torsdag 24 september 2009

Antioxidanter

Broccoli (Wikipedia)

Det var då ett fasligt tjat om antioxidanterna i VitaePro… Ja, ni har väl sett den ideligen återkommande TV-reklamen, där kända och okända människor lovprisar VitaePro?

VitaePro sägs bidra till "god muskelfunktion, stärka huden inifrån, skydda mot UV-strålning, skydda gula fläcken i ögat, stärka kroppens naturliga försvar, ge styrka och uthållighet, dämpa rynkor och gör att huden känns frisk."

För bra för att vara sant? Överdrift? Nonsens? Får man inte i sig tillräckligt med antioxidanter genom att äta t.ex. Broccoli? Läs vad några kritiska bloggare skriver:

http://medvetenskap.wordpress.com/2009/01/28/vitaepro-vilseledande-marknadsforing/

http://blog.tjomlid.com/?p=565

tisdag 15 september 2009

Nu ska vi upp, upp, upp…

Segelflygning på Motala flygfält (Skärstad). En Piper Pawnee drar upp en Cirrus.

fredag 11 september 2009

tisdag 1 september 2009

En kul och lite udda tjej...

Du kom ofta för sent till seminarierna. Och ibland kom du inte alls. Men när du någon gång kom, med din virkade gula axelremskasse och famnen full av böcker som du hela tiden höll på att tappa i golvet, hälsades du alltid med jubel. Du verkade inte ta någon större notis om jublet. Bara slängde dig ned på din plats och bredde ut dina tillhörigheter.

Vi visste inte så mycket om dig, men vi tyckte att du var en kul och lite udda tjej.

Jag förstod inte hur det var fatt. Eller att man borde oroa sig. Något, bara ett par ord, kunde kanske ha hindrat dig. Nu finns du inte mer. Men i mitt minne lever du.

tisdag 25 augusti 2009

Kortlivad vägvisare

Fördelen med att alltid ha sin mobiltelefon med sig är bl.a. att man kan ta bilder av kortlivade företeelser. Som den här skylten vid Elfviksvägan, Lidingö, som fick sitta uppe
i ca en timme innan någon (Polisen?) tog ned den.


Sommarbild 2

Än är sommaren inte slut....

söndag 19 juli 2009

Sommarbild

Jag gör en paus i bloggandet ett tag.

onsdag 1 juli 2009

Barntillbehör?

Det finns kameratillbehör, pc-tillbehör och en massa andra tillbehör. Men barntillbehör? Jag förstår vad som menas, men det dröjer nog innan jag vänjer mig vid ordet. Det gör motstånd på något sätt. Det låter som att man reducerar barnet till en vanlig pryl som kräver en massa biprylar. Men jag är väl språkpurist. Väntar nog med att införliva ordet i min vokabulär trots att Google ger över 7000 träffar.

söndag 21 juni 2009

Min första bild

Vitemölla, Österlen 1950: Jag är på sommarlov, 10 år gammal. Det regnar. Det regnar fast det är sommarlov! Några dagar kunde faktiskt vara såhär, regniga och obeskrivligt tråkiga. Ju mer jag tänker på det, desto fler sådana sommarlovsdagar kommer jag ihåg. Ibland kunde till och med tjockan stå tät mellan husen och en mistlur bölade med jämna mellanrum. Och emellanåt kunde det blåsa otrevligt våtkallt från Hanöbukten.

Det var just en sådan våtkall regnig tråkdag i juli som jag fick min första kamera.

Vår hygglige granne hade städat sin vind och kom galopperade nedför trappan med en svart lådkamera som hade legat där och samlat damm. Den tyckte han att jag kunde få. Du kunne välan se om det gåur å ta nå bilder me’n, sa han.

Vilken oväntad lycka! Det var en högst begagnad Kodak 2-C Brownie A från 1914. Nu gällde det att skaffa film, om det fortfarande fanns film för en så pass gammal kamera. Min mor och jag tar bussen in till Simrishamn och köper en filmrulle, format 9x12 cm. Sedan åker vi tillbaka till Vitemölla för att prova kameran.

Man ska hålla den i höfthöjd och titta rätt ner i ett litet matt glasfönster. Då ser man en dimmig och flugprickig bild av motivet. Sedan ska man röra vid en liten vass metalltunga som sticker ut på sidan. Då hörs det ett litet saktmodigt skrapande ljud inifrån kameran. Då har man tagit en bild. Sedan vrider man fram filmen tills nästa bilds nummer kommer fram i ett litet fönster.

Jag tänker att jag ska ta bilder av Kiviks marknad och kilar iväg till strandängen mellan Vitemölla och Kivik, klättrar uppför backafallet till marknadsplatsen. Tofsviporna vipar oroligt medan jag klättrar uppåt. När jag kommer upp ser jag att Kiviks marknad är slut. Stånden är borta. Kvar är bara en massa skräp som blåser omkring. Marknaden slutade tydligen i går, men nere på strandängen finns det fortfarande några campare kvar. Jag tar en bild, min första egna bild.

De närmaste dagarna tar jag sju bilder till med olika motiv, varefter rullen och nöjet är slut. Det går inte att köpa 9x12 film i Kivik, inte heller i Vitemölla. Jag vet inte hur jag ska ta ut filmen. Min mor slår då in kameran i brunt omslagspapper tillsammans med ett brev till fotoaffären, och så beger vi oss uppför backen till busshållplatsen vid stora vägen. Efter en stund kommer Simrishamnsbussen. Den är stor och blå och på sidan står det ordet Linje-Buss och en blixt, allt i blänkande krom. Det ser mycket fint ut, tycker jag. Modernt. De blå Linjebussarna var visst nya för i år. Mamma lämnar paketet till busschauffören.

Nästa dag går vi uppför backen igen till stora vägen. Där ligger paketet vid busshållplatsen på den dammiga vägrenen. Kameran är nu laddad med ny film. Den framkallade filmen kunde vi senare hämta i Simrishamn. Arrangemanget pågick en tid tills jag lärde mig att ta ut och sätta in filmen själv.

Det känns oerhört längesedan.

tisdag 16 juni 2009

Kl. 04.20 den 16 juni 1952

Sommaren 1952 var jag en flygbiten tolvåring på sommarlov i Skåne, närmare bestämt Kivik. Jag hade bra koll på vad som hände i luften, vilket ju dåförtiden inte var särskilt svårt. Sju år efter världskriget var Sveriges flygvapen det tredje eller fjärde största i världen, så man behövde bara titta rätt upp så var flygvapnet där, allestädes närvarande, ungefär. Jag kände till de flesta flygplanstyper och visste att flygvapenchefen hette Bengt Nordenskjöld. Jag var en flygnörd, helt enkelt. Det var därför inte så konstigt att denne lille nörd uppfattade att något var galet när ett svenskt militärt flygplan typ DC 3 rapporterades saknat över Östersjön den 13 juni.

Dagen därpå skrev Expressen: ”Saknade planet spårlöst borta. Inget hopp om besättningen.” Och sedan följde händelserna slag i slag. Efterspaningar inleddes, utan resultat. Tidigt på morgonen den 16 juni gav sig två svenska sjöräddningsplan av typen Tp 47 Catalina ut över Östersjön för att försöka hitta något spår av DC 3:an.

DC3:ans hemliga uppdrag var rutin. Den hade flugit sin vanliga sträcka, nord och sydlig rutt, av och an, på 4000 meters höjd över internationellt vatten öster om Gotland, men denna gång med tillägget att signalspana på en stor sovjetisk flottmanöver vid den baltiska kusten. Men det hade vi vanliga medborgare ingen aning om och skulle heller inte få veta förrän åratal senare.

Catalinornas besättningar anade däremot vad som hänt. Den 15 juni hade jagaren Sundsvall funnit en gummibåt ungefär mittemellan Gotska sandön och Ösel. Det var DC 3:ans gummibåt, oanvänd och genomskjuten.

Vid fyratiden på morgonen den 16 juni befinner sig den ena Catalinan, Gustav Bertil, nordväst om Dagö. Plötsligt dyker två sovjetiska jetjaktplan typ Mig 15 upp och ger tecken åt Catalinan att följa efter. Svenskarna har ingen anledning att följa uppmaningen eftersom de befinner sig över internationellt vatten. I stället går de ned till lägre höjd, ökar farten och sätter kurs på den svenska kusten.

I sin bok Catalinaaffären beskriver Kenth Olsson vad som sedan hände: ”Det Catalinaplan som kom att bli nedskjutet, hade beteckningen GB och befann sig nordväst om Dagö på internationellt vatten, då F2 (basen i Hägernäs) kl 04.09 mottog följande meddelande: ’Skenanfall av två MIG-plan’. Anropet följdes två minuter senare av ett nytt: ’Vi är beskjutna med 20-mm spårljus. Det slår till höger’. Kl 04.15 mottog det andra Catalinaplanet ett anrop som lyder: ’Jag är beskjuten och träffad flera gånger’ ".

MIG-planen anföll sju gånger med spårljusammunition och automatkanoner. Attackerna varade tio minuter.

Med höjdrodret, ena motorn och planets elsystem ur funktion, flera träffar i flygkroppen och förare och navigatör skadade av en granatträff bakom cockpit, nödlandar Catalinan ganska bryskt på vattnet klockan 04.20. Medan det sakta sjunkande planets gummibåtar sjösattes, gjorde ett sovjetiskt jaktplan två skenanfall mot den svenska besättningen, varav några hoppade från båtarna vattnet för att bli svårare att träffa. De blev dock inte beskjutna och blev senare upplockade av det västtyska fraktfartyget Münsterland. Catalinan gick till botten efter tio minuter.

Flygvapenchefen Bengt Nordenskjöld, temperamentsfull som han var, blev så upprörd över nedskjutningen av Catalinan att han på eget bevåg beordrade ut svenskt jaktflyg över Östersjön och satte sig själv i en stridsladdad J28 Vampire och satte kurs på nedskjutningsplatsen. Till all lycka hittade han inget att skjuta ned…

Jag minns tidningarnas förstasidor. Folk spekulerade upphetsat, några trodde till och med att det skulle bli krig mellan Sovjet och Sverige. Varför hade Sovjetunionen gett sig på två obeväpnade svenska flygplan? Vad skulle hända nu? Och regeringen hävdade att DC3:an hade varit ute på en oskyldig ”navigeringsflygning” runt Gotland för att träna radiotelegrafister. Sovjets beteende var obegripligt.

Jag förstod inte varför Sovjetiska plan hade skjutit ned en vanlig DC 3:a vid Gotland. Vad hade de där att göra? Och inte heller varför de hade skjutit ned ett sjöräddningsplan. Det var mycket att grunna över.

Långt senare framkom det att Sovjet hade påstått att Catalinan hade trängt in på Sovjetiskt territorium och öppnat eld mot ett sovjetiskt plan som hade försökt att avvisa det. En uppenbar lögn eftersom Catalinan var obeväpnad.

Först nio-tio år senare, när jag som vuxen kom i kontakt med militär signalspaning, fick jag reda på DC 3:ans egentliga roll i det hela. Men ändå, det var en brutal handling av Sovjet. Vad hade hänt om vi hade kontrat med att torpedera sovjetiska trålare med misstänkt många antenner som hade snokat utefter våra kuster?

Navigatör i en Tp 47 Catalina. Ur filmen Gula Divisionen. Regi: Stig Olin. (1954).