Vinterbild

Det frusna fågelbadet.

Hur var det nu han sa, Orson Welles?

Jag såg ju som sagt Den Tredje Mannen häromdagen, Carol Reeds thriller – med suggestivt foto av Robert Krasker och lika suggestiv musik (Harry Lime theme) av Anton Karas – där Orson Welles spelar den karismatiske men hänsynslöse skurken Harry Lime som tjänar storkovan på att sälja ampuller med utspätt, verkningslöst penicillin till sjukhus.

Filmen utspelar sig i Wien strax efter andra världskriget. I den berömda scenen i Pariserhjulet vill Holly Martins (Joseph Cotten), en rättskaffens ungdomsvän, tala ut med Harry Lime om dennes brottsliga hantering, men denne visar sig fullständigt likgiltig för de lidanden han orsakar sina offer. Harry är en känslokall Übermensch och ser Holly som en föraktfull representant för mjäkig svaghet.

Filmen är baserad på en kortroman av Graham Greene, men Orson Welles tog sig friheten att skriva in en fyndig monolog åt sig själv i filmmanuset. Den har blivit känd som ”the cuckoo clock soliloquy”, gökursmonologen. Den summerar Harry Limes psykopatiska credo och går så här:

“You know what the fellow said—in Italy for thirty years under the Borgias, they had warfare, terror, murder and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci and the Renaissance. In Switzerland, they had brotherly love, they had five hundred years of democracy and peace—and what did that produce? The cuckoo clock."

Se klippet: http://se.youtube.com/watch?v=rUJwx0gwW-4

Orson Welles som Harry Lime i Den tredje mannen

A propos Liza Marklund...

Ur Den Tredje Mannen i regi av Carol Reed (1949), en filmklassiker som jag såg i helgen.

Skelettstäder

Skelettstäder – så kallade man andra världskrigets sönderbombade och utbrända städer. Jag var i Hamburg 1948 och såg kvarter efter kvarter av husskelett. Jag var åtta år.

Jag minns inte vad hotellet hette där vi bodde, mina föräldrar och jag. Däremot kommer jag ihåg att det bara var två våningar av hotellet som var oskadade. Ovanför såg man fasadrester spreta mot skyn. Inomhus, på vårt våningsplan, var belysningen sparsam; nakna glödlampor hängde ned från taket i tvinnade sladdar. Ett dystert halvmörker rådde överallt. Hotellpersonalen talade med dämpade röster. I källarvåningen låg en nattklubb som hette Schwarze Jule. Skylten föreställde en svart katt som sköt rygg.

Från vårt fönster såg jag människor gå och rota i ruinhögarna på andra sidan gatan. De samlade ihop tegelstenar och trasiga fönsterbågar och körde bort dem i barnvagnar. Tegel till byggnadsmaterial, fönsterbågar till bränsle. Barnvagnarna fick mig att tänka på barnen under kriget. Tankarna gick till ett finländskt krigsbarn som jag mött hemma, Tuula L, den tysta flickan som aldrig log. Frågorna hopade sig.

Mina föräldrar är allvarliga; svarar kort på mina frågor. De säger att det behövdes allt det här för att få slut på kriget. De tycker nog att jag är för liten för att förstå. Åtta år är inte mycket, men mer än de tror. Jag är en liten tänkande man som sett Movietone News och SF-journalen på biografen Spegeln.

Mitt huvud är fullt av tankar. Hamburg var visst totalt sönderbom­bat. Av engelska bombflygare, eller av amerikanarna. Jag tänker på den amerikanska B17-besättningen som var internerad i Skåne och hade så roligt åt vår hund Goofy i Kivik. Men det måste ha varit hemskt alltsammans. Alla bomberna, dånet, explosionerna, hus som rasade, elden som härjade, människor som dog. ”Eldstormen” hörde jag en i ressällskapet säga nyss, ett ord som fick mig att inte vilja fråga mer.

Berlin 1945: http://www.youtube.com/watch?v=A7JgXjRmYG4&feature=related

Vad vi lärt oss av kriminalfilmer

Kriminalare kan inte stå stilla. De går omkring i korridorer och talar i mobiltelefon eller har en lattemugg handen på sin promenad genom kontorslokalerna, medan ett antal underordnade plötsligt dyker upp, en efter en, i tur och ordning efter någon dunkel plan, med sina skvimpande kaffemuggar i händerna. De uppdykande (oftast kvinnor) gör sällskap ett slag och bidrar var och en med någon liten informationsbit, varefter de tappas bort på vägen.

Misstänkta personer kan inte stå stilla när de utfrågas på sin arbetsplats. De måste gå omkring och påta med det ena eller andra, medan de korthugget och fientligt svarar på frågorna. Misstänkta personer jobbar i allmänhet på bilskrotar eller skumma bilverkstäder.

När en kriminalinspektör kommer till en brottsplats frågar han/hon rutinmässigt tidigare anlända kolleger: Vad har vi? (från engelskans OK, what do we have?).

Kriminalare använder aldrig ordet tillvägagångssätt, de säger modus operandi, det höjer nämligen deras status och antyder att de har att göra med en särskilt förslagen brottsling.

Särskilt sluga kriminalare tar på sig solglasögon när de ska till att säga sina snillrika plattityder. Se själv: http://www.youtube.com/watch?v=_sarYH0z948

Cybernostalgi

2 x 8-tumsfloppy, TV-monitor i mahognyhölje och ”mikrodator” med M6800-processor, kan det va’ nåt? Ja, i alla fall funkade arrangemanget bra som centraldator i ”The House of the Future”, ett energisnålt hus i Arizona 1980.

Peter Coyle

Minns ni? En favorit från 1983: The First Picture of You med The Lotus Eaters och Peter Coyle.
http://www.youtube.com/watch?v=kNYJtZPL_dM&feature=related

Linjens mästare

Året var 1958. Jag var i Paris för att studera franska, därtill utsänd av mina goda föräldrar som tyckte att jag skulle förkovra mig i detta vackra språk. Att det lutade åt inbördeskrig i Frankrike tycktes ha gått dem förbi. Det var på sommaren och de Gaulle hade ännu inte kommit till makten, detta oroliga år. Det skulle bli först året därpå.

Jag gick och flanerade utefter Seines kajer när jag plötsligt stötte på en utställningspaviljong av ganska futuristiskt snitt ungefär vid Pont d'Iena. Där öppnade just en rymdutställning, vilket var något ganska fräscht på den tiden, långt innan astronauter, kosmonauter, Apolloraketer och rymdfärjor orsakat trängsel i rymden.

Det var utställningen Terre et Cosmos' första dag. Jag klev in och såg mig omkring. Det visade sig att invigningstalaren var ingen mindre än – mesdames et messieurs, je vous présente: monsieur Jean Cocteau – surrealist, dadaist, poet, filmare, författare, kulturpersonlighet, medlem franska akademien, vän till Proust, Modigliani, Gide, Picasso, Apollinaire, Andy Warhol och andra storheter. Jag slog mig ned på en plaststol bland auditoriet som var rätt så litet.

Utställningens pièces de résistance var tre: en modell av den sovjetiska sputniken, ”le Spoutnik”, uppskjuten ett år tidigare, och två verk av Cocteau själv, Hommage aux savants och La Conquête de l'inconnu.

Cocteau stod upp medan han beskrev sina två verk för publiken i livliga, nästan teatraliska ordalag: "Jag visar er hur Ikaros störtar ned från himlen, jag visar er vetenskapsmännen, från Kopernikus och Newton till Einstein. Jag visar er forskningen, och den obändiga nyfikenheten hos de unga forskarna, jag visar er den tyske forskaren Heims* inre öga, jag visar er les scaphandriers du ciel, himmelsdykarna**, som vetenskapen kommer att förverkliga en dag, på samma sätt som man har förverkligat Jules Vernes fantasier."

Och han visade stjärnor, rymdskepp, planeter – allt i ett myllrande universum skapat av hans poetiska bildsinne och behagfulla (jag hittar inget mer passande ord) linjeföring. Han lyckades till och med klämma in poeten och prosaisten Apollinaire i ett hörn av rymden, tror jag. Till slut trodde jag nästan att erövringen av rymden och uppskjutningen av le Spoutnik var en i huvudsak fransk bedrift!

Men största intrycket gjorde nog Cocteaus intensitet och flödande kreativitet. Jean Cocteau hade talat om sin konst och förklarat hur han tänkt medan verken blev till. Jag var överväldigad. Jag var 18 år. Jag var såld på Jean Cocteau när jag gick därifrån.

Cocteau har sagt mycket om sitt konstnärskap, bland annat detta om linjens eget liv: När jag skriver är det ibland som att teckna, och ibland när jag tecknar är det som att skriva. Min hand tjänar den mystiska person som bor inne i mig. Det är inte inspiration, det är snarare expiration. Medan jag drar en linje riskerar den hela tiden att dö någonstans utefter vägen. Linjen måste leva i varje punkt utefter sitt lopp, så att konstnärens närvaro blir viktigare än motivets … om linjen upphör att ha ett eget liv blir den inte mer än en arabesk, själen är inte närvarande och skriften dör.

Fem år senare gick han bort, 74 år gammal.


* Burkhard Heim, tysk teoretisk fysiker, upphovsman till Heims teori (A unified field theory of elementary particles and their internal structures).
** = Astronauterna.

Jean Cocteau (1889-1963) berättar om sitt liv och sin konst (del 4): http://www.youtube.com/watch?v=SK87ToingQc



Ovan: I mitten Sovjets Sputnik på rymdutställningen Terre et Cosmos, Paris 1958. Panelen t.h. i bilden behandlar Konstantin Tsiolkovski, tidig rymdteoretiker med inriktning på raketbränslen, t.v. rymdhunden Laika. Foto: S. Holtermann.

Avbruten lektion...

Ett skolminne till: Det är en höstdag 1950, närmare bestämt måndagen den 30 oktober. Jag är 10 år och går i klass 4A i Broms Skola på Sturegatan 22 i Stockholm. Det är tidigt på morgonen och därför lite kyligt i klassrummet, men alla har varma tröjor och koftor på sig.

Just nu håller vi på med division under fröken Bengta Cavallis överinseende. Hon går omkring bland oss tjugonio elever, lutar sig över våra bänkar och hjälper oss på traven. Fröken Cavalli är snäll och vänlig, men också lite stram. Precis som en fröken ska vara. Särskilt som vi alla ska sluta i Broms Skola och börja i Läroverket nästa år. Då måste vi ha bra betyg. Men division är faktiskt det värsta jag vet. En massa traggliga tal som jag får sudda ut och räkna om tills det blir rätt. Räkneboken blir ful och skrynklig av allt suddande. Och nu gick udden av också. Men då får jag gå fram och vässa pennan i den stora pennvässaren. En välkommen paus…

Då rycks dörren till klassrummet upp och skolans rektor och grundare, Anna Dam Broms, kommer in, blek i ansiktet och med flackande blick. Hon går upp på podiet bredvid katedern och ser på oss. Hennes blick går från den ena till den andra. Hon vrider sina händer.

-- Jag har något stort och sorgligt att berätta, säger hon med gäll och spänd röst.

Det blir knäpptyst i klassen.

-- Vår kung är död.

Hon sa det sakta och tungt. Han hade dött redan igår, på söndagen. Det var naturligtvis sorgligt, men jag var bara tio år gammal och ”tog dödsbudet med fattning”. Inte så att jag ryckte på axlarna, men jag hade sett den 92-årige Gustaf V på bilder i Vecko-Journalen. Där såg han ut som en vänligt leende mumie där han satt och virkade grytlappar, eller vad det nu var, insvept i rutiga filtar. Kort sagt, han verkade inte vara så värst mycket att räkna med. Klart att han måste dö när som helst så gammal som han var, tänkte jag krasst. Inte tänkte jag att en epok hade gått i graven. Man tänker inte så mycket på epoker när man är 10 år ung.

Vi får ledigt resten av dagen och har fått något att tänka på. Nu blir det kanske landssorg. Och en ny kung förstås. Men bra att man slapp fortsätta med de hopplösa divisionstalen. Jag tar på mig min gröna Lodenjacka, trängs med de andra vid utgången, går nedför den dåligt upplysta trappan med de nötta räfflorna, ut i ljuset på Sturegatan och tar fram busskortet. Jag ska ta 41-an hem.

En stund senare sitter jag på bussen och funderar. Nu blir det nya blanka enkronor med en ny kung på, tänker jag. En skinande ny kung.

Moses i vassen...

Ytterligare ett minne från skoltiden: Jag går i Broms Skola. Året är 1948 och jag är åtta år. Vi har kristendomslektion med Anna Broms. Hon talar om Moses som hittades i vassen av en egyptisk prinsessa och att man inte vet vad hon hette.

Jag opponerar mig detta för jag har minsann sett det lundensiska spexet Uarda och säger att det vet man visst det för hon hette Uarda. Hon sjöng en sång ”Vyssja lilla kilen som jag fann i Nilen”, nog hette prinsessan Uarda alltid, hävdar jag självsäkert.

Men fru Broms säger att man inte visste vad hon hette. I alla fall hette hon inte Uarda. Det är nog de flesta överens om, säger hon.

-- Men Ibsen säger att majoriteten har fel, svarar jag.

Då ler fru Broms ett av sina sällsynta leenden...



Bilden: Upphittandet av Moses. Målning av Sébastien Bourdon, ca. 1650, detalj. (Wikipedia).

Musikalisk nyårshälsning 2009

Ta en tur! Här kommer Leroy Andersons "Sleigh Ride" med brittisk-australiska popgruppen Air Supply (bry er inte om tomtarna som dyker upp i videon, dom känns lite överspelade vid det här laget):

http://www.youtube.com/watch?v=nkNlrBOKu0w&feature=related