Hörni killar!

…ni håller väl mustascherna vaxade och väl uppvridna inför nyårsbalen?

Bilden: Annons i Strix år 1900

Sabotage mot Staten

En gång stod jag anklagad för att ha bedrivit Sabotage mot Staten. Rättens ordförande – han var både åklagare och domare – var en sällsynt kuslig typ. Sabotörerna – det var inte bara jag – förhördes i särskilda veckovisa processer där försvarsadvokater och nämndemän saknades och allmänheten inte hade tillträde.

Åklagaren började alltid med mild, insmickrande röst och övergick efterhand till dundrande anklagelser och besinningslösa vredesutbrott som ibland övergick i rena handgripligheter. De anklagade fick inte en chans att försvara sig. Brottsrubri­ceringen uttalades med gäll röst och varje ord markerades med rapp av pekpinnen mot katedern: SABOTAGE (pang) MOT (pang) STATEN (pang). Pekpinnen splittrades till späntstickor.

Men hallå, vänta nu, säger ni. Pekpinnen mot katedern? Handlar det här om en lärare?

Ja, den obehaglige åklagaren var en klassföreståndare i Östra Real, ett högre allmänt gossläroverk i Stockholm. Det hände på femtiotalet. Processerna pågick i vårt klassrum, en gång i veckan. De anklagade var vi, 12- och 13-åriga småpojkar. Att ha ritat på bänkarna, klottrat, kommit för sent eller gjort vanliga pojkstreck, som pojkar gör för att testa gränser, var vår statsfientliga verksamhet.

Sabotage mot staten, en absurd anklagelse.

Författaren Per Wästberg har i sin bok De hemliga rummen skildrat några av lärarna i Östra Real och det våld och de kränkningar som eleverna utsattes för. Per Wästberg, ”Wästis”, är sju år äldre än jag, men jag upplevde samma atmosfär i Östra Real ”på min tid”. I några fall hade vi samma lärare.

Från många av våra lärare i realskolan fick vi tåla örfilar, slag, luggningar, grovt nedsättande omdömen, förlöjliganden på vår bekostnad och verbalt våld. Man fick akta sig för hårda rapp med pekpinnen i huvudet -- och örfilar när vittnen inte fanns. En engelsklärare var expert på förödmjukelser och nedsättande omdömen. En historielärare fann tillfredsställelse i förnedrande utskällningar inför klassen, en mattelärare luggades och gav tjuvnyp i sin frustration över att inte ha blivit antagen som elev vid krigsflygskolan i Ljungbyhed. Och en tysklärare hade örfilar och exempellöst grova förolämpningar som rutin när han blev arg, och det blev han ofta.

Jag skulle kunna namnge dessa barnaplågare, men vad spelar det för roll? De flesta av lärarna skulle redan ha fyllt hundra år.

Bättre då att hylla de som hyllas bör, de hyggliga och inspirerande lärare vi hade, till exempel den med skarpt intellekt utrustade filosofi- och kristendomsläraren Boström (”så Holtermann håller sig med individuella utgestaltningar av immanenstanken?”) och den trivsamme engelskläraren Per-Olof Hensjö (”I wore a Swedish bathrobe on an English pebble beach. I felt so terribly foreign”) och den folklige svenskläraren ”Tjocka Lasse” (”den som nämnde’t han klämde’t”), den underhållande Olav von zur Mühlen (”Pride and prejudice, famous book by Thackeray” /sic!/), den lite tröge och godmodige geografiläraren Gösta Fredman (”Må’nntana och Vo’jming, två nordliga delstater i USA”), den excentriske engelskläraren Hilmer Nilse med sitt svåra ärr på ryggen (pryglad av rödgardister efter att ha skjutit med revolver på attackerande bolsjeviker från ett fönster i Vinterpalatset 1917, eller hur det nu var, historien har berättats i flera olika versioner) och mycket annat spirituellt, personligt och roligt att minnas från sin skoltid.

Vår filosofi- och kristendomslärare Boström kom förresten att tala om äktenskapet på en lektion, och beträffande val av livspartner sade han att han hållit sig till en och samma kvinna hela livet. Han fick då omedelbart frågan från min bänkkamrat som med ett nästan indignerat tonfall utbrast:

- Men om man bara har EN kvinna i hela sitt liv, hur vet man då att man fått den rätta. Liksom?
- Vet man någonsin det? log Boström milt och underfundigt.

Den rätta betydelsen av verbet obtrunca're

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

Jag bloggade om min gamle latinlärare, Erik Tidner, för några dar sen (11 dec). Här kommer lite till. Tidner var en nitisk lärarpersonlighet som krävde hög kvalitet av oss fjuniga gymnasister i Östra Real, Stockholm. Karakteristiskt för honom var hans sparsamma torra humor och hans sätt att tala i korta, snärtiga satser på grund av sin begränsade lungkapacitet. Så här kunde det låta:

Komplett vansinnig översättning. Gratulerar!
Tonvikten på antepænultima!
Romarna var inga dumbommar!
Inte snobba med korta vokaler! (Om man hade uttalat ”pater” som ”patter”).
Det heter Sa’lamis och ingenting annat!

Tidner älskade sin romerska historia och tycktes gotta sig åt de mera våldsbetonade inslagen i de latinska texter som vi blev satta att översätta. Ett exempel:
- Holtermann, det står ”gladio obtruncavit”. Vad är gladio för sorts ablativ?
- Ablativus instrumenti. ”Med svärdet.”
- Rätt. Översätt: ”gladio obtruncavit!”
- Han högg honom med sitt svärd.
- Nej, så står det inte.
- Han fällde honom med svärdet?
- Nej, nej, så står det inte. Vad står det, Holtermann?
- Han avrättade honom med svärdet???
- Nej, nej! Han STYCKADE honom med svärdet.
(Uttalat med välbehag, som när man smakar på ett årgångsvin).

Tidner gav mig för övrigt det exklusiva bottenbetyget stort rött C med cedilj på en latinskrivning, det enda C:et jag någonsin fått av någon lärare. Han skrev det med rött bläck och fyllde i det flera gånger tills det hade uppnått tillräcklig fethet.

Jag fick betydligt bättre betyg senare, finner jag mig nödd att tillägga. Och fastän Tidner varit svår mot mig i början kom jag att tycka riktigt bra om honom med tiden; det är faktiskt ett privilegium att ha upplevt honom. Han gick bort 1978, 85 år gammal. Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som också hade haft honom som lärare, skrev hans runa och gav honom ett utmärkt betyg...

"Men så herrn säger då"

En stilla flört vid vägkanten?
Tyskt handkolorerat kort, utan förklarande text, som jag hittade i en låda med gamla vykort.

Drömmar

Det enda tillfälle då man är helt ”self-contained”, innesluten i sin egen värld, är då man sover och underhåller sig själv med drömmar. Och med denna förmenta djupsinnighet fick jag en anledning att lägga ut en bild av en drömsk Meg Ryan…


Bilden: Meg Ryan i filmen ”Kate and Leopold”

Sting sjunger ”Until” ur samma film:
http://www.youtube.com/watch?v=TY4Zl8TeP8g

Monstret i tvättmaskinen...

...är ett allmänt omvittnat gåtfullt fenomen: Tag 1 st. påslakan, knöla ihop det och lägg det tillsammans med annan tvätt i en tvättmaskin. Kör programmet. Öppna luckan. Vad har hänt? Jo, påslakanet har slukat alla eller större delen av de övriga textilierna och måste d-r-a-s ut ur maskinen med ett SCHVUPP.

Är påslakanet en tänkande varelse? Antar påslakanet en alternativ identitet inne i tvättmaskinen? Som Hulken, ungefär? Vad får påslakanet att kasta sig över resten av tvätten och sluka den?

Monstret i tvättmaskinen är välkänt i Bloggosfären och i hela den industrialiserade världen, som framgår av följande fyra slumpvis valda exempel:

”Nu har det hänt igen! Precis allt jag fyllde tvättmaskinen med två och en halv timme tidigare befann sig, när jag öppnade luckan efter den avslutande centrifugeringen, inuti påslakanet. Hur tar sig alla dessa handdukar, örngott och stora lakan in i ett påslakan under pågående tvätt? Hur lite vet vi egentligen om universums fysiska lagar? Den mörka materian, finns svaret i den? Jag tycker det är lite kusligt…” Anna-Mi Wendel.

“The problem I have with a duvet cover is that if you wash it with any other laundry, like socks or underpants, at the end of the wash cycle you're extracting one massive lump of sodden laundry from the washing machine because all of your underpants and socks have sought refuge inside your effin' cover, presumably to avoid being rough-housed by that agitator. Little bitches.” thekaetlancaresnot.blogspot.com

"Warum wird selbst der harmloseste Bettüberzug in der Waschmaschine zum allesverschlingenden Monster, das sich während des Waschvorganges Socken, Kopfpolsterbezüge, Höschen und den Rest der Wäsche, ja sogar Leintücher gnadenlos einverleibt, aufdass die Wäscherin, die ohnehin beinahe nichts so sehr missachtet wie Wäscheaufhängen, diesen ganzen Knödel erst auseinanderpflücken muß, bevor sie die Wäsche feinsäuberlich auf dem Wäscheständer verteilt??" Julia Atzmanstorfer, Österreich.

Problemet är detsamma i torktumlaren:
” Petite question toute bête... y a t'il, une solution pour ques les drads de lits ne s'emmelent pas dans le sèche linge?? Notre duvet fais 200x210 donc j'ai des grandes houses de duvet.... quand je mets sécher une housse dans le sèche linge, elle s'emmèle avec le reste du linge, ca me fait une grosse boule de linge et tout ce qui est dans le noeud est pas sec! C'est rageant." Amel, maman de Mimi 4ans et Colinette 2ans.

Nån som vill kommentera?


Bilden: Brugd, Cetorhinus maximus. Wikipedia.

Intracerebral video

Ett av mina barnbarn, en liten flicka på tre och ett halvt år, återberättar något som hänt när hon var betydligt mindre. Hon återger händelsen korrekt.

– Men hur i all världen kan du komma ihåg det? Du var ju så pytteliten då. Du kunde ju knappt tala!

– Jag såg det inne i mitt huvud.

Skillnaden mellan Poet och Skald

Erik Tidner. Foto: Bertel Rennerfelt.

En av mina lärare på femtiotalet var Erik Tidner, författare till den latinska grammatik vi använde. Generationer av Tidners elever kan än idag återge fragment – tidnerismer – från denne noggranne och krävande lärares latinlektioner. Så här kunde det låta:

-- Holtermann! Översätt ”Horatius poeta clarus est”.
-- Horatius är en lysande poet.
-- Poet! (föraktfullt ömkande tonfall), poeter är små bleka figurer som luktar på blommor. Horatius är en lysande SKALD, ska det vara!


Hade jag just hört en praktfull sågning av Bo Setterlind, undrade jag.

Ett skepp med femtio kanoner

-- Wut, sa vår tysklärare till oss gymnasister en gång, betyder raseri, vrede. Wütend betyder rasande .... och apropå det kommer jag osökt att tänka på Tolvskillingsoperan av Bertholt Brecht och Kurt Weill, sa han. Där finns en sång om undertryckt raseri. En kvinna arbetar på ett slitet hotell där hon går omkring i sina paltor och diskar och bäddar sängar. Hon hunsas och föraktas av alla för att hon är enkel, ful och fattig.

-- Men i sin förnedring livnär hon ett pyrande hat och en fantasi -- att hon är en hämnargestalt, och att det plötsligt en dag ska komma ett skepp med femtio kanoner och jämna staden med marken och injaga skräck i alla som föraktar henne. Då ska hon visa vem hon verkligen är och alla ska blekna när hon säger vilka som ska halshuggas. Och hon skrattar förnöjt och ropar ”hoppla” för varje huvud som faller!

-- Hon triumferar i sin fantasi -- hon är inte längre den föraktade hotellstäderskan utan träder fram som den fruktade Sjörövarjenny som alla darrar för.

-- För ser ni -- att utsätta en människa för hån och förakt ger djupa sår och föder hat. Lär er alltså att respektera era medmänniskor ... ja, det blev visst en lång utläggning om raseri och hat. Sa tyskläraren.

Osökt? Jag kommer osökt att tänka på, hade han sagt. Vi undrade alla. Hade han personlig erfarenhet av att vara föraktad? Eller var det något annat? Men idag tänker jag på Columbine och Kauhajoki…

Hildegard Knef (1925-2002), hyllad som en av efterkrigstidens stora tyska skådespelerskor och sångerskor, tolkar den ringaktade och förtrampade Pollys hat och hämndlystnad ur Tolvskillingsoperan:
http://www.youtube.com/watch?v=441hIQznRHU

Departementet för löjliga gångarter

Medan jag funderar på vad jag skall blogga om nästa gång lägger jag in ett litet pausdivertissement, den genialiska Ministry of Silly Walks med John Cleese och Michael Palin. Ni har förstås sett denna klassiker förut, men liksom ändå…

Mr. Pudey (Palin) söker statsbidrag för att utveckla sin egen löjliga gångstil, men ministern (Cleese), som onekligen uppnått en viss grad av perfektion på området i fråga, är kritisk till Mr. Pudeys uppvisning:

”It’s not particularly silly, is it? I mean, the right leg isn’t silly at all and the left leg merely does a forward aerial half turn every alternate step.”

Välkommen att se den igen: http://www.youtube.com/watch?v=SZGUQ3jma5Y

Martorn

Martorn, Eryngium maritimum, skrev jag om i förra inlägget. Det behövs kanske en beskrivning av denna sällsynta växt?

Det är en fridlyst, starkt hotad, tistelliknande art som växer på sandiga havsstränder på några platser från Bohuslän och Skåne till Gotland och Öland. Den tillhör familjen flockblommiga växter.

Foto: Anna-Lena Anderberg, intendent på Naturhistoriska riksmuséet.

För den som vill veta mer -- ta en titt i den virtuella floran:
http://linnaeus.nrm.se/flora/di/apia/eryng/erynmar.html

Länsstyrelsen i Skåne, Martorn i Skåne, Årsrapport 2006: http://www.m.lst.se/NR/rdonlyres/BEFD2B37-99AB-4734-AA75-CBF4E25AE6E7/75930/MartorniSk%C3%A5ne.pdf

Vitemölla strand, Österlen

Horisonten så bred att man anar dess krökning
En eka med sprisegel passerar
Långgrunt – små vågor, krusningar, tätt över sandrefflorna
Rav under svart tång
Martorn i strandbacken


Bilden: Tack till Gunilla Persson, Upplands Väsby, för det fina fotot från Vitemölla strand.