Min första bild

Vitemölla, Österlen 1950: Jag är på sommarlov, 10 år gammal. Det regnar. Det regnar fast det är sommarlov! Några dagar kunde faktiskt vara såhär, regniga och obeskrivligt tråkiga. Ju mer jag tänker på det, desto fler sådana sommarlovsdagar kommer jag ihåg. Ibland kunde till och med tjockan stå tät mellan husen och en mistlur bölade med jämna mellanrum. Och emellanåt kunde det blåsa otrevligt våtkallt från Hanöbukten.

Det var just en sådan våtkall regnig tråkdag i juli som jag fick min första kamera.

Vår hygglige granne hade städat sin vind och kom galopperade nedför trappan med en svart lådkamera som hade legat där och samlat damm. Den tyckte han att jag kunde få. Du kunne välan se om det gåur å ta nå bilder me’n, sa han.

Vilken oväntad lycka! Det var en högst begagnad Kodak 2-C Brownie A från 1914. Nu gällde det att skaffa film, om det fortfarande fanns film för en så pass gammal kamera. Min mor och jag tar bussen in till Simrishamn och köper en filmrulle, format 9x12 cm. Sedan åker vi tillbaka till Vitemölla för att prova kameran.

Man ska hålla den i höfthöjd och titta rätt ner i ett litet matt glasfönster. Då ser man en dimmig och flugprickig bild av motivet. Sedan ska man röra vid en liten vass metalltunga som sticker ut på sidan. Då hörs det ett litet saktmodigt skrapande ljud inifrån kameran. Då har man tagit en bild. Sedan vrider man fram filmen tills nästa bilds nummer kommer fram i ett litet fönster.

Jag tänker att jag ska ta bilder av Kiviks marknad och kilar iväg till strandängen mellan Vitemölla och Kivik, klättrar uppför backafallet till marknadsplatsen. Tofsviporna vipar oroligt medan jag klättrar uppåt. När jag kommer upp ser jag att Kiviks marknad är slut. Stånden är borta. Kvar är bara en massa skräp som blåser omkring. Marknaden slutade tydligen i går, men nere på strandängen finns det fortfarande några campare kvar. Jag tar en bild, min första egna bild.

De närmaste dagarna tar jag sju bilder till med olika motiv, varefter rullen och nöjet är slut. Det går inte att köpa 9x12 film i Kivik, inte heller i Vitemölla. Jag vet inte hur jag ska ta ut filmen. Min mor slår då in kameran i brunt omslagspapper tillsammans med ett brev till fotoaffären, och så beger vi oss uppför backen till busshållplatsen vid stora vägen. Efter en stund kommer Simrishamnsbussen. Den är stor och blå och på sidan står det ordet Linje-Buss och en blixt, allt i blänkande krom. Det ser mycket fint ut, tycker jag. Modernt. De blå Linjebussarna var visst nya för i år. Mamma lämnar paketet till busschauffören.

Nästa dag går vi uppför backen igen till stora vägen. Där ligger paketet vid busshållplatsen på den dammiga vägrenen. Kameran är nu laddad med ny film. Den framkallade filmen kunde vi senare hämta i Simrishamn. Arrangemanget pågick en tid tills jag lärde mig att ta ut och sätta in filmen själv.

Det känns oerhört längesedan.