Östgötabilder 2

Motala: Promenadväg utmed Göta kanal.

Motala: Loppis i gamla lokverkstaden. Storartad lokal!

Östgötabilder

Motala: Gråtande pojke, populärt motiv på Motala Återvinning.

Vadstena: Antikladan.

Vadstena: skyltfönster påStorgatan.

Byråkraters lust att detaljreglera

I början av 1800-talet skrev CJL Almqvist en satir över byråkratin, betitlad Gatugångsreglemente. I detta reglemente tillhålls allmänheten att årligen deklarera vilka gator man planerar att använda under det kommande året och av vilket skäl, t.ex. för att gå till torget, till hamnen, till apoteket osv. och vilka vänner man önskar besöka och vilka gator man då önskar begagna sig av, ”…varefter Vi vele låta oss ansökningarna föredragas och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året...”.

Jag blev indragen i ett nästan lika absurt reglemente en gång, visserligen för länge sen, men ändå. Och det var inte fråga om en satir – det var rena rama verkligheten.

Detta är den sanna historien om det mystiska lunchplatsreglementet.

Det var min första dag på mitt nya jobb som intern reklamkonsult på en av det stora telefonbolagets divisioner. Efter en formell introduktion, rundvandring och presentation av blivande kolleger var det dags för lunch. Vi gick iväg till personalmatsalen och när vi tagit våra brickor, bestick och mat skildes vi åt.

Man fick nämligen inte sitta var man ville. Var och en gick till sin fastställda plats.

Platstilldelningen sköttes av något slags matsalsadministratör som hade bestämt att en anställd alltid måste sitta på samma plats. Jag hade fått en plats bland folk från andra avdelningar och tillsades att det var min permanenta plats. Alltid samma bestämda plats. Vareviga lunch. Det var så bestämt och det gick inte att rucka på. Samma regler gällde för alla. Man skulle veta sin plats, helt enkelt.

Jag frågade varför man inte hade frihet att slå sig ned varsomhelst och med vilka man ville. Nej det skulle inte gå, hette det. Kaos kunde utbryta.

Med det lät jag mig nöja ty jag var en ung caballero på den tiden. Vem var jag att utmana en lunchplatsadministratör på det stora telefonbolaget som i sin oändliga visdom hade instiftat detta gåtfulla reglemente?

Ett halvår senare kom den stora dagen. Inte för telefonbolagets lansering av sitt nya system, utan för mig. Jag kunde knappast tro mina öron: min bön hade hörsammats! Jag hade beviljats en annan lunchplats. Jag fick tillåtelse att sitta bland några av mina arbetskamrater!

Vad hade hänt? Hur kom det sig att jag plötsligt hade kommit i åtnjutande av denna utomordentliga ynnest? Hade en ny era inträtt, blåste det nya friska vindar? Hade det stränga regelverket äntligen kollapsat? The irresistible force versus the immovable object?

Alls icke.

”Det är en som har dött.”

Jag hade fått en plats som blivit ledig på grund av dödsfall. En ny permanent plats.

Detta hände sig för flera decennier sen. Och har reglerna inte ändrats, så gäller de ännu.

Upphängd och laddad

Konstiga experiment dom gjorde förr i tiden!

I förordet till Lärobok för Realskolan från 1921 skriver författaren att han "sökt att så välja och ordna enkla experiment, att de tydligt återge eller peka på vad som verkligen möter i livet."

Lärobok för realskolan, Årskursen för realskolans 5:e klass: Experimentell fysik och astronomi del II. P.A. Nordstedt & söners förlag. Stockholm 1921.

Rullande ögon

Jag frågade en gång min amerikanska mamma vilka komiska filmstjärnor hon gillade mest när hon var ung. Hon räknade upp några stycken: Helan & Halvan, den vindögde Ben Turpin som grät i kors, fasadklättraren Harold Lloyd.

Och så Eddie Cantor. Allt han gjorde var nog inte så bra och roligt, men i vissa sångnummer var han faktiskt rätt trevlig, sa hon.

Eddie Cantor (1892-1964) var en populär komiker, låtskrivare och sångare på 1920-, 30- och 40-talen. Han gjorde sig känd genom sång- och dansnummer där hans övertydliga mimik och intensiva ögonrullningar hade stor betydelse för det specifikt cantorska framförandet.

I YouTube-sekvensen sjunger han ”When we build a little home” ur filmen ”Roman scandals” (1933). Det handlar om några familjer som blivit vräkta, men Cantor har en lösning: bygg ett hem på gatan i stället! Filmens svenska namn var ”Skandalen i Rom”. Gatuscenen är finurligt koreograferad och händelserik, och Cantor rör sig med lätthet genom allt bråte medan han sjunger. Och rullar med ögonen…

Se Eddie Cantor sjunga och rulla med ögonen:
http://www.youtube.com/watch?v=N8xHK01yINI

Phi Phi Island?

Nej, Varamobaden, Motala, med sin tre kilometer långa sandstrand vid Vättern.

Juli 1944: Saint-Exupérys sista flygning

Franske flyglegenden Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944), författaren till bl.a. Postflyg syd, Nattflygning, Kamrater på en irrande planet, Lille prinsen med flera verk försvann under en spaningsflygning över Medelhavet den 31 juli 1944.

Exupéry misstrodde de Gaulle och valde därför att ställa sig under amerikanskt befäl som pilot för det fria Frankrike. Bilden visar honom sittande i en P-38 Lockheed Lightning, det plan han flög när han mystiskt försvann, otränad, överårig och i dåligt fysiskt skick. Planet var en obeväpnad fotospaningsversion av P-38.

Nu har gåtan möjligen fått sin lösning. En 88-årig tysk f.d. stridsflygare, Horst Rippert, har trätt fram och påstått att det var han som sköt ned Saint-Exupéry nära Marseille. Han fick syn på en allierad P-38 på 2.000 meters höjd, dök med sin Messerschmitt Bf 109, förföljde och sköt. P-38an störtade i havet efter några tafatta undanmanövrer. Rippert visste inte att det var Exupéry som satt i planet. Om han hade vetat om det hade han inte skjutit, säger han. Det var en av hans favoritförfattare.

Läs artikeln i TimesOnline: http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/europe/article3564346.ece