Jag hörde henne sjunga genom det öppna fönstret. Hon hette Mina Mazzini. Nedanför satt jag i en sportbil som sekunderna innan hade kraschat mot husväggen. Bredvid mig satt föraren. Hans ögon stirrade tomt i fjärran. Kanske var han död...
Hur hamnade jag i den situationen?
En kollega, Roberto, skulle visa mig Milano by night. Vi var arbetskamrater på det italienska företag jag jobbade på. Vi tar en tur med min MG, tyckte han, och blåste friskt iväg med gasen i botten utefter Via Montenapoleone. Allt gick bra tills han kom till tredje korsningen. Där körde han mot rött. Han tyckte nämligen som de flesta Milanesare att trafikregler är dispositiva.
Jag ser strålkastarna på en annan bil som kommer i hög fart rätt emot oss på den mörka tvärgatan. Ett brak och allt blir ett virrvarr av knycklad plåt, glassplitter och bildelar som flyger omkring. Ljuset från en gatlykta sveper förbi som en fyr i natten. MG:n roterar i sidled med skrikande däck och kastas tvärs över gatan. Den stannar med en skräll mot en husvägg. Det blir tyst.
Jag kan inte andas. Inte heller tala. Det gör ont i bröstkorgen. Jag sträcker mig fram och slår av tändningen och ser att Roberto sitter och gapar med stirrande blick. Han är död, tänker jag.
Ett dubbelfönster slås upp i huset. En trappa upp pågår ett party, några gäster kommer fram till fönsteröppningen, står där med glas i händerna och tittar ut. Mina Mazzinis röst dånar ut genom natten från en stereo på högsta volym: "Tintarella di luna, tintarella color latte..."
Här sitter jag i en kvaddad bil tillsammans med en död kamrat och lyssnar till popmusik, hinner jag tänka innan jag tar mig ut ur den demolerade bilen, går runt och försöker få ut Roberto. Dörren är intryckt och går inte att rubba. Fler åskådare strömmar till, dock inte för att hjälpa till utan för att kika in i bilen och titta på honom som han vore en figur på ett vaxkabinett. Någon säger Dio mio! È morto! Han är död!
Roberto sitter där och gapar och stirrar. Plötsligt kvicknar han till och folkmassan drar en samfälld suck av lättnad. Han har brutit en arm, och troligen några revben. Föraren i den andra bilen kommer fram till mig. Han är oskadd.
Polis och ambulans dyker upp. Jag känner mig nu helt OK, men något omtumlad. Vi hade ju bara midjebälten, det kunde ju ha slutat mycket värre. Det kändes bättre att tänka på Mina Mazzini som sjöng att hon ville ”sola” sig i månens sken. Man kanske rent av skulle ha gått upp till partyt? Dom verkade ju ha så trevligt!
Tintarella di Luna med Mina Mazzini: http://www.youtube.com/watch?v=92Y-zid0abA
Hur hamnade jag i den situationen?
En kollega, Roberto, skulle visa mig Milano by night. Vi var arbetskamrater på det italienska företag jag jobbade på. Vi tar en tur med min MG, tyckte han, och blåste friskt iväg med gasen i botten utefter Via Montenapoleone. Allt gick bra tills han kom till tredje korsningen. Där körde han mot rött. Han tyckte nämligen som de flesta Milanesare att trafikregler är dispositiva.
Jag ser strålkastarna på en annan bil som kommer i hög fart rätt emot oss på den mörka tvärgatan. Ett brak och allt blir ett virrvarr av knycklad plåt, glassplitter och bildelar som flyger omkring. Ljuset från en gatlykta sveper förbi som en fyr i natten. MG:n roterar i sidled med skrikande däck och kastas tvärs över gatan. Den stannar med en skräll mot en husvägg. Det blir tyst.
Jag kan inte andas. Inte heller tala. Det gör ont i bröstkorgen. Jag sträcker mig fram och slår av tändningen och ser att Roberto sitter och gapar med stirrande blick. Han är död, tänker jag.
Ett dubbelfönster slås upp i huset. En trappa upp pågår ett party, några gäster kommer fram till fönsteröppningen, står där med glas i händerna och tittar ut. Mina Mazzinis röst dånar ut genom natten från en stereo på högsta volym: "Tintarella di luna, tintarella color latte..."
Här sitter jag i en kvaddad bil tillsammans med en död kamrat och lyssnar till popmusik, hinner jag tänka innan jag tar mig ut ur den demolerade bilen, går runt och försöker få ut Roberto. Dörren är intryckt och går inte att rubba. Fler åskådare strömmar till, dock inte för att hjälpa till utan för att kika in i bilen och titta på honom som han vore en figur på ett vaxkabinett. Någon säger Dio mio! È morto! Han är död!
Roberto sitter där och gapar och stirrar. Plötsligt kvicknar han till och folkmassan drar en samfälld suck av lättnad. Han har brutit en arm, och troligen några revben. Föraren i den andra bilen kommer fram till mig. Han är oskadd.
Polis och ambulans dyker upp. Jag känner mig nu helt OK, men något omtumlad. Vi hade ju bara midjebälten, det kunde ju ha slutat mycket värre. Det kändes bättre att tänka på Mina Mazzini som sjöng att hon ville ”sola” sig i månens sken. Man kanske rent av skulle ha gått upp till partyt? Dom verkade ju ha så trevligt!
Tintarella di Luna med Mina Mazzini: http://www.youtube.com/watch?v=92Y-zid0abA
3 kommentarer:
Tusen tankar hinner man tänka. Satt en gång och tänkte igenom sjukskrivningsreglerna och en kalkyl över vad som är bäst - krossade knän eller knäckta armbågar. Allt medan volvon snurrade runt, runt, runt på vägen mot Nynäshamn.
l80
...och jag ville se vad som hände innan allt blev svart, så jag satt med vidöppna ögon och stirrade hela tiden medan jag höll i mig med alla krafter. Såg att den påkörande bilen var en Opel med tyska registreringsskyltar. Jag undrade var jag skulle vakna upp någonstans (om jag alls skulle vakna upp).
Jag googlade efter Mina Mazzini och hamnade här.
Det är jag glad för, annars hade jag aldrig fått läst denna fantastiska berättelse. Kul att ni överlevde så ni kunde höra "Tintarella di luna"...
Skicka en kommentar