Anita O’Day – the Queen of Be-bop

För ”hundra år sedan” såg jag Jazz on a Summer’s Day, en utomordentlig dokumentär som spelades in på Newportfestivalen 1958, och jag fastnade direkt för jazzsångerskan Anita O’Day som var mycket elegant i chic klänning, matchande hatt och vita handskar. Hon sjöng bl.a. Sweet Georgia Brown. Det är en film jag gärna skulle se om, inte bara för Anitas skull, naturligtvis.

Men det var på Youtube som jag hittade det här superfina klippet från en TV-sänd jazzkonsert i Japan med Anita och ett japanskt storband. Här står hon på toppen av sin karriär när hon sjunger Four Brothers.

Låten skrevs ursprungligen 1947 av Jimmy Giuffre för Woody Hermans storband och det är främst saxsektionen som bär melodin. Men i sin version tar Anita över de fyra saxofonernas roll med sin altröst och suveräna scat song. Hon har total kontroll över allt -- rösten, rytmen, orkestern, TV-mediet -- och inte minst sitt självsäkra och ledigt spralliga framträdande. Hon stortrivs helt enkelt i rollen som vokal saxofonsektion. Four Brothers är bland det bästa hon har gjort. Vad tycker du?

Se själv: http://www.youtube.com/watch?v=-XvnGEdw3Lk&feature=related


Anita O’Day (1919-2006) i chic blåsa och hatt på Newportfestivalen 1958.

Frukost i Phoenix

Ett minne från Arizona: Det är morgon och solen lyser på Phoenix röda berg. Jag lämnar mitt hotellrum med den lurviga orangemelerade heltäckningsmattan, möblerna i imiterad ek och tavlorna med fejkade indianska motiv och går mot lobbyn. Jag ska vara med på en presskonferens, men först är det frukostdags.

Konferensdeltagarna troppar in i Marriotts frukostrum under glada tillrop:

- Hi George, howzit going?
- Terrific, Frank, and how's the wife and kids?

Frukosten verkar vara av det ymnigare slaget att döma av dem som redan blivit serverade. Jag slår mig ned intill en brittisk journalist från Electronics Weekly. Han beställer sin frukost av en uppassare utrustad med ett formulärblock fastklämt på ett skrivunderlag av aluminium och pennan i högsta hugg. Följande konversation utspinner sig:

- Good morning, sir. Are you ready to order, sir?
- I’ll have an omelette, please.
- And what sort of omelette, sir? Western omelette, French omelette?
- I think I'll have a Western omelette, please, and some bacon.
- How many strips of bacon, sir?
- Four please. Could I have some pancakes too?
- Sure, what sort of pancakes, we have...
- Any type of pancake will do, thank you.
- How many pancakes would you like, sir?
- Three, please.
- What would you like to have with your pancakes, sir? We have raspberry jam, strawberry jam, blackberry jam, boysenberry jam, blueberries. Or just syrup? Or butter?
- Butter? Good heavens, no. I’ll have some syrup.
- What sort of syrup, sir? Maple syrup?
- Yes, maple syrup will do just fine, thank you.
- Would you like some sugar as well?
- No, thank you.
- Would you like some coffee? Tea? Or ice water?
- Coffee please.
- What sort of coffee, sir? We have…
- Just plain black coffee.
- Would you like some juice, sir? We have tomato juice, orange juice, grapefruit…
- Orange juice, please.
- How would you like your eggs, sir?
- No eggs, thank you. I’ve already ordered an omelette.
- Sausages? Buttered toast and marmalade? Cereal? Oatmeal? We have…
- Look here, I just want my breakfast. Would you please be so kind as to go and get it for me?

När han sedan fick sin frukost låg allt på samma tall­rik, pannkakorna överlappade omeletten och lönnsirapen hade flutit ut över omeletten och baconstrim­lorna…

Cool Jazz

Chet Baker (1929-1988) och hans musik var jag mycket intresserad av på 50-talet och början av 60-talet, innan han definitivt gick in i heroindimman. Vilken känslig musiker han ändå var, både instrumentalt och sångligt! Han var en idol av James Deans dimensioner, tyckte man på den tiden.

Han föddes i Yale, Oklahoma och började sin musikaliska karriär i en kyrkokör. Hans far var en professionell gitarrist som tidigt intresserade honom för trombon och trumpet. Chet kom senare att spela med Stan Getz, Charlie Parker och Gerry Mulligan, som också var bland mina favoriter på 50- och 60-talet. Ibland lyssnar jag på dem fortfarande.

Chet kämpade med knarket hela sitt liv, och lyckades faktiskt ta sig upp och göra en come-back i Europa, men dog till sist i Holland 1988 efter att ha störtat från sitt hotellfönster.

I går sökte jag upp mina mina jazzfavoriter på Youtube, däribland just Chet Baker, ett av de ledande namnen inom cool jazz som han var. Hör honom här i ”I fall in love to easily”: http://www.youtube.com/watch?v=3zrSoHgAAWo

Jag ville också ha en ponny…

Den gamle actionhjälten Steve Seagal såg jag i ”Shadow man”på TV6 häromdagen. Där spelade han en f.d. CIA-agent som blir indragen i en våldsam historia där hans 8-åriga dotter blir kidnappad av korrupta CIA-agenter som vill lägga vantarna på ett biologiskt vapen. Filmen utspelar sig i Rumänien och där går det vilt till, enligt Sony Pictures. Efter en serie intensiva actionscener där Seagal får gott om tillfällen att visa upp sina kampsporttricks och osannolika pricksäkerhet (skjuter bl.a. ner en helikopter med pistol) räddas dottern.

När liken krattats ihop i prydliga högar och far och dotter är hemma igen, får dottern pekoralenligt en hjärteknipande present som plåster på såren: EN ALLDELES EGEN PONNY!

Jag ville alltid ha en ponny när jag var liten. * Snyft * ;-)


(Skämt åsido: Privat är Steven Seagal en godhjärtad person som ägnar sig åt filantropisk verksamhet: http://www.stevenseagal.com/ )

Baracken vid vägkanten

En skräpig barack vid en dammig vägkant, tyckte jag först. Men jag ändrade uppfattning. Och om du någon gång ska till Austin, Texas, får du inte missa baracken vid vägkanten. Det är nämligen honky-tonkbaren The Broken Spoke, där countryartister uppträder varje kväll utom sön- och måndagar. Stämningen är familjär och det är bra tryck i musiken. Adressen till stället - som erbjuder “The Best in Live Country Music and Chicken Fried Steak” - är 3201 South Lamar.

När jag kom in möttes jag av en interiör med country music memorabilia, typ bilder på Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Tammy ”Stand by your man” Wynette och andra artister som uppträtt där, en jukebox, biljardbord, Texasflaggor, ett överflöd av ölreklam, ett dansgolv, stolar och bord.

Sedan troppade gästerna in iförda jeans, västar och ”10-gallon” Stetsonhattar. Senare blev det dans. Dansen tillgick så att herrarna förde damen gåendes motsols runt golvet. Här skulle det tydligen inte vara något fjolligt runtsnurrande. Nej, mannen tar ut kursen och stegar beslutsamt rakt fram medan damen snällt travar baklänges. I marschtakt. Alla danspar hade sina 10-gallons på. Övriga satt vid småbord och drack direkt ur ölflaskorna i halvmörkret. Den enda belysningen – över såväl dansgolv som matgäster – kom från neonskyltar med ölreklam. Ganska exotiskt alltsammans, men gemytligt.

Och när jag hade hört singer-songwritern Chris Wall live blev jag nästan honky-tonkfrälst. Han tillhör väl inte countrymusikens legendarer, men att lyssna till honom var en upplevelse så god som någon. Han föddes 1953 i Newport Beach, California, men tog jobb på en ranch i Montana och inledde sin sångkarriär i slutet av 1980-talet. Han skrev Trashy Women för countrygruppen Confederate Railroad och låten blev en omedelbar succé. Men här sjunger han själv: http://www.youtube.com/watch?v=WpKUFXHxJa8&NR=1

Wisegeorge (som har bloggen Austin Beerjoints, Bars and Honky Tonks) berättar om Broken Spoke i en skakig video: http://www.youtube.com/watch?v=R_iEssBCPg4

Gammal goding 2: I'll Never Find Another You

Jag tar en Seekers-hit till: I’ll never find another you, genombrottslåten från 1965. En fin låt som håller än idag. Medlemmarna i gruppen var Judith Durham (sång), Athol Guy (kontrabas), Keith Potger (12-strängad gitarr) och Bruce Woodley (gitarr).

Deras akustiska sound påminde mycket om Peter, Paul and Mary, men The Seekers var i en klass för sig. I mitt tycke avgjort bättre.

I’ll never find another you: http://www.youtube.com/watch?v=xkeIQ7t_ra0

Gammal goding: Georgy girl

Popgruppen The Seekers med Judith Durham sjöng sig in på hitlistorna i USA, Australien och Storbritannien 1967 med singeln Georgy Girl. Den blev den australiensiska gruppens sista stora hit och den 7 juli 1968 i London tog The Seekers avsked av sin publik. Judith inledde sedan sin egen sångkarriär.

Georgy Girl spelades in för en film med samma namn med bl.a. Lynn Redgrave, James Mason och Charlotte Rampling, men låten spelades först när sluttexterna vevades, har jag för mig…

http://www.youtube.com/watch?v=eSVfLNCW4Fs