Makrokosmos vs. mikrokosmos

Berätta för någon att det finns 300 miljarder stjärnor i universum och han/hon kommer att tro dig.

Tala om för någon att en bänk är nymålad och han måste själv känna efter för att tro dig.

http://www.murphys-laws.com/murphy/murphy-technology.html

Ett stilla lugn -- ljudet av vatten

Här skulle man kunna skriva en Haiku om en groda...
Spång över Kärsbyån, Östergötland.

http://web.telia.com/~u14103002/aar/karsby.html

http://www.bopsecrets.org/gateway/passages/basho-frog.htm

Bråd död till salu

Från en försvarsmaterielmässa.

Foto: Sten Holtermann © 2008.

Sommarbilden

Vallmofält vid Hov, Östergötland. Hovs kyrka i bakgrunden. Klicka för större bild.
Foto: S. Holtermann.

Mitt förhållande till fotboll

Är inte fotboll egentligen en världsomfattande kvasihändelse? :-)

Italiensk 60-talspop

Jag visar en Italiensk popstjärna till, nu när jag ändå är i farten. Så här kunde det se ut i italiensk TV på 60-talet när den omåttligt populära och spralliga Rita Pavone höll igång. Här sjunger hon Datemi un martello som vi känner igen som If I had a Hammer.

Året är 1964 och Rita är 19 år. Klicka på länken nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=lGIXrziSLCQ&feature=related

1969: Sång från första våningen

Jag hörde henne sjunga genom det öppna fönstret. Hon hette Mina Mazzini. Nedanför satt jag i en sportbil som sekunderna innan hade kraschat mot husväggen. Bredvid mig satt föraren. Hans ögon stirrade tomt i fjärran. Kanske var han död...

Hur hamnade jag i den situationen?

En kollega, Roberto, skulle visa mig Milano by night. Vi var arbetskamrater på det italienska företag jag jobbade på. Vi tar en tur med min MG, tyckte han, och blåste friskt iväg med gasen i botten utefter Via Montenapoleone. Allt gick bra tills han kom till tredje korsningen. Där körde han mot rött. Han tyckte nämligen som de flesta Milanesare att trafikregler är dispositiva.

Jag ser strålkastarna på en annan bil som kommer i hög fart rätt emot oss på den mörka tvärgatan. Ett brak och allt blir ett virrvarr av knycklad plåt, glassplitter och bildelar som flyger omkring. Ljuset från en gatlykta sveper förbi som en fyr i natten. MG:n roterar i sidled med skrikande däck och kastas tvärs över gatan. Den stannar med en skräll mot en husvägg. Det blir tyst.

Jag kan inte andas. Inte heller tala. Det gör ont i bröstkorgen. Jag sträcker mig fram och slår av tänd­ningen och ser att Roberto sitter och gapar med stirrande blick. Han är död, tänker jag.

Ett dubbelfönster slås upp i huset. En trappa upp pågår ett party, några gäster kommer fram till fönsteröppningen, står där med glas i händerna och tittar ut. Mina Mazzinis röst dånar ut genom natten från en stereo på högsta volym: "Tintarella di luna, tintarella color latte..."

Här sitter jag i en kvaddad bil tillsammans med en död kamrat och lyssnar till popmusik, hinner jag tänka innan jag tar mig ut ur den demolerade bilen, går runt och försöker få ut Roberto. Dörren är intryckt och går inte att rubba. Fler åskådare strömmar till, dock inte för att hjälpa till utan för att kika in i bilen och titta på honom som han vore en figur på ett vaxkabinett. Någon säger Dio mio! È morto! Han är död!

Roberto sitter där och gapar och stirrar. Plötsligt kvicknar han till och folkmassan drar en sam­fälld suck av lättnad. Han har brutit en arm, och troligen några revben. Föraren i den andra bilen kommer fram till mig. Han är oskadd.

Polis och ambulans dyker upp. Jag känner mig nu helt OK, men något omtum­lad. Vi hade ju bara midjebälten, det kunde ju ha slutat mycket värre. Det kändes bättre att tänka på Mina Mazzini som sjöng att hon ville ”sola” sig i månens sken. Man kanske rent av skulle ha gått upp till partyt? Dom verkade ju ha så trevligt!

Tintarella di Luna med Mina Mazzini: http://www.youtube.com/watch?v=92Y-zid0abA

South of the border, down Mexico way (fortsättning).

Nogales, Mexico. Foto: Copyright 2012 Sten Holtermann


Fortsättning från föregående


Mexikanska Nogales är mycket riktigt en håla. Vi går omkring där ett tag, ser ålderstigna buckliga lastbilar, spritbutiker och indianska småflickor i 12-årsåldern klädda i kjol och långbyxor. I den 43-gradiga hettan går de och tigger, eller säljer turistversioner av Kachina-dockor och andra souvenirer. Riktiga Kachinas görs av Hopi-indianer; de är inga lekdockor utan ett slags ikoner avsedda att göra barnen bekanta med Hopifolkets religiösa värld. Småflickornas fäder övervakar dem inifrån barerna och spritbutikerna, tänker jag, men slår snabbt bort det. Det kan jag ju inte ha en aning om.

En hund masar sig över gatan. Det är som ur någon Graham Greeneroman jag läst. I en sömnig liten mexikansk håla blir en hund överkörd på sidan ett, tänker jag. Det var något med ”putrescense” som han fått vittring på. Något härligt stinkande och ruttet som han obetänksamt kastade sig över. Och lycklig över sitt fynd dog han på fläcken under en framrusande bil. Jag har glömt vad boken hette. Och det kanske inte hände i Mexico. Och här i Nogales gick hunden oskadd över gatan.

Jag känner mig nedstämd. Men vad hade jag egentligen väntat mig av valnötsträdens stad? Jag är förvånad över min reaktion. Jag säger det till min kollega. ”Det kan bli så när man ser tristess och fattigdom på nära håll. Det har att göra med att man samtidigt är långt hemifrån”, säger han.
Vi går tillbaka till vår brännheta Corolla. Ratten är så het att man inte kan ta i den. Vi låter A/C:n gå ett tag, stiger in och återvänder sedan över gränsen. Efter några kilometer blir vi stoppade av några amerikanska gränspoliser. De har ställt sina bilar i skuggan under en vägbro och vill se våra pass. De är klädda i ljusa khakiskjortor, bruna byxor och platt­brättade bruna scouthattar och är beväp­nade med 38-kalibriga revolvrar. No nonsense there. De inspekterar bagageut­rymmet för att se om vi smugglat med oss någon illegal alien från Mexico.

Nogales var ingen höjdare, den var väl som en del gränsstäder är helt enkelt, ett gränssnitt mellan två kulturer och två valutor, mellan arbetslöshet och relativt välmående. Lycksökare på ena sidan, hård bevakning på den andra. När vi kom tillbaka till Phoenix fick jag höra att Nogales är känt för sina många drogrelaterade uppgörelser med dödlig utgång. Många drogkarteller slåss om makten och skottlossning är ofta förekommande.

Men övriga Mexiko är säkert spännande, intressant, vackert - och traditionell Mexikansk musik är väl värd att lyssna på. Klicka på länken så får du höra Linda Ronstadt, född i Tucson 1946, i en klassisk huapango om La Cigarra, cikadan. Hon sjunger om hur det känns att få en sorgens dolkstöt i själen, un puñal en el alma, en hjärtesorg, den svartaste av alla svarta sorger. Hon vill dö sjungande, som cikadan.

http://www.youtube.com/watch?v=BSfazKrtF7U

South of the border, down Mexico way...

Sonoraöknen, Arizona

Ur min resedagbok: Jag är på väg från Phoenix i Arizona till Nogales i Mexico i en Toyota Corolla tillsammans med en kollega.

Interstate 10 ligger framför oss, spikrak mot horisonten. En dubbelriktad kontinuerlig ström av bullrande långtradare, personbilar, husbilar, och – på en banvall parallellt med motorvägen – ett långt godståg som dras av två enorma diesellok. Den torra solstekta Sonoraöknen med sina ödlor och 24 sorters ormar breder ut sig åt alla håll. Låga buskar, enstaka stora Saguarokaktusar och röda drakliknande berg på avstånd.

Vår tripp handlar egentligen bara om att vi vill kunna säga att vi varit i Mexico. Medan vi kör söderut rattar jag mellan kanalerna på bilradion och hör hur spanskan tar över i de lokala reklamradioprogrammen. Produktnamnen uttalas med hög, nästan befallande röst och energiska rullningar på r-en. Det är Pasta Denti’fRRRRica Colgate, Frijoles refRRRRRi’tos La SieRRRRRa och så vidare.

Och musiken på radion! Förutom populära låtar spelas traditionella huapangos i en sugande trefjärdedels rytm om längtan efter kärlek, och med många gritos vaqueros (cowboyskrik) där man verkligen lever ut skriken med bravur. Det är inga mesiga tvåstaviga amerikanska Yee-haa, utan långa utdragna tjut: aaaaa-eeeee-aaaaa-eeeee-aaaaa-ha-ha-ha-ha-hay!

Vi far förbi Tucson och fortsätter mot Nogales på Interstate 19. Det finns två Nogales, ett på den amerikanska sidan, ett på den mexikanska, tätt sammanbyggda över gränsen. Nogales lär betyda valnötsträd.

Den mexikanske passpolisen, en fryntlig medelålders man med mustasch, frågar var vi kommer ifrån och granskar våra pass. "Somos Suecos", säger jag på min gymnasiespanska. Han frågar mig artigt var jag fått min vise­ring. På Mexikanska am­bassaden i Sverige, säger jag. Var dom vänliga, amables, mot er där, undrar han av någon dunkel anledning. "Si, han sido muy amables." Och vart skall ni nu, vill han veta. Vi skall bara se Nogales, säger vi.

Han rycker till och slår sig för pannan med en dramatisk gest. Skall ni bara se den här trista hålan, vad är det för tonterías, dumheter, säger han. När ni kan åka till Mexico City, eller till Guadalaja­ra? Eller till Cuer­navaca? Eller varför inte till det vackra Acapulco? Och se allt det stora, vackra och imponeran­de som Mexico kan visa upp?

Fortsättning följer….

Det hände i juni 1973

Det här vackra flygplanet är inte Concorde. Det är konkurrenten TU-144, populärt kallad “Konkordski”, den sovjetiska motsvarigheten till Concorde. TU-144 var det första kommersiella överljudsplanet som genomförde en flygning, i december 1968. Nästa år var det dags för Concorde, Frankrikes och Storbritanniens samarbetsprojekt. Ytligt sett är planen mycket lika och båda sidor anklagade varandra för industrispionage. Sovjetiska agenter blev faktiskt ertappade med stulna ritningar och tidiga utvecklingsplaner för Concorde.

Jag tog bilden i juni 1971 på Paris Air Show. Två år senare, 3 juni 1973, på samma flygmässa, inträffade den ödesdigra kraschen.

TU-144:an gjorde en uppvisningsflygning och steg brant till att börja med. När piloten försökte undvika ett franskt jaktplan (sades det) gjorde han en plötslig dykning. När han försökte räta upp planet igen bröts det sönder i luften och störtade i flammor.

En annan version av händelsen är att piloten ville imponera på publiken och överskred säkerhetsmarginalerna. Piloten gjorde en långsam förbiflygning, drog på efterbrännkamrarna och steg brant till dess att det överstegrades, en canardvinge (nosvinge) bröts loss och skar hål på en bränsletank när planet tippade över. Bränslet antändes, planet bröts sönder och dök rätt ned i backen. Hela besättningen omkom, liksom åtta andra personer som befann sig på marken. Femton byggnader förstördes.

Efter ytterligare en krasch 1978 var TU-144:s framtid som passagerarplan slut. På YouTube finns en film som visar den tragiska händelsen 1973:

http://www.youtube.com/watch?v=h_OujxCBJv0