka som ska halshuggas. Och hon skrattar förnöjt och ropar ”hoppla” för varje huvud som faller!

-- Hon triumferar i sin fantasi -- hon är inte längre den föraktade hotellstäderskan utan träder fram som den fruktade Sjörövarjenny som alla darrar för.

-- För ser ni -- att utsätta en människa för hån och förakt ger djupa sår och föder hat. Lär er alltså att respektera era medmänniskor ... ja, det blev visst en lång utläggning om raseri och hat. Sa tyskläraren.

Osökt? Jag kommer osökt att tänka på, hade han sagt. Vi undrade alla. Hade han personlig erfarenhet av att vara föraktad? Eller var det något annat? Men idag tänker jag på Columbine och Kauhajoki…

Hildegard Knef (1925-2002), hyllad som en av efterkrigstidens stora tyska skådespelerskor och sångerskor, tolkar den ringaktade och förtrampade Pollys hat och hämndlystnad ur Tolvskillingsoperan:
http://www.youtube.com/watch?v=441hIQznRHU

Departementet för löjliga gångarter

Medan jag funderar på vad jag skall blogga om nästa gång lägger jag in ett litet pausdivertissement, den genialiska Ministry of Silly Walks med John Cleese och Michael Palin. Ni har förstås sett denna klassiker förut, men liksom ändå…

Mr. Pudey (Palin) söker statsbidrag för att utveckla sin egen löjliga gångstil, men ministern (Cleese), som onekligen uppnått en viss grad av perfektion på området i fråga, är kritisk till Mr. Pudeys uppvisning:

”It’s not particularly silly, is it? I mean, the right leg isn’t silly at all and the left leg merely does a forward aerial half turn every alternate step.”

Välkommen att se den igen: http://www.youtube.com/watch?v=SZGUQ3jma5Y

Fantasieggande...

Ett tips: kolla in den fantasieggande arkitekturbloggen ”A daily dose of Architecture”.
http://archidose.blogspot.com/