Midi-animerad Fuguetta

Detta är J.S. Bachs “Fuguetta” ur Goldbergvariationerna (Variation Nr. 10). Att se den flyta fram animerad på det här sättet ger en åskådlig inblick i hur denna lilla läckra fuga är konstruerad. Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=l8_jyI7WQ80

Pausbild

Jag tar en paus från bloggandet med denna bild från en Japansk stenträdgård.
Passande musik vid meditativt betraktande av stenträdgård: http://www.youtube.com/watch?v=RRx-B8mbOUk

Elisa, Elisa...

Elisa, Elisa, saute-moi au cou, sjunger Serge Gainsbourg. Elisa, kasta dig om halsen på mig! Men Elisa heter egentligen Jane Birkin. Och enligt texten vill Serge att hon ska borra in sina naglar i hans hår, leta efter löss (!) och göra korkskruvslockar och mittbena. Och annat tokigt, kan man förmoda. Vad gör det att hon är tjugo och han fyrtio, det plågar honom knappast, sjunger han.

Den gode Serge är förälskad, fast han tagit på sig sin vanliga min av att ha allt under kontroll. http://www.youtube.com/watch?v=DLhlrmg71XY

I sort of realize...

Den här pausbilden är från sommaren 1971. Vi hade bänkat oss framför TV:n i sommarstugan i väntan på live-sändningen från månen. När bilderna väl kom var det suddiga, knappt rörliga spökbilder. Det var den fjärde bemannade månfärden, Apollo 15. Månlandaren hade tagit mark vid foten av berget Hadley, och den här gången hade man ett fordon med sig och gjorde några skumpiga turer med den. Apollo 15:s befälhavare David Scott gjorde ett mångordigt och föga sensationellt uttalande, som nog ingen kommer ihåg:

"As I stand out here in the wonders of the unknown at Hadley, I sort of realize there's a fundamental truth to our nature. Man must explore. And this is exploration at its greatest."

I sort of realize? Man must explore? Det satt inte som en smäck, precis.

Men vad skulle jag själv ha sagt om det hade varit jag som stod där? Jag hade nog sagt ”Kors i Göta kanal”, tror jag.

Men, i alla fall, Apollo 15 sägs ha varit den mest lyckade månfärden ur vetenskaplig synpunkt.

Kunglig blamage resulterar i komisk balett

De här två bilderna har jag valt ut ur en video på Youtube. Jag väntade tills att det rätta ögonblicket infann sig och sen frös jag bilderna. Inget märkvärdigt med det, men jag intresserar mig för uttrycksfulla bilder och tycker att just de här frusna ögonblicken passar bra på min blogg för att presentera två utsnitt ur ett mästerverk. Det är ur Jean-Baptiste Lullys och Molières comédie-ballet ”Le Bourgeois gentilhomme” (Borgaren som adelsman).

Baletten är rasande fin ur alla väsentliga synpunkter: musiken (framförd av Le Poème Harmonique på historiska instrument), den tokroliga koreografin, de färgmässigt välavstämda kostymerna, scenografin och ljussättningen. Man bara lutar sig tillbaka och njuter.

Verket kom ursprungligen till som en direkt följd av en kunglig blamage. Ludvig XIV hade tagit emot vad han trodde var den turkiske ambassadören med överdådig lyx och ståt. Själv hade han klätt sig i guldbrokad översållad med diamanter för att göra ett oförglömligt intryck. Tyvärr visade det sig sedan att det inte var ambassadören utan bara en lägre tjänsteman ur sultanens uppvaktning, utsänd för att förbereda det egentliga mötet. Pinsamt! Solkonungen gör sig till för en utländsk lakej!

Nu gällde det att rädda den konungsliga äran och kunna skratta åt det snöpliga misstaget. Därför uppdrog kungen åt Moliére och kompositören Lully att sätta upp en balett där man kunde på ett harmlöst sätt göra sig lustig över det turkiska utan att orsaka utrikespolitiska förvecklingar eller direkt beröra den inträffade kungliga fadäsen. Kungen ville nog gärna få den tråkiga historien ”out of his system.”

Le Bourgeois Gentilhomme hade urpremiär 14 oktober 1670 på slottet Chambord. Stycket handlar om monsieur Jourdain (spelad av Molière själv) som är en pompös borgare som vill klättra på samhällsstegen. Han tar lektioner i dans, filosofi och fäktning, beställer dyra kläder, kurtiserar en markisinna och insisterar på att hans dotter Lucile skall gifta sig med en adelsman. Men hon är förälskad i den alltför vanlige Cléonte och det kan inte hennes far tåla.

Den listige Cléonte har dock en plan: han klär ut sig till förnäm turk och lurar i den korkade Jourdain att han är son till den turkiske Sultanen. Som sådan friar han till Lucile och lovar att utnämna Jourdain till ”Mamamouchi” i en högtidlig ceremoni i närvaro av Stormuftin (på urpremiären spelad av Lully) varefter Jourdin ska underteckna äktenskapspapperen. Den "turkiska" ceremonin dansas med yviga gester, krumsprång och livlig mimik -- och Jourdain, som tänker på sin kommande upphöjelse till turkisk adelsman, deltar med lika delar ängslan och förtjusning.

...och Ludvig XIV hade hjärtligt roligt åt alltihop.

Konsnärlig ledare: Vincent Dumestre, Le Poème Harmonique.

Iscensättning : Benjamin Lazar

Koreografi: Cécile Roussat

Scenografi: Adeline Caron

Kostymer: Alain Blanchot

Ljus: Christophe Naillet

Se den Monsieur Jourdains dråpliga upphöjelse till "Mamamouchi" i den "turkiska" ceremonin: http://www.youtube.com/watch?v=eGkCSHBGAyg

Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=ja6UL6d9y0E

Mare

"Ingenting här är som jag är"

Mare Kandre (1962-2005)
Foto: Cato Lein

http://www.dn.se/dnbok/hon-latsades-aldrig-1.851990