Året var 1958. Jag var i Paris för att studera franska, därtill utsänd av mina goda föräldrar som tyckte att jag skulle förkovra mig i detta vackra språk. Att det lutade åt inbördeskrig i Frankrike tycktes ha gått dem förbi. Det var på sommaren och de Gaulle hade ännu inte kommit till makten, detta oroliga år. Det skulle bli först året därpå.
Jag gick och flanerade utefter Seines kajer när jag plötsligt stötte på en utställningspaviljong av ganska futuristiskt snitt ungefär vid Pont d'Iena. Där öppnade just en rymdutställning, vilket var något ganska fräscht på den tiden, långt innan astronauter, kosmonauter, Apolloraketer och rymdfärjor orsakat trängsel i rymden.
Det var utställningen
Terre et Cosmos' första dag. Jag klev in och såg mig omkring. Det visade sig att invigningstalaren var ingen mindre än –
mesdames et messieurs, je vous présente: monsieur Jean Cocteau – surrealist, dadaist, poet, filmare, författare, kulturpersonlighet, medlem franska akademien, vän till Proust, Modigliani, Gide, Picasso, Apollinaire, Andy Warhol och andra storheter. Jag slog mig ned på en plaststol bland auditoriet som var rätt så litet.
Utställningens
pièces de résistance var tre: en modell av den sovjetiska sputniken, ”
le Spoutnik”, uppskjuten ett år tidigare, och två verk av Cocteau själv,
Hommage aux savants och
La Conquête de l'inconnu.
Cocteau stod upp medan han beskrev sina två verk för publiken i livliga, nästan teatraliska ordalag: "Jag visar er hur Ikaros störtar ned från himlen, jag visar er vetenskapsmännen, från Kopernikus och Newton till Einstein. Jag visar er forskningen, och den obändiga nyfikenheten hos de unga forskarna, jag visar er den tyske forskaren Heims* inre öga, jag visar er
les scaphandriers du ciel, himmelsdykarna**, som vetenskapen kommer att förverkliga en dag, på samma sätt som man har förverkligat Jules Vernes fantasier."
Och han visade stjärnor, rymdskepp, planeter – allt i ett myllrande universum skapat av hans poetiska bildsinne och behagfulla (jag hittar inget mer passande ord) linjeföring. Han lyckades till och med klämma in poeten och prosaisten Apollinaire i ett hörn av rymden, tror jag. Till slut trodde jag nästan att erövringen av rymden och uppskjutningen av le Spoutnik var en i huvudsak fransk bedrift!
Men största intrycket gjorde nog Cocteaus intensitet och flödande kreativitet. Jean Cocteau hade talat om sin konst och förklarat hur han tänkt medan verken blev till. Jag var överväldigad. Jag var 18 år. Jag var såld på Jean Cocteau när jag gick därifrån.
Cocteau har sagt mycket om sitt konstnärskap, bland annat detta om linjens eget liv: När jag skriver är det ibland som att teckna, och ibland när jag tecknar är det som att skriva. Min hand tjänar den mystiska person som bor inne i mig. Det är inte inspiration, det är snarare expiration. Medan jag drar en linje riskerar den hela tiden att dö någonstans utefter vägen. Linjen måste leva i varje punkt utefter sitt lopp, så att konstnärens närvaro blir viktigare än motivets … om linjen upphör att ha ett eget liv blir den inte mer än en arabesk, själen är inte närvarande och skriften dör.
Fem år senare gick han bort, 74 år gammal.
* Burkhard Heim, tysk teoretisk fysiker, upphovsman till Heims teori (A unified field theory of elementary particles and their internal structures).
** = Astronauterna.Jean Cocteau (1889-1963) berättar om sitt liv och sin konst (del 4):
http://www.youtube.com/watch?v=SK87ToingQc
Ovan: I mitten Sovjets Sputnik på rymdutställningen Terre et Cosmos, Paris 1958. Panelen t.h. i bilden behandlar Konstantin Tsiolkovski, tidig rymdteoretiker med inriktning på raketbränslen, t.v. rymdhunden Laika. Foto: S. Holtermann.
