Bekämpning av skogsbränder - demo

Bild från Wikimedia commons.

Den kanadensiska flygplanstillverkaren Bombardier demonstrerar sin "waterbomber" (Air Tanker) i Australien. Av allt att döma hade det varit en stor upplevelse att vara där!

(Det här skrevs före skogsbranden i Arizona som tog 19 brandmäns liv)

Se filmen frän Australien- klicka på länken: 

https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=6FI_HVLRu_E#t=56s

Arvet efter Comet 1

De Havilland Comet på RAF Museum, Cosford. Bild från Wikipedia.

Bilden visar världens första jetdrivna trafikflygplan, brittiska de Havilland Comet, som flög första gången redan 1951. Planet ser förvånansvärt modernt ut med sina slanka linjer och med de fyra jetmotorerna elegant inbyggda i vingarna. Maxfarten var 846 km/tim och tjänstetopphöjden 12800 meter. Det var långt som en Boeing 737 och kunde ta 56-81 passagerare med gott om benutrymme.

”The Comet Mystery”. Efter några år i trafik inträffade dock två katastrofala olyckor tätt efter varandra där två plan bröts sönder under pågående flygning och störtade i Medelhavet. Orsakerna till haverierna var till en början rena mysterier, men de grundliga haveriutredningarna visade att olyckorna berodde på metallutmattning, ett föga utforskat begrepp vid den tiden.

Det man kom fram till var att de upprepade trycksättningarna av skrovet fick plåten att röra sig in och ut vilket fick sprickor att uppstå kring nitarna. Planet omkonstruerades men under tiden hade konkurrenterna Douglas och Boeing tagit ledningen. Och Comet fick dåligt rykte som passagerarflygplan.

Nimrod R1 på RAF Waddington, juni 2011. Bild från Wikipedia.

Comet blev därför hänvisad till militära specialuppgifter och återuppstod som Hawker Siddeley Nimrod, i olika varianter för havsövervakning, ubåtsjakt och signalspaning.

Flygplanstypen tjänstgjorde från tidigt 1970-tal fram till 2011, bland annat i Falklandskriget, Gulfkriget, Afghanistan och Libyen. Nu är dess aktiva tid slut och Royal Air Force kommer att satsa på USA-tillverkade typer för motsvarande uppgifter.

Whiteout

Det här är Ross Island i Antarktis, vulkanön som den såg ut när den upptäcktes av den brittiske polarforskaren sir James Clark Ross år 1841. Röken kommer från en av öns fyra vulkaner, nämligen Mount Erebus, jordens sydligaste aktiva vulkan. Ross Island är belägen i McMurdosundet.  

138 år senare, 1979, arrangerade Air New Zealand en sightseeingtur med en DC-10 över Antarktis för att bland annat flyga längs McMurdosundet.

Före starten från Auckland Airport hade emellertid ny information knappats in i flygplanets dator. Olyckligtvis informerades inte besättningen om detta. Enligt de ändrade uppgifterna skulle nu planet flyga över den 3794 meter höga vulkanen Mount Erebus.

McMurdostationen

.

Planet lämnade Aucklands flygplats och efter mellanlandning i Christchurch i Australien närmade man sig så småningom Antarktis och anropade det amerikanska forskningscentret McMurdo. Trafikledaren där svarade att man kunde sjunka till 10000 fot (3000 m) och sedan fortsätta visuellt. Han utgick ifrån att den ursprungliga färdplanen gällde.

Air New Zealands förolyckade DC-10

Kapen Jim Cöllins svarade att han skulle sjunka till 2000 fot (610 m). Collins trodde nämligen att han befann sig över öppet vatten i McMurdosundet, men i själva verket följde planet den modifierade rutten över den intilliggande Lewis Bay mitt för Mount Erebus.

Vita molnslöjor maskerade den snöhöljda vulkanen. Inga kontraster syntes. Allt flöt samman till en vit vägg. Fenomenet kallas whiteout. Piloterna såg helt enkelt inte det 3800 m höga berget.

Planet fortsatte mot Mount Erebus, men på alltför låg höjd. Plötsligt varnade terrängvarningssystemet. Collins försökte styra undan, men det var försent. Planet flög rätt in i berget. Alla ombordvarande omkom.

Monumentet över kraschen på Mount Erebus 1979.

.

Kraschen uppvisar flera likheter med det norska Herculesplanets krasch mot Kebnekajse 2011. De saker som diskuteras i samband med den olyckan är bl.a. Controlled Flight into Terrain (CFIT), Whiteout, fel höjd, visuella flygregler. Därmed inte sagt att orsakerna var desamma

http://en.wikipedia.org/wiki/Air_New_Zealand_Flight_901

Till Åland med en veteran...

 Det är nostalgiskt och trångt i cockpiten på gamla trotjänaren Daisy, 

en DC-3 från 1943!

 

 Säkerhetsgenomgång

Snirklar i Stockholmslandskapet

M/S Viking Cinderella från låg höjd, ca. 450 meter.

Den skinande och blanka 69-åringen på Mariehamns flygplats! DC-3 är en ”taildragger”, dvs. den har inget noshjul utan ett sporrhjul som sitter längst bak. Man går alltså i uppförsbacke när man går ombord och intar sina sittplatser.

Förresten, vart flög vi? Jo, vi besökte mikrobryggeriet Pub Stallhagen på Åland: http://www.stallhagen.com/index.php/sv/besoek/pub-stallhagen

Sovjetisk kraschlandning på Tullinge

Photos courtesy of Flightglobal.com

Jag skrev om jaktplanet La-11 Lavotjkin i mitt förra inlägg. Det var samma flygplanstyp som sköt ned det amerikanska signalspaningsplanet Turbulent Turtle över Östersjön i april 1950. Men ett år tidigare figurerade en La-11 i en incident i Sverige:

Den 18 maj 1949 damp en sovjetisk Lavotjkin La-11 ned på F18 Tullinge. Landningen gjordes utanför banan, men ur skrothögen klev föraren helskinnad. Planet skickades tillbaka med en Sovjetisk lastbåt efter att ha studerats av svenska myndigheter. Det var ju första gången en La-11 kunde ses på nära håll i väst.

Piloten sa först att han navigerat fel och ska ha hänvisat till en karta i en fickalmanacka, men förklarade sedan att han ville ”hoppa av” och stanna i Sverige. Men Sovjet ville annorlunda och begärde att han skulle infinna sig på ambassaden vilket beviljades av UD (!). Där skall han ha ”övertalats” att återvända till Sovjet. 

Enligt Vladislav Krasnov, författare till Soviet defectors: the KGB wanted list, skulle han ha flugit från Mogilev, Vitryssland, till Tullinge. Han återbördades till Sovjet och dömdes till 25 års fängelse.

La-11 Lavotjkin (NATO-benämning Fang) började tillverkas 1947. Det var ett ensitsigt, enmotorigt långdistansjaktplan, helt i metall. Beväpningen bestod av tre 23 mm automatkanoner. Det slutade tillverkas 1951 och tjänstgjorde bl.a. i Koreakriget. 

Turbulent Turtle – ett öde liknande den nedskjutna DC-3:ans

U.S. Navys "Turbulent Turtle" under tankning på hemmabasen Port Lyautey i dåvarande Franska Marocko. 

Året är 1950, två år före nedskjutningen av den svenska DC-3:an. Det kalla kriget hårdnar och går från politiska motsättningar mot ett mer militariserat klimat. Sovjet har kärnvapen, Kina har ett kommunistiskt styre, Tyskland är delat, i Korea börjar det hetta till, och NATO och Östblocket står mot varandra. 

Ett fyrmotorigt militärt spaningsplan startar från Wiesbaden i Västtyskland den 8 april 1950 klockan 1031. Det är ett av US Navys Privateer PB4Y-2 utrustat för signalspaning och med tio mans besättning. Planet har fått smeknamnet ”Turbulent Turtle”.

Planet har nordlig kurs och klockan 1330 rapporterar man att det är över Bremerhaven. Det skall göra en sväng över södra Östersjön och spana mot Sovjetiska raketbaser och luftförsvarsradarsystem. Enligt bestämmelserna i SESP, Special Electronic Search Program, skall man inte flyga närmare än 20 miles (32 km) från Sovjetkontrollerat område. 


Klockan 1440 kommer ytterligare en rapport. Efter den är det tyst, obehagligt tyst. Klockan tickar och 2330 står det klart att något allvarligt har inträffat.

Vad hade hänt?

Klockan var cirka 1700 när Turbulent Turtle närmade sig baltiska kusten på kurs 135 söder om Liepaja i sovjetiska Lettland, enligt sovjetiska luftförsvaret. De skickade därför upp sin jakt i form av två rotar Lavotjkin LA-11 som lade sig med en rote på 4000 och den andra på 4200 meters höjd. 


Ett av jaktplanen lade sig framför det amerikanska planet och gav tecken att det skulle följa efter. Amerikanerna vägrade och svängde i stället västerut varför ett av de sovjetiska planen sköt en varningssalva med sina automatkanoner. Det amerikanska planet påstås ha bevarat elden, och sköts ned kl. 1739. Planet sjönk till 500 m höjd, gick in i moln och störtade förmodligen 5-10 km från kusten, allt enligt piloternas osannolikt likalydande rapporter. Att det amerikanska planet hade besvarat elden är inte trovärdigt. Turbulent Turtles enda beväpning var en .38-kalibrig pistol. 

Alla tio ombordvarande sades ha omkommit. Sovjets attack förvånade USA. Tidigare hade sovjetiskt jaktflyg bara avfyrat korta varningssalvor nära amerikanska plan, men inte skjutit verkanseld. Det här var den första publicerade nedskjutningen under det kalla kriget.

Karta över den avsedda rutten och den ungefärliga platsen för incidenten. Kartskissen ingår i "Unresolved Cold War Losses..." (se källhänvisningarna).

FRA hade avlyssnat radiotrafiken till de sovjetiska jaktplanen och hört hur dessa fick order att skjuta ned det amerikanska planet. Via Sveriges USA-ambassadör Boheman gick den informationen vidare till U.S. State Department. Det skulle vara intressant att läsa FRA-rapporten i sin helhet. Sades det något om några fallskärmar, till exempel?


Två livflottar påträffades av ett svenskt fiskefartyg respektive ett brittiskt lastfartyg och ett tjugotal amerikanska flygplan sökte över Östersjön i tio dagar. 

Spekulationer

En tid efteråt spekulerades det om att åtta av de tio ombordvarande hade omhändertagits och förts till Sovjetunionen. Liknande spekulationer förekom i fallet med DC-3:an. Inga av dessa har kunnat verifieras.

Den tyske dokumentärfilmaren Dirk Pohlmann har en inte helt invändningsfri teori om att åtminstone en av piloterna, löjtnant Howard W. Seeschaf, sitter eller satt i något läger i Sovjet. Pohlmann har redogjort för detta i det tysk-franska TV-programmet ARTE. Han skall också ha gjort en filmad intervju (som jag tyvärr inte har sett) med Anatolij Gerasimov, en av de fyra piloter som gick upp och mötte ”Turbulent Turtle”.

Enligt intervjun skall Gerasimov ha sagt följande:

Att Turbulent Turtles starttid från Wiesbaden var känd av Sovjet.

Att han vid avvisningen av det amerikanska planet såg att piloten log mot honom, vinkade adjö och svängde västerut till 270 grader.

Att sovjetpiloterna informerade markkontrollen om detta, och fick ett kodord som betydde attackera och skjut ner. Kodordet var "Molnija", blixt.

Att planet träffades och började brinna ”i mitten”.

Att han såg uppemot tio fallskärmar vecklas ut.

Att det beskjutna planet sedan exploderade.

Att han fick order att inte skada fallskärmshopparna medan de gled ned mot havet.
Att cirkla över platsen där de kom ner.

Att han och de tre andra piloterna efter landningen fick skriva rapporter som dikterades för dem av en officer.

Att när han vittnade 1993 inför den rysk-amerikanska kommission som undersökte nedskjutningen 1950 bad undersökningsledaren Volkogonov honom att tala sanning, men att inte nämna fallskärmarna.

De svenska signalspanarna anade nog redan 1950 vad som kunde hända dem om de kom för nära Sovjetiskt territorium. Två år senare sköt Sovjetiska MiG-15 ned DC-3:an och Catalinan. (se: http://stenholtermann.blogspot.com/2009/06/kl-0420-den-16-juni-1952.html).


Sten Holtermann

The New York Times: Tre man ur Turbulent Turtles besättning. Löjtnant Howard Seeschaf längst t.h. 

Källor:

Center for Cryptologic History, National Security Agency/Central Security Service, USA: A Dangerous Business, The U.S. Navy and National Reconnaissance During the Cold War.  .

L. Andersson, L. Hellström: Bortom Horisonten, Svensk flygspaning mot Sovjetunionen, 1946-1952. Freddy Stenboms Förlag, Stockholm.

Library of Congress, Fedral Research Division: TFR 27 Demarches on shootdowns and U.S. military personnel in Soviet prisons.

U,S. Department of Defense/International Security Affairs: Unresolved Cold War Losses 1950 - 1965. 


Capt. Don East, U.S. Navy: The History of U.S. Naval Airborne Electronic Reconnaissance.


Dirk Pohlmann: 8 April 1950 Shootdown of US Navy “Privateer”

Old birds 3

Dags för lite flyg igen. Den här kärran är grounded for ever. En ovårdad, motorlös spaningsversion av J 29 (S 29C) bland ogräs. En av de av de totalt 661 "Flygande Tunnor" som SAAB tillverkade åren 1950 - 1956. Av dessa avskrevs ett mycket stort antal på grund av haverier där 99 piloter omkom.

Haverierna i början berodde på bristande kunskap om pilvingens egenskaper och hur den samverkade med nedfälld klaff. I olyckliga fall kunde planet råka ut för en rollstörning och om piloten försökte häva den på ett felaktigt sätt gick planet i spinn och havererade.

Det var också många kollisioner: i luften, mot marken, mot isen, mot vattnet, med fåglar och under luftstridsövningar. Och motorstopp, starthaverier och landningshaverier. Men tilläggas bör att under det kalla kriget flög man med lite mer jävlar anamma -- på gott och ont...

Men 29:an var ändå -- med rätta -- Flygvapnets stolthet. Det var Västeuropas första pilvingade flygplan i förbandstjänst och fullt i klass med de modernaste Sovjetiska (MIG 15) och amerikanska (F-86) jaktplanen. 

Just den här 29:an står utomhus på Västerås flygmuseum där också ett annat, bättre bevarat exemplar, finns under tak.

Instrumenteringen i den J 29 som står i hangaren.

Länk till museets bilder på Facebook: http://www.facebook.com/group.php?gid=105450222844873

I luften igen

Ni tycker väl att jag är tjatig med mitt flygintresse? Det kan inte hjälpas. Jag har varit intresserad sedan jag var sex år. Då ville jag bli chef för Flygvapnet. Nu blev jag ju inte det, men flygintresset kvarstår.

Här står en Tp 82, Flygvapnets enda Vickers Varsity, Fv-nr 82001. Det är det pensionerade signalspaningsplanet ”Bataki” som fått en sista viloplats utanför Flygvapenmuseum på Malmen i Linköping. Där står det utomhus, år efter år, och korroderar sakta bort. Sorgligt…

…men här är Tp 82 i luften över Malmen igen, tack vare Microsoft Flight Simulator 2004 och Rick Piper som återskapat den ärevördiga kärran som kan laddas ned från RB Design.

Old Birds, again

Fortsättning: Flygvapenmuseum i Linköping.

Här är en Tp47 Catalina, ett tvåmotorigt sjöräddningsflygplan. Flygvapnet köpte in tre Catalinor från kanadensiska flygvapnet. En av dessa sköts ned av sovjetisk jakt den 16 juni 1952 under spaning efter den försvunna DC 3:an. Från sovjetiskt håll hävdades att Catalinan hade trängt in på sovjetiskt territorium och beskjutit sovjetiskt flyg vid Dagö. En omöjlighet eftersom Catalinan var helt obeväpnad. Kulsprutorna hade monterats bort för att ge plats för radarutrustning, bårar och två platser för läkare eller sjuksköterska.

Ett av flera fynd från den nedskjutna DC-3:an: Resterna av en trådspelare av typ Webster-Chicago som användes för registrering av radiokommunikation. I trådspelare gjordes inspelningen på metalltråd i stället för band som i senare tiders bandspelare. Fråga: Vart tog trådspolen/spolarna vägen? Och hade den kvar någon inspelad kommunikation? Man kan ju undra…

”Röd David”, en SAAB B18B. Planet var ett av åtta B18 från F14 i Halmstad som havererade under en snöstorm den 2 februari 1946. Röd David nödlandade på isen utanför Härnösands hamn och sjönk så småningom. Den bärgades 1979 från havsbotten och restaurerades.

Tråkigt nog är inte alla föremål i montrarna skyltade, utan ligger bara där och mystifierar besökarna. Här känner jag i alla fall igen en liten behändig apparat för maskinchiffrering av Boris Hagelins fabrikat. Systemet (MGB) användes fram till 1970-talet för att kryptera meddelanden.

Färdigbloggat från Flygvapenmuseum för den här gången! Och syftet med mitt inlägg är förstås att du som är flygintresserad absolut ska besöka Flygvapenmuseum i Linköping!

http://www.flygvapenmuseum.se/

More Old Birds...

Jag skrev ju om Flygvapenmuseum i Linköping häromdagen. Här kommer lite mera. Museet nyinvigdes i juni i år och har verkligen blivit en succé efter den betydande ombyggnaden där det "kalla kriget" och den nedskjutna DC-3:an självklart står i fokus. Flygvapenmuseum har nu blivit ett modernt museum i internationell klass, nära dubbelt så stort som tidigare och proffsigt inrett. Väl värt ett besök!

På bilden ovan syns en Tp47 Catalina (sjöräddningsflygplan), ovanför den en S 31 Spitfire (fotospaningsversion av det berömda jaktplanet) och till vänster en Sovjetisk MiG-15 (jetjaktplan), i spännande ljussättning. Klicka för större bild!

Genomskuren modell av en svensk militär DC-3 (Flygvapnets beteckning Tp79) utrustad för signalspaning.

Den av sovjetiska MiG-15 nedskjutna DC-3:an på plats i en stor monter som ger en illusion av undervattensmiljön på fyndplatsen. Kusligt. Måste ses!!!

Ett jaktplan från 1940-talet: J 9 Seversky (amerikansk beteckning P-35). Det var det första ensitsiga jaktplanet i U.S. Army Air Corps, en helmetallkonstruktion med infällbart landningsställ och helt sluten cockpit. Flygvapenmuseums J 9, som är utrustad för fotospaning, är ett av tre bevarade exemplar i världen. De andra två finns i USA. Det ena av dessa, en f.d. svensk J 9, ska renoveras till luftvärdigt skick.

http://www.flygvapenmuseum.se/

Old Bird: Bataki

Och nu till något helt annat, som det brukar heta. Jag var på Flygvapenmuseum i Linköping och stannade till inför denna Tp82 Vickers Varsity. Jag identifierade den som ”Bataki”, baserad på F8 Barkarby från mitten av 50-talet till början av 70-talet som plattform för signalspaning.

Den ersatte den nedskjutna DC-3:an "Hugin" och dess kollega "Munin" och var den enda av sin typ i det svenska flygvapnet. Den har ett slags trubbig och kompakt appeal, som väcker ömhet, nästan, tycker jag (man kan faktiskt ha ömma känslor för ett flygplan!).

Nu är den i dåligt skick och borde nog restaureras, om möjligt. Kanske är det ännu inte för sent? Några frivilliga entusiaster och finansiärer?

Namnet "Bataki" fick den efter korpen i Nils Holgerssons underbara resa. "Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse...".

De många svärdantennerna gav däremot upphov till öknamnet "Piggsvinet".

Vickers Varsity användes av Royal Air Force Training Command för utbildning av navigatörer och andra rear crew operators, t.ex. radaroperatörer, bombfällare och signalspanare, och lämpade sig därför utmärkt för sin roll i den svenska underrättelsetjänsten.

Tips: Den som vill flyga en Tp82 i Flygvapnets livery i Microsoft FS2002 eller FS2004 kan ladda ner den från: http://www.btinternet.com/~rick.piper/page_14.htm

Men du gör det på egen risk. Jag har inte kollat sajten ännu.

"Twin Beech"

Nu handlar det om simulerad flygning igen. Mitt favoritplan just nu är en Beechcraft 18S, ”Twin Beech”, som jag laddat ner från RB Design. Här flyger jag över Skåne, men idag kraschade mitt grafikkort, så allt vidare skrivbordsflygande för min del är tyvärr inställt för tillfället.

Flygvapnet hade två ”Beechar” i tjänst från 1948 fram till senare delen av 50-talet. Båda användes som sambands- och VIP-plan med den militära beteckningen TP45. Det ena kasserades sedan det uppnått full gångtid och det andra, som senare försågs med flottörer och var baserat på F2, havererade under landning på Hägernäsviken.

Twin Beech byggdes som ett slags allroundflygplan i en mängd utföranden av Beech Aircraft Corporation i Wichita, Kansas. Över 7000 plan tillverkades mellan 1937 och 1969.

Titta på en Twin Beech i händerna på en betydligt skickligare pilot än yours truly:

http://www.youtube.com/watch?v=SSp5DzvLYk0

J9:or över Hanöbukten?

Här håller jag på och skrivbordsflyger igen. Den här gången sitter jag i en J9, ett jaktplan från 40-talet, konstruerat av en ryss-amerikan med det ståtliga namnet Alexander Nikolajevich Prokofiev de Seversky. Sverige importerade sextio stycken från USA 1940. Det skulle ha varit 120, men vi fick bara hälften.

Jag har faktiskt ett dunkelt minne från 1947 av en division J9 som "lekte" dogfight ute över Hanöbukten. Jag såg dem från stranden i Vitemölla. Små kompakta jaktplan som steg och dök. När jag tänker på det verkar det otroligt, det kan ju helt enkelt inte ha inträffat. En division? Åtta plan? Har jag drömt det? Jag var ju bara sju år då, men flygintresserad. Men jag minns ju faktiskt det intensiva motorljudet, det karakteristiska ljudet av en mängd stigande och dykande jaktplan.

Hur som helst, åter till nutiden, ni kan ladda ned J9:an från Richard Brinkebacks RB Design, http://www.rbdesign.se/download.html och flyga den i Microsoft FS2004. RB Design har en stort utbud av andra plan, både äldre och nyare, t.ex. Lansen, Draken, Viggen, JAS39 Gripen -- samtliga är freeware -- och Gulfstream IV, regeringsplanet, som jag flög till Nice häromdagen, hehe...

Instrumenteringen i J9

Nostalgisk flygtur i tunna

Jag flyger en J29 ”Flygande Tunna” nuförtiden, ett svenskt jaktplan från det kalla krigets dagar. Det vill säga, jag flyger den i Microsofts flygsimulator, inte en riktig J29:a. Denna simulerade Tunna uppför sig ganska behagligt, med god roderharmoni och har inte de problem vid sidvindslandningar som den verkliga J29:an hade. Och om man skulle krascha, så är det bara att välja ”Reset flight” så är man igång igen, som om inget hade hänt.

När jag började min simulerade flygning från Barkarby i morse, i gråmulet väder, gick mina tankar tillbaka till sommaren 1953 då jag såg en J29:a på nära håll första gången, i Kungsträdgården av alla platser. Den stod där, skinande blank, inhägnad och bevakad av en vakt från flygvapnet, som ett led i festligheterna i samband med Stockholms 700-årsjubileum.

Den var vårt modernaste jaktplan på den tiden, vårt andra svenskbyggda ”reajaktplan” (jetplan). Jag, som 13-årig flygnörd, ställde några barnsliga frågor till vakten.

Hur fort går den?

Det är hemligt.

Vad är den gjord av för metall?

Dural.

Är det kulsprutor i nosen?

Nä, det är 20 mm automatkanoner.

Sedan var det nästa lilla killes tur att ställa frågor.

J29 Gul Petter i Microsoft Flight Simulator 9

En J29:a "på lågan" över Stockholm.

Gul Rudolf, den enda flygande J29:a som finns kvar: http://www.youtube.com/watch?v=N2bn6dIMyW4&feature=related

Nu ska vi upp, upp, upp…

Segelflygning på Motala flygfält (Skärstad). En Piper Pawnee drar upp en Cirrus.

Juli 1944: Saint-Exupérys sista flygning

Franske flyglegenden Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944), författaren till bl.a. Postflyg syd, Nattflygning, Kamrater på en irrande planet, Lille prinsen med flera verk försvann under en spaningsflygning över Medelhavet den 31 juli 1944.

Exupéry misstrodde de Gaulle och valde därför att ställa sig under amerikanskt befäl som pilot för det fria Frankrike. Bilden visar honom sittande i en P-38 Lockheed Lightning, det plan han flög när han mystiskt försvann, otränad, överårig och i dåligt fysiskt skick. Planet var en obeväpnad fotospaningsversion av P-38.

Nu har gåtan möjligen fått sin lösning. En 88-årig tysk f.d. stridsflygare, Horst Rippert, har trätt fram och påstått att det var han som sköt ned Saint-Exupéry nära Marseille. Han fick syn på en allierad P-38 på 2.000 meters höjd, dök med sin Messerschmitt Bf 109, förföljde och sköt. P-38an störtade i havet efter några tafatta undanmanövrer. Rippert visste inte att det var Exupéry som satt i planet. Om han hade vetat om det hade han inte skjutit, säger han. Det var en av hans favoritförfattare.

Läs artikeln i TimesOnline: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/europe/article3564346.ece