Musikaliskt lumparminne

Stämningen var god den där vinterdagen 1961. Vårt gäng hade samlats kring Janne som spelade Bach och Scarlatti på dagrummets piano. För mig, som vid mina unga år var ganska obevandrad på den klassiska musikens område – jag ägde bara 1 st. raspig 78-varvs stenkaka med Mendelssohns ”Die Hebriden” – öppnade Janne en helt ny värld av sonator, toccator och fugor som sedan dess har skänkt mig mycket glädje.

Vid det här tillfället hade han valt Bachs italienska konsert. Vi stod där och hängde tätt intill, i våra trista grötrockar, för att se Jannes flinka fingrar flyga över tangenterna i den avslutande presto-satsen, vars toner nu uppfyllde hela rummet och ringlade vidare längs korridorerna.

Då, plötsligt, slås dörren upp till lektionssalen intill och en löjtnant hoppar ut med mordisk min och en bajonett i handen. Först ser det ut som han tänkte sticka ned Janne, men i stället slappnar han av och ber honom artigt att sluta spela ”för vi håller på att öva närstrid därinne, se."

Med detta lilla "se" ville han nog vädja om förståelse och samtidigt uttrycka sin respekt för pianisten.

Slutsats: Det går inte att oskadliggöra vaktposter till musik av Bach. Man mister så lätt koncentrationen på uppgiften.

Här följer Italiensk konsert, 3:e satsen, av J.S. Bach, BWV971, framförd av en okänd pianist:

http://www.youtube.com/watch?v=4KbIrtwiKy0

Mil efter mil efter mil...

En del musik verkar vara skapad för att spelas på hög volym i snabba bilar som jagar fram, mil efter mil, på långa raka vägar, i glest befolkade trakter, gärna i skymningen.

Som den här till exempel, Transfer Station Blue av Michael Shrieve: http://www.youtube.com/watch?v=7w9jlVKAAiE&feature=related

Ursäkta, var är sommaren?

Ett vitt nässelmott, Eurrhypara hortulata, på insidan av mitt snöiga fönster. Vingbredd 30 mm.

Effektiv Mojo

Jag skrev om Lloyd Prices ”Personality” nyss. En annan låt från samma tid var ”Got my Mojo workin’ ” med Muddy Waters. Jag föredrar dock Jimmy Smiths version från 1965-66, mycket tack vare den högre svängfaktorn. En floor filler, helt enkelt.

Jaha, och vad är nu en Mojo för nåt? Som han har fått att fungera. Jo, enligt Afrikansk-Amerikansk folktro, Hoodoo, är det en tygpåse fylld med ett noga utvalt sortiment av esoteriska föremål som ger innehavaren en precist inriktad magisk makt över liv, död, rikedom eller kärlek beroende på den exakta avvägningen av innehållet.

Enligt texten har Jimmy Smith testat sin Mojo-påse i New York City med god verkan och nu vill han få till det med sin tjej med hjälp av nämnda påse. Om man inte gör intryck på annat sätt kan en mojo göra jobbet, kanske, som last resort. Men, hursomhelst, en bra låt är det i alla fall J:

Got my mojo working baby, and I'm goin' to try it on you

Woah yeah
I got my mojo working baby, and I'm goin' to try it out on you
Woah yeah
Well I tried it in New York City
Oh, now I'm goin' to try it on you
Woah yeah

Här är Jimmy Smiths “Mojo”:
http://www.youtube.com/watch?v=MyamD4KRmW8

Tjatig personlighet dumpad i träsk

Och nu till något helt annat. Tid: slutet av femtitalet. Plats: En villa på Bjärehalvön. Scen: Ett lantligt dansparty. Jag var i övre tonåren, liksom de andra gästerna. Jag minns inte hur jag hade hamnat där. God stämning rådde och på skivtallriken snurrade en av dåtidens populäraste partydängor, Lloyd Prices ”Personality”, inställd på repeat:

Cause you got personality,

Walk, personality

Talk, personality

Smile, personality

Charm, personality

Love, personality

Men låten gick inte hem hos alla gästerna. Efter att ha hört den spelas för typ 43:e gången i oavbruten följd fick en av dem nog. Han rev tag i skivan och försvann med den, ut i den skånska sommarnatten. Han kom tillbaka med leriga skor. Tillfrågad om var han hade gjort av den sa han att han hade singlat iväg den i ett närbeläget träsk. Rätt plats för tjatiga låtar, tyckte han.

Lyssna på Personality och döm själv. Tjatig? Träskmässig?

http://www.youtube.com/watch?v=7kmo1NEvDhA

Hurra! Ett nytt grafikkort!

Det firar jag med lite simulerad avancerad flygning med en SK61 Beagle Bulldog J.

"Twin Beech"

Nu handlar det om simulerad flygning igen. Mitt favoritplan just nu är en Beechcraft 18S, ”Twin Beech”, som jag laddat ner från RB Design. Här flyger jag över Skåne, men idag kraschade mitt grafikkort, så allt vidare skrivbordsflygande för min del är tyvärr inställt för tillfället.

Flygvapnet hade två ”Beechar” i tjänst från 1948 fram till senare delen av 50-talet. Båda användes som sambands- och VIP-plan med den militära beteckningen TP45. Det ena kasserades sedan det uppnått full gångtid och det andra, som senare försågs med flottörer och var baserat på F2, havererade under landning på Hägernäsviken.

Twin Beech byggdes som ett slags allroundflygplan i en mängd utföranden av Beech Aircraft Corporation i Wichita, Kansas. Över 7000 plan tillverkades mellan 1937 och 1969.

Titta på en Twin Beech i händerna på en betydligt skickligare pilot än yours truly:

http://www.youtube.com/watch?v=SSp5DzvLYk0

J9:or över Hanöbukten?

Här håller jag på och skrivbordsflyger igen. Den här gången sitter jag i en J9, ett jaktplan från 40-talet, konstruerat av en ryss-amerikan med det ståtliga namnet Alexander Nikolajevich Prokofiev de Seversky. Sverige importerade sextio stycken från USA 1940. Det skulle ha varit 120, men vi fick bara hälften.

Jag har faktiskt ett dunkelt minne från 1947 av en division J9 som "lekte" dogfight ute över Hanöbukten. Jag såg dem från stranden i Vitemölla. Små kompakta jaktplan som steg och dök. När jag tänker på det verkar det otroligt, det kan ju helt enkelt inte ha inträffat. En division? Åtta plan? Har jag drömt det? Jag var ju bara sju år då, men flygintresserad. Men jag minns ju faktiskt det intensiva motorljudet, det karakteristiska ljudet av en mängd stigande och dykande jaktplan.

Hur som helst, åter till nutiden, ni kan ladda ned J9:an från Richard Brinkebacks RB Design, http://www.rbdesign.se/download.html och flyga den i Microsoft FS2004. RB Design har en stort utbud av andra plan, både äldre och nyare, t.ex. Lansen, Draken, Viggen, JAS39 Gripen -- samtliga är freeware -- och Gulfstream IV, regeringsplanet, som jag flög till Nice häromdagen, hehe...

Instrumenteringen i J9

Västindien, here I come...

En Grumman Goose över St. Maarten.

Här ser ni mig flyga från ö till ö i Västindien, landa här och där och slippa ifrån kylan i Sverige. Tyvärr är det inte på riktigt, jag gör det med hjälp av Microsoft Flight Simulator, men ni som kan komma ifrån kan ju göra det genom: http://www.caribbeaninspired.com/caribbean/travel/island-hopping-air.htm

Innan Fältöversten fanns...

Fältöversten – bostadskvarteret och gallerian på Östermalm i Stockholm - byggdes på 70-talet. Idag anser sig "Fältan" vara "det självklara shoppingalternativet med ett 60-tal butiker restauranger, systembolag, bank och bibliotek i en inspirerande och modern miljö”.

Men innan Fältan blev till och stod där som en monumental koloss fanns där något som inte var särskilt inspirerande eller modernt. Det var Kåkstaden, eller rätt och slätt Gropen. Den hade funnits där sedan urminnes tider och bestod av ett gytter av skjul och vedtravar, en bilverkstad, ett åkeri, en bensinstation, ett tomfatslager och några småverkstäder. Detta virrvarr fyllde upp hela det trekantiga, nedsänkta området som begränsades av Erik Dahlbergsallén, Valhallavägen och Värtavägen. Alltihop omgavs av ett rödmålat plank vilket gav gyttret en mer enhetlig look utifrån sett. Åren 1948-1958 kunde jag ur ett fågelperspektiv dagligen observera en hel del av vad som hände därnere.

Från mitt fönster på Värtavägen 10 kunde jag se en skylt med texten "Abrahamssons Åkeri - Orderkontor" och en annan längre bort: "Östermalms Skrotlager". Det fanns också reklamskyltar för diverse exotiska oljefabrikat, "Gargoyle" och "Pennzoil" t.ex, eller "Soudométal" för någon belgisk tillverkare av svetsprodukter med samma namn.

Det var en livlig trafik i Kåkstaden. "Alex. Zadlers Tomfat" stod det på några av lastbilarna. Och ibland kunde man också se en äldre gentleman med en gammal nordsvensk häst och flakvagn som tycktes ha Kåkstaden som bas för sin verksamhet. Hela dagen var det liv och rörelse. Det dundrade när tomfaten lastades av, bilar körde av och an med osynkade växellådor, och över alltihop hördes det vinande ljudet av en cirkelkapsåg som sågade ved hos vedgubbarna, två trivsamma herrar som sålde ved i ett litet krypin, där de också hade en remdriven maskin som klöv veden som de sedan stoppade i säckar och sålde. Katter jagade råttor bland vedtravarna. Och hundar skällde upprört på katterna.

Emellanåt kunde man se äldre original långsamt vingla sig fram till nedfarten vid Värtavägen, kraftigt lutande åt det ena eller andra hållet. Ibland stod de och höll sig i det rödmålade planket för att hitta en fast punkt i en snurrande värld innan de letade upp krypin där de kunde ta igen sig. Kåkstaden var ingen idyll, men bättre än sitt rykte.

Vad var det för speciellt som tilldrog sig min uppmärksamhet den här dagen när jag tog bilden, jag tror det var våren 1953? Bara tre män som stod på taket till ett av skjulen (mitten av bilden). Mer behövdes inte för att en 13-åring skulle ta en bild med sin Agfa Isolette 6x6. För mig var i alla fall Kåkstaden en inspirerande miljö.

(Överfört från min tidigare blogg).

Foto: © Sten Holtermann 2010