lördag 27 september 2008

Lino Ventura

Häromveckan såg jag den utmärkte skådespelaren Lino Ventura på TV i Skuggornas armé (L’Armée des Ombres) – en stark film av Jean-Pierre Melville om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Rollistan upptar en rad andra välkända namn: Simone Signoret, Paul Meurisse, Serge Reggiani, Jean-Pierre Cassel m.fl.

Lino Ventura (1919-1987) föddes i Parma i norra Italien. Hans debutfilm var Touchez pas au Grisbi där han spelade mot Jean Gabin. Därefter fick han fortsätta att vara hårdkokt gangster i en mängd filmer, ofta tillsammans med Gabin. Trots att han flyttade till Frankrike, och levde där större delen av sitt liv, behöll han sitt italienska medborgarskap. En tung aktör med ett 90-tal filmer bakom sig.

Skuggornas armé finns på YouTube i sin helhet. Klicka och se trailern:
http://www.youtube.com/watch?v=SNzqyJjpndE

torsdag 25 september 2008

Gabin - Moreau

Från det ena till det andra: Jag har en faiblesse för franska filmer och jag vill gärna dela med mig av denna faiblesse. Den här filmen heter Touchez pas au Grisbi (1954). Regi: Jacques Becker, svensk titel: Grisbi – Blod på guldet.

Gabin spelar rollen som Max, en äldre gangster som tillsammans med sina kumpaner iscensätter en sista kupp i hopp om att sedan kunna pensionera sig. Det handlar om ett spektakulärt rån på flygplatsen Paris-Orly. Men planerna kompliceras av att ett konkurrerande gäng har fått nys om rånet och försöker lägga beslag på bytet, 50 miljoner Francs i guldtackor. Orsaken till det frikostiga utdelandet av örfilar – som Jeanne Moreau (bilden) och andra får ta emot – är att några i Max gäng har varit i kontakt med det konkurrerande gänget och att planerna läckt ut.

Gabin är magnifik i rollen genom sin auktoritet och sceniska närvaro. Rollen som Josy var en av Moreaus första filmroller, men vid den tiden hade hon redan hunnit bli en ledande skådespelerska på Comédie-Française. Här är hon 26. Gabin är 50. Rollen som Max i Grisbi markerade hans återupprättelse som en av fransk films största skådespelare. Det är också Lino Venturas debutfilm.

Se Gabin i Touchez pas au Grisbi: http://www.youtube.com/watch?v=dOtWD0UGYhI

lördag 20 september 2008

Höstbild

Höstbild från Lidingö.

måndag 15 september 2008

The Dude Ranch, Arizona 1977

Ett reseminne från Arizona. Jag är på väg mot Tucson där det finns en ranch där man kan leva "Western-liv" några dagar. Hästar, Western riding, cowboyhattar, öken, skallerormar, yeehaa - the works. Jag viker av från motorvägen och kör igenom Tucson (uttalas Too'-son) och snart befinner jag mig i den östra utkanten av staden. Där blir jag osäker om vägen och stannar för att fråga två poliser som sitter och tuggar tuggummi i sin stora blåvita "cruiser" med sheriffstjärnor på dörrarna.

- Tanque Verde Ranch­? säger den ene. No problem. Just drive down that road over there. It's at the end of the road. You can't miss it.

Jag kör och kör utefter den smala dammiga vägen. Den är lång, spikrak och smal. Låga buskar och kaktu­sar på båda sidor. Ingen mötande tra­fik. Det enda djurliv jag ser är road run­ners, små lustiga fåglar som springer pilsnabbt och hukande tvärs över vägen framför bilen då och då.

At the end of the road – i Sonoraöknen - ligger ranchen Tanque Verde. Några hus, en corral för hästarna, ett par dungar med träd, och torra löv som blåser omkring på marken. Jag förknippar torra löv med hösten, men här är det sommar och 42 grader varmt. Jag checkar in och får ett litet spartanskt rum utan TV, men med dusch. Fläkten i luftkonditioneringen går på lågvarv med ett spasmodiskt gnisslande ljud som beror på att den har sugit in några av de torra löven.

Tanque Verde är en autentisk ranch från 1800-talet som konverterats till ”dude ranch”, en ranch för city slickers. Jag bekantar mig med några av gästerna vid middagen som intas vid ett långbord, och därefter går vi in i sällskapsrummet. Det är ett rätt så litet rum med en öppen spis och nötta soffor och fåtöljer. På golvet ligger en tunnsliten heltäck­ningsmatta. Vi sätter oss här och var i små grupper. Nu skall det bli gemen­samt tittande på Woody Allens "Annie Hall". Stämningen är förväntansfull. Vi skrattar då och då, men det är särskilt en scen som lockar fram en stor unison skrat­tsalva. Det är när Jeff Goldblum, nervös och uppjagad, pratar med sin guru i telefon och säger: "I've forgot­ten my man­tra."

Följande morgon är det dags för en tidig ridtur i öknen. "The Wrangler”, han som har hand om hästarna, till­delar oss olika hästar beroende på våra tidigare ridkunskaper. Jag får en häst som heter Big Eagle och som inte vill sätta ned hovarna där det enligt hans (hästens) åsikt ser otrevligt ut.

Vi rider på ett tag och gör sedan paus på en kulle. Sadlarna är av Westerntyp, stora och breda, rejält skålade, och med ett metallhorn längst fram. De är verkligen gjorda för att vara en arbetsplattplattform för ryttaren. Tyglarna och bettet är också Western style. Vi uppmanas att hålla tyglarna med hög fattning i vänster hand (så att vi har högerhanden fri för lasso och Winchester om vi hade haft några såna med oss). Efter en stund rider vi ned för kul­len. Big Eagle sjåpar sig ideligen för varje liten sten, och tvekar och knixar sig ned för slän­ten. Han borde nog ha stannat i corralen. "He is a little sore-footed," säger the Wrangler.

Till slut är vi på platt mark igen. Två ormvråkar kretsar över oss. Det är gott om orm i öknen. Rattlesnake, Whipsnake, Sidewinder, Hooknose och otaliga andra arter. Det finns fjorton sorters skallerorm. Bara en sån sak.

Vi fortsätter vår ridtur och stannar sedan vid några fallfärdiga hus av soltorkat lerte­gel där vi skall få vår frukost. Den till­agas på platsen av några av ran­chens flickor, "the Wrang­ler­et­tes", som en av gästerna vitsigt kallar dem. De är klädda i cowboyhattar, jeans och rutiga skjortor. De har kört ut alla utensi­lierna i förväg med en pickup. Hästarna dricker girigt ur vattenhoarna.

Efter frukosten - korv, bacon, western omelette, Coca-cola och blaskigt kaffe - som smakar utmärkt med den jätteaptit jag har på morgnarna på grund av jet-lag - rider vi till­baka till ranchen.

Jag går till mitt rum, duschar och byter om. Sedan tar jag mig ett dopp i poolen och sätter kurs mot ett bord intill poolkanten, där jag slår mig ned under ett parasoll tillsam­mans med två av gästerna som varit med på ridturen. Den ene, Bill, en kortväxt 40-åring med svart stripigt hår och oregelbundna tänder, berättar hela sitt liv för oss: för­äldra­lös pojke uppvuxen på barnhem i Monta­na, mobbad i skolan, långa perioder av arbetslöshet.

Han berättar sin historia med ett resignerat tonfall, han är en lekboll för omständig­heterna, ett offer för ödets nycker. Han slår ut med hän­derna i en uppgiven gest: "I had no op­tions", "I mean, it just happened, you know, so I sort of found myself stuck with it ... I had to face it ... what could I do ... had to take just any job, window clea­ning or whate­ver. Nobody cared, I mean, after all, who cares?" Han är in­tres­se­rad av djur och växter, lever ensam och försör­jer sig nu som natur­fotog­raf, med uppdrag från olika tids­krif­ter. Det finns mycket här att fotogra­fera, här i öknen, säger han. Ormar och Gila Monsters (ett slags stora ödlor med giftiga bett) och sånt.

Den andre, Travis, är äldre. Han sitter och häller i sig gin och tonic på löpande band. Mellan drinkarna stoppar han i sig Jalapeños som han har i en liten glasskål bredvid sig. Howard är en senig Arizona­solbränd karl med grå ögon, grå­sprängd brun hårka­lufs och en stor och bred bröstkorg. Han var pilot i andra världs­kri­gets slut­skede och flög P51 Mustang i Europa. "Yeah, that was my aircraft all­right, the Mus­tang. The finest American figh­ter ever built," säger han och tömmer sitt glas. På 50-talet var Travis i Korea och flög P-80 Shooting Star. Han har ett obe­hagligt stort och gropigt ärr på höger sida av bröst­korgen, och jag frågar därför om han blivit skadad i Korea. Han talar i telegramstil.

"Oh no. Jealous husband. Neighbor. Fired at me with a shotgun. Damn weirdo. You know. Had a warped mind. Kept beating up his wife all the time." Travis har tagit ledigt från sin familj. "Got so fed up with everyt­hing. My daughter keeps dragging her boy­friend home every night. They sit in my favorite sofa. Can’t stay in the same room the way they carry on. So what can I do? Can't just throw them out. And I don't like sitting in the kitchen, or go to bed early. Of course I can take the car and drive away for a while. But why should I? It's my home after all. And my wife keeps nag­ging. Nag, nag, nag. You know, so I just HAD to get away for a while. Just to get me some peace of mind, you know." Han stop­par i sig en ny Jalapeño och be­ställer ännu en drink från en Wranglerette som vippar förbi.

Det är hett, men parasollet ger lite svalka. En varm fläkt drar förbi. Från häcken strax bakom vårt bord kommer ett klang­fullt läte från en för mig okänd fågel. Ett svagt porlande hörs från ett hörn av poolen. Den ”peace of mind” som Travis sökt sig till, infinner sig även hos mig.

måndag 8 september 2008

Yrkeskläder för nagelterapeuter

Man måste tydligen klä sig så här om man ska vara nagelterapeut. Och göra nagelterapeuternas rituella hälsning :-)

fredag 5 september 2008

Östgötabilder 3

Vadstena: Portgång, Storgatan.

På industrimuseet i Motala finns ånglokomotivet "Carlsund", tillverkat 1862 i Motala Verkstad, Sveriges verkstadsindustris vagga. Loket tillverkades för gruvbolaget Vielle Montagne i Åmmeberg i Närke.

söndag 31 augusti 2008

Östgötabilder 2

Motala: Promenadväg utmed Göta kanal.


Motala: Loppis i gamla lokverkstaden. Storartad lokal!


torsdag 28 augusti 2008

Östgötabilder

Motala: Gråtande pojke, populärt motiv på Motala Återvinning.

Vadstena: Antikladan.


Vadstena: skyltfönster påStorgatan.

söndag 24 augusti 2008

Byråkraters lust att detaljreglera

I början av 1800-talet skrev CJL Almqvist en satir över byråkratin, betitlad Gatugångsreglemente. I detta reglemente tillhålls allmänheten att årligen deklarera vilka gator man planerar att använda under det kommande året och av vilket skäl, t.ex. för att gå till torget, till hamnen, till apoteket osv. och vilka vänner man önskar besöka och vilka gator man då önskar begagna sig av, ”…varefter Vi vele låta oss ansökningarna föredragas och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året...”.

Jag blev indragen i ett nästan lika absurt reglemente en gång, visserligen för länge sen, men ändå. Och det var inte fråga om en satir – det var rena rama verkligheten.

Detta är den sanna historien om det mystiska lunchplatsreglementet.

Det var min första dag på mitt nya jobb som intern reklamkonsult på en av det stora telefonbolagets divisioner. Efter en formell introduktion, rundvandring och presentation av blivande kolleger var det dags för lunch. Vi gick iväg till personalmatsalen och när vi tagit våra brickor, bestick och mat skildes vi åt.

Man fick nämligen inte sitta var man ville. Var och en gick till sin fastställda plats.

Platstilldelningen sköttes av något slags matsalsadministratör som hade bestämt att en anställd alltid måste sitta på samma plats. Jag hade fått en plats bland folk från andra avdelningar och tillsades att det var min permanenta plats. Alltid samma bestämda plats. Vareviga lunch. Det var så bestämt och det gick inte att rucka på. Samma regler gällde för alla. Man skulle veta sin plats, helt enkelt.

Jag frågade varför man inte hade frihet att slå sig ned varsomhelst och med vilka man ville. Nej det skulle inte gå, hette det. Kaos kunde utbryta.

Med det lät jag mig nöja ty jag var en ung caballero på den tiden. Vem var jag att utmana en lunchplatsadministratör på det stora telefonbolaget som i sin oändliga visdom hade instiftat detta gåtfulla reglemente?

Ett halvår senare kom den stora dagen. Inte för telefonbolagets lansering av sitt nya system, utan för mig. Jag kunde knappast tro mina öron: min bön hade hörsammats! Jag hade beviljats en annan lunchplats. Jag fick tillåtelse att sitta bland några av mina arbetskamrater!

Vad hade hänt? Hur kom det sig att jag plötsligt hade kommit i åtnjutande av denna utomordentliga ynnest? Hade en ny era inträtt, blåste det nya friska vindar? Hade det stränga regelverket äntligen kollapsat? The irresistible force versus the immovable object?

Alls icke.

”Det är en som har dött.”

Jag hade fått en plats som blivit ledig på grund av dödsfall. En ny permanent plats.

Detta hände sig för flera decennier sen. Och har reglerna inte ändrats, så gäller de ännu.

måndag 18 augusti 2008

Upphängd och laddad

Konstiga experiment dom gjorde förr i tiden!

I förordet till Lärobok för Realskolan från 1921 skriver författaren att han "sökt att så välja och ordna enkla experiment, att de tydligt återge eller peka på vad som verkligen möter i livet."

Lärobok för realskolan, Årskursen för realskolans 5:e klass: Experimentell fysik och astronomi del II. P.A. Nordstedt & söners förlag. Stockholm 1921.