Sommaren 1952 var jag en flygbiten tolvåring på sommarlov i Skåne, närmare bestämt Kivik. Jag hade bra koll på vad som hände i luften, vilket ju dåförtiden inte var särskilt svårt. Sju år efter världskriget var Sveriges flygvapen det tredje eller fjärde största i världen, så man behövde bara titta rätt upp så var flygvapnet där, allestädes närvarande, ungefär. Jag kände till de flesta flygplanstyper och visste att flygvapenchefen hette Bengt Nordenskjöld. Jag var en flygnörd, helt enkelt. Det var därför inte så konstigt att denne lille nörd uppfattade att något var galet när ett svenskt militärt flygplan typ DC 3 rapporterades saknat över Östersjön den 13 juni.Dagen därpå skrev Expressen: ”Saknade planet spårlöst borta. Inget hopp om besättningen.” Och sedan följde händelserna slag i slag. Efterspaningar inleddes, utan resultat. Tidigt på morgonen den 16 juni gav sig två svenska sjöräddningsplan av typen Tp 47 Catalina ut över Östersjön för att försöka hitta något spår av DC 3:an.
DC3:ans hemliga uppdrag var rutin. Den hade flugit sin vanliga sträcka, nord och sydlig rutt, av och an, på 4000 meters höjd över internationellt vatten öster om Gotland, men denna gång med tillägget att signalspana på en stor sovjetisk flottmanöver vid den baltiska kusten. Men det hade vi vanliga medborgare ingen aning om och skulle heller inte få veta förrän åratal senare.
Catalinornas besättningar anade däremot vad som hänt. Den 15 juni hade jagaren Sundsvall funnit en gummibåt ungefär mittemellan Gotska sandön och Ösel. Det var DC 3:ans gummibåt, oanvänd och genomskjuten.
Vid fyratiden på morgonen den 16 juni befinner sig den ena Catalinan, Gustav Bertil, nordväst om Dagö. Plötsligt dyker två sovjetiska jetjaktplan typ Mig 15 upp och ger tecken åt Catalinan att följa efter. Svenskarna har ingen anledning att följa uppmaningen eftersom de befinner sig över internationellt vatten. I stället går de ned till lägre höjd, ökar farten och sätter kurs på den svenska kusten.
I sin bok Catalinaaffären beskriver Kenth Olsson vad som sedan hände: ”Det Catalinaplan som kom att bli nedskjutet, hade beteckningen GB och befann sig nordväst om Dagö på internationellt vatten, då F2 (basen i Hägernäs) kl 04.09 mottog följande meddelande: ’Skenanfall av två MIG-plan’. Anropet följdes två minuter senare av ett nytt: ’Vi är beskjutna med 20-mm spårljus. Det slår till höger’. Kl 04.15 mottog det andra Catalinaplanet ett anrop som lyder: ’Jag är beskjuten och träffad flera gånger’ ".
MIG-planen anföll sju gånger med spårljusammunition och automatkanoner. Attackerna varade tio minuter.
Med höjdrodret, ena motorn och planets elsystem ur funktion, flera träffar i flygkroppen och förare och navigatör skadade av en granatträff bakom cockpit, nödlandar Catalinan ganska bryskt på vattnet klockan 04.20. Medan det sakta sjunkande planets gummibåtar sjösattes, gjorde ett sovjetiskt jaktplan två skenanfall mot den svenska besättningen, varav några hoppade från båtarna vattnet för att bli svårare att träffa. De blev dock inte beskjutna och blev senare upplockade av det västtyska fraktfartyget Münsterland. Catalinan gick till botten efter tio minuter.
Flygvapenchefen Bengt Nordenskjöld, temperamentsfull som han var, blev så upprörd över nedskjutningen av Catalinan att han på eget bevåg beordrade ut svenskt jaktflyg över Östersjön och satte sig själv i en stridsladdad J28 Vampire och satte kurs på nedskjutningsplatsen. Till all lycka hittade han inget att skjuta ned…
Jag minns tidningarnas förstasidor. Folk spekulerade upphetsat, några trodde till och med att det skulle bli krig mellan Sovjet och Sverige. Varför hade Sovjetunionen gett sig på två obeväpnade svenska flygplan? Vad skulle hända nu? Och regeringen hävdade att DC3:an hade varit ute på en oskyldig ”navigeringsflygning” runt Gotland för att träna radiotelegrafister. Sovjets beteende var obegripligt.
Jag förstod inte varför Sovjetiska plan hade skjutit ned en vanlig DC 3:a vid Gotland. Vad hade de där att göra? Och inte heller varför de hade skjutit ned ett sjöräddningsplan. Det var mycket att grunna över.
Långt senare framkom det att Sovjet hade påstått att Catalinan hade trängt in på Sovjetiskt territorium och öppnat eld mot ett sovjetiskt plan som hade försökt att avvisa det. En uppenbar lögn eftersom Catalinan var obeväpnad.
Först nio-tio år senare, när jag som vuxen kom i kontakt med militär signalspaning, fick jag reda på DC 3:ans egentliga roll i det hela. Men ändå, det var en brutal handling av Sovjet. Vad hade hänt om vi hade kontrat med att torpedera sovjetiska trålare med misstänkt många antenner som hade snokat utefter våra kuster?
Navigatör i en Tp 47 Catalina. Ur filmen Gula Divisionen. Regi: Stig Olin. (1954). 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar