1969: Sång från första våningen

Jag hörde henne sjunga genom det öppna fönstret. Hon hette Mina Mazzini. Nedanför satt jag i en sportbil som sekunderna innan hade kraschat mot husväggen. Bredvid mig satt föraren. Hans ögon stirrade tomt i fjärran. Kanske var han död...

Hur hamnade jag i den situationen?

En kollega, Roberto, skulle visa mig Milano by night. Vi var arbetskamrater på det italienska företag jag jobbade på. Vi tar en tur med min MG, tyckte han, och blåste friskt iväg med gasen i botten utefter Via Montenapoleone. Allt gick bra tills han kom till tredje korsningen. Där körde han mot rött. Han tyckte nämligen som de flesta Milanesare att trafikregler är dispositiva.

Jag ser strålkastarna på en annan bil som kommer i hög fart rätt emot oss på den mörka tvärgatan. Ett brak och allt blir ett virrvarr av knycklad plåt, glassplitter och bildelar som flyger omkring. Ljuset från en gatlykta sveper förbi som en fyr i natten. MG:n roterar i sidled med skrikande däck och kastas tvärs över gatan. Den stannar med en skräll mot en husvägg. Det blir tyst.

Jag kan inte andas. Inte heller tala. Det gör ont i bröstkorgen. Jag sträcker mig fram och slår av tänd­ningen och ser att Roberto sitter och gapar med stirrande blick. Han är död, tänker jag.

Ett dubbelfönster slås upp i huset. En trappa upp pågår ett party, några gäster kommer fram till fönsteröppningen, står där med glas i händerna och tittar ut. Mina Mazzinis röst dånar ut genom natten från en stereo på högsta volym: "Tintarella di luna, tintarella color latte..."

Här sitter jag i en kvaddad bil tillsammans med en död kamrat och lyssnar till popmusik, hinner jag tänka innan jag tar mig ut ur den demolerade bilen, går runt och försöker få ut Roberto. Dörren är intryckt och går inte att rubba. Fler åskådare strömmar till, dock inte för att hjälpa till utan för att kika in i bilen och titta på honom som han vore en figur på ett vaxkabinett. Någon säger Dio mio! È morto! Han är död!

Roberto sitter där och gapar och stirrar. Plötsligt kvicknar han till och folkmassan drar en sam­fälld suck av lättnad. Han har brutit en arm, och troligen några revben. Föraren i den andra bilen kommer fram till mig. Han är oskadd.

Polis och ambulans dyker upp. Jag känner mig nu helt OK, men något omtum­lad. Vi hade ju bara midjebälten, det kunde ju ha slutat mycket värre. Det kändes bättre att tänka på Mina Mazzini som sjöng att hon ville ”sola” sig i månens sken. Man kanske rent av skulle ha gått upp till partyt? Dom verkade ju ha så trevligt!

Tintarella di Luna med Mina Mazzini: http://www.youtube.com/watch?v=92Y-zid0abA

South of the border, down Mexico way (fortsättning).

Nogales, Mexico. Foto: Copyright 2012 Sten Holtermann


Fortsättning från föregående


Mexikanska Nogales är mycket riktigt en håla. Vi går omkring där ett tag, ser ålderstigna buckliga lastbilar, spritbutiker och indianska småflickor i 12-årsåldern klädda i kjol och långbyxor. I den 43-gradiga hettan går de och tigger, eller säljer turistversioner av Kachina-dockor och andra souvenirer. Riktiga Kachinas görs av Hopi-indianer; de är inga lekdockor utan ett slags ikoner avsedda att göra barnen bekanta med Hopifolkets religiösa värld. Småflickornas fäder övervakar dem inifrån barerna och spritbutikerna, tänker jag, men slår snabbt bort det. Det kan jag ju inte ha en aning om.

En hund masar sig över gatan. Det är som ur någon Graham Greeneroman jag läst. I en sömnig liten mexikansk håla blir en hund överkörd på sidan ett, tänker jag. Det var något med ”putrescense” som han fått vittring på. Något härligt stinkande och ruttet som han obetänksamt kastade sig över. Och lycklig över sitt fynd dog han på fläcken under en framrusande bil. Jag har glömt vad boken hette. Och det kanske inte hände i Mexico. Och här i Nogales gick hunden oskadd över gatan.

Jag känner mig nedstämd. Men vad hade jag egentligen väntat mig av valnötsträdens stad? Jag är förvånad över min reaktion. Jag säger det till min kollega. ”Det kan bli så när man ser tristess och fattigdom på nära håll. Det har att göra med att man samtidigt är långt hemifrån”, säger han.
Vi går tillbaka till vår brännheta Corolla. Ratten är så het att man inte kan ta i den. Vi låter A/C:n gå ett tag, stiger in och återvänder sedan över gränsen. Efter några kilometer blir vi stoppade av några amerikanska gränspoliser. De har ställt sina bilar i skuggan under en vägbro och vill se våra pass. De är klädda i ljusa khakiskjortor, bruna byxor och platt­brättade bruna scouthattar och är beväp­nade med 38-kalibriga revolvrar. No nonsense there. De inspekterar bagageut­rymmet för att se om vi smugglat med oss någon illegal alien från Mexico.

Nogales var ingen höjdare, den var väl som en del gränsstäder är helt enkelt, ett gränssnitt mellan två kulturer och två valutor, mellan arbetslöshet och relativt välmående. Lycksökare på ena sidan, hård bevakning på den andra. När vi kom tillbaka till Phoenix fick jag höra att Nogales är känt för sina många drogrelaterade uppgörelser med dödlig utgång. Många drogkarteller slåss om makten och skottlossning är ofta förekommande.

Men övriga Mexiko är säkert spännande, intressant, vackert - och traditionell Mexikansk musik är väl värd att lyssna på. Klicka på länken så får du höra Linda Ronstadt, född i Tucson 1946, i en klassisk huapango om La Cigarra, cikadan. Hon sjunger om hur det känns att få en sorgens dolkstöt i själen, un puñal en el alma, en hjärtesorg, den svartaste av alla svarta sorger. Hon vill dö sjungande, som cikadan.

http://www.youtube.com/watch?v=BSfazKrtF7U

South of the border, down Mexico way...

Sonoraöknen, Arizona

Ur min resedagbok: Jag är på väg från Phoenix i Arizona till Nogales i Mexico i en Toyota Corolla tillsammans med en kollega.

Interstate 10 ligger framför oss, spikrak mot horisonten. En dubbelriktad kontinuerlig ström av bullrande långtradare, personbilar, husbilar, och – på en banvall parallellt med motorvägen – ett långt godståg som dras av två enorma diesellok. Den torra solstekta Sonoraöknen med sina ödlor och 24 sorters ormar breder ut sig åt alla håll. Låga buskar, enstaka stora Saguarokaktusar och röda drakliknande berg på avstånd.

Vår tripp handlar egentligen bara om att vi vill kunna säga att vi varit i Mexico. Medan vi kör söderut rattar jag mellan kanalerna på bilradion och hör hur spanskan tar över i de lokala reklamradioprogrammen. Produktnamnen uttalas med hög, nästan befallande röst och energiska rullningar på r-en. Det är Pasta Denti’fRRRRica Colgate, Frijoles refRRRRRi’tos La SieRRRRRa och så vidare.

Och musiken på radion! Förutom populära låtar spelas traditionella huapangos i en sugande trefjärdedels rytm om längtan efter kärlek, och med många gritos vaqueros (cowboyskrik) där man verkligen lever ut skriken med bravur. Det är inga mesiga tvåstaviga amerikanska Yee-haa, utan långa utdragna tjut: aaaaa-eeeee-aaaaa-eeeee-aaaaa-ha-ha-ha-ha-hay!

Vi far förbi Tucson och fortsätter mot Nogales på Interstate 19. Det finns två Nogales, ett på den amerikanska sidan, ett på den mexikanska, tätt sammanbyggda över gränsen. Nogales lär betyda valnötsträd.

Den mexikanske passpolisen, en fryntlig medelålders man med mustasch, frågar var vi kommer ifrån och granskar våra pass. "Somos Suecos", säger jag på min gymnasiespanska. Han frågar mig artigt var jag fått min vise­ring. På Mexikanska am­bassaden i Sverige, säger jag. Var dom vänliga, amables, mot er där, undrar han av någon dunkel anledning. "Si, han sido muy amables." Och vart skall ni nu, vill han veta. Vi skall bara se Nogales, säger vi.

Han rycker till och slår sig för pannan med en dramatisk gest. Skall ni bara se den här trista hålan, vad är det för tonterías, dumheter, säger han. När ni kan åka till Mexico City, eller till Guadalaja­ra? Eller till Cuer­navaca? Eller varför inte till det vackra Acapulco? Och se allt det stora, vackra och imponeran­de som Mexico kan visa upp?

Fortsättning följer….

Det hände i juni 1973

Det här vackra flygplanet är inte Concorde. Det är konkurrenten TU-144, populärt kallad “Konkordski”, den sovjetiska motsvarigheten till Concorde. TU-144 var det första kommersiella överljudsplanet som genomförde en flygning, i december 1968. Nästa år var det dags för Concorde, Frankrikes och Storbritanniens samarbetsprojekt. Ytligt sett är planen mycket lika och båda sidor anklagade varandra för industrispionage. Sovjetiska agenter blev faktiskt ertappade med stulna ritningar och tidiga utvecklingsplaner för Concorde.

Jag tog bilden i juni 1971 på Paris Air Show. Två år senare, 3 juni 1973, på samma flygmässa, inträffade den ödesdigra kraschen.

TU-144:an gjorde en uppvisningsflygning och steg brant till att börja med. När piloten försökte undvika ett franskt jaktplan (sades det) gjorde han en plötslig dykning. När han försökte räta upp planet igen bröts det sönder i luften och störtade i flammor.

En annan version av händelsen är att piloten ville imponera på publiken och överskred säkerhetsmarginalerna. Piloten gjorde en långsam förbiflygning, drog på efterbrännkamrarna och steg brant till dess att det överstegrades, en canardvinge (nosvinge) bröts loss och skar hål på en bränsletank när planet tippade över. Bränslet antändes, planet bröts sönder och dök rätt ned i backen. Hela besättningen omkom, liksom åtta andra personer som befann sig på marken. Femton byggnader förstördes.

Efter ytterligare en krasch 1978 var TU-144:s framtid som passagerarplan slut. På YouTube finns en film som visar den tragiska händelsen 1973:

http://www.youtube.com/watch?v=h_OujxCBJv0

Låt honom säga fel...

Det är sommaren 1956 och jag är 16. Jag är på väg till Torekov från Båstad på min moped av märket HMW. Jag är på utflykt med mig själv. Det är soligt, och vägen dit är vacker.

I Torekovs hamn är något på gång. Jag parkerar och går närmare. Jag ser kablar ligga kors och tvärs över stenläggningen. Det står bilar där det aldrig brukar stå bilar. Stora strålkastare och vita skärmar. Folk står och tittar på. Där pågår en filminspelning och på kajen ser jag Edvard Persson.

Den gemytlige, rundlagde skåningen som jag sett på film och hört sjunga ”jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv” i radion, ser dödstrött ut.

Han står där och säger sin replik framför kameran, gång på gång, för det blir hela tiden fel.

”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.
Omtagning.
”…nye lotsförman”.

Han levererar repliken med kläm varje gång. Tonvikten på sista stavelsen. Lotsförman. Men han säger fel. Nye lotsbiträde skall det vara.

Och plötsligt känner jag i mitt 16-åriga hjärta att… dom borde inte köra med honom så där. Låt honom säga fel, tänker jag naivt. Inga fler omtagningar. Låt honom vara. Han är sjuk.

Den film som spelades in var ”Där möllorna gå”. Den blev Edvards sista. Han gick bort ett år senare, den 19 september 1957, 68 år gammal.

På spaning efter det T som flytt. Uppföljning.

I september 2007 bloggade jag om att det blivit allt vanligare att byta ut T mot K i ord som t.ex. egentligen och ordentligt. Jag gjorde en högst ovetenskaplig sökning på Google i augusti 2007 och då fick egenkligen 880 träffar, igenkligen 1900, ijenkligen 51 och så vidare.

I maj 2008 är läget så här (augusti 2007 inom parentes):

egenkligen 1520 (880) träffar,
igenkligen 3580 (1900),
ijenkligen 120 (51),
eggenkligen 0 (55),
ägenkligen 1 (252),
ordenkligt 3690 (1800),
ordänkligt 160 (80)
ordenklit 103 (32)
änkligen 1810 (663) och
enkligen 761 (290).

En ökande tendens alltså, med undantag för de aningen överkreativa stavningarna eggenkligen och ägenkligen som fallit tillbaka.

Varianten vesäntligt har ökat till 5130 (2800) men stavningarna vesenkligt och vesenklitt är fortfarande lediga, liksom vesängklitt :-)

I mitt huvud 1947

Jag sitter med min mor på en skakig buss mellan Kivik och Simrishamn en solig sommardag 1947. Bussen har just lämnat Kivik och svänger ut från hållplatsen. Motorns vinande tilltar, men tystnar när tvåan läggs in med ett skrapande ljud. Ett nytt vinande inleds, kort tystnad, skrap, så trean.

­Jag ser föraren snett bakifrån. Bredvid honom sitter en skylt med texten "Samtal med föraren förbjudet". En man har stigit på i Kivik, liksom vi, och nu pratar han med föraren om vad han skall köpa ut på ”Spritan” i Simrishamn. Han håller sig i ett handtag medan han svajar hit och dit i kurvorna på vägen. I Kivik finns inget systembolag och inget apotek, säger han, bara ett läkemedelsförråd från apoteket i Brösarp. Jag petar på mamma och säger att han pratar med chauffören fast det är förbjudet. Han slutar nog snart, säger hon. Men det gör han inte.

Vi ska gå omkring och handla i Simrishamn och sedan ska vi äta lunch på Hotel Svea, mamma och jag. Lunch säger man inte i Kivik. Där heter det middag. Det är helt i sin ordning. Allt är bra i Kivik, tycker jag. Och där stavas Café och Conditori med C, inte med K som hemma i Stockholm. Conditori är mera Continentalt. Intill Viggos och Annas dam- och herrfrisering finns ett Conditori. Där kan man bläddra i Allers och läsa serier. Och i N. Esbjörnssons järnaffär kan man köpa spik. Om man vill snickra nåt.

Bussen skakar vidare utefter den saltade grusvägen. På andra sidan mittgången sitter två gamla tanter från Vitemölla. De talar om Kivik. ”Di prautar så konstet där”, säger den ena. Och nog är det sant att de gamla gubbarna på ljugarbänken vid hamnen talar en obegriplig dialekt med varandra. En av dem brukar alltid sitta med käppen stödd i marken mellan sina ben och snurra den hela tiden så att silver­kryckan cirklar runt, runt, medan han talar med den andre.

Men det är lustigt att en tant från Vitemölla tycker att det talas ”konstet” i Kivik som ju ligger på gångvägs avstånd. Ungefär som det vore ett främmande land. Fast en gumma i Vitemölla som vi hyrde av en annan sommar sa faktiskt att hon var född och uppvuxen i ”Videmy’lle.” Det var ju lite konstet. Hon hade aldrig varit i Kivik. Det var verkligen konstigt. Men ska mor inte se hur det ser ut i Kivik, undrade min mamma en gång. Nej, kommer jag dit så hottar (kastar) de mig i sjön, svarade hon. Hennes man hade varit skeppare eller sjöman på en bark. Hon hade hans fina sjökista kvar. Den var stor och tung. Locket var klätt med något svart oljetyg och på insidan hade han målat K.P.S. och två korslagda unionsflaggor.

Han som står bredvid föraren talar nu om en fotbollsmatch mellan Kivik och Bästekille. Den gick i Kivik och var inget vidare, tydligen.

Jag ser stora äppelodlingar till vänster. Äppelträden närmast vägen är gråvita av väg­damm. Färden går genom Rörum, Vik och Baskemölla. På Vik finns min far. Han är där för att han vill vara där med de andra konstnärerna och måla. Det är något särskilt med ljuset där, har han sagt. Men han kommer och bor hos oss i Kivik emellanåt. Han har berättat att en av konstnärerna ställde sig och sitt staffli på några plankor som låg i gräset. Men det var ett lock över en latringrop. Locket brast och konstnären föll ned och sedan dess kallades han mögamålaren.

När vi kommer närmare Simrishamn ser jag små beteshagar med stengärdsgårdar och svartvita kor på högra sidan. Och han som talade med föraren går och sätter sig ned.

Inne i Simrishamn ser jag Sankt Nicolai med sina trappstegsgavlar. Och det luktar illa från fiskmjölsfabriken eller vad det nu är för slags fabrik. På en del hus har man fäst takteglet med cement för att det inte ska blåsa bort. Hotel Svea är fint och trevligt. Vita dukar och utsikt mot hamnen. Jag ser vita master sticka upp. Vimplar fladdrar. Det ser friskt ut på något sätt. Och glatt. Jag tycker om hamnar och båtar. Men jag är inte så imponerad av Simrishamn.

Jag älskar Kivik, och längtar efter mina kellingar. Hamnen där är inte så stor. Och det luktar tjära i den solvarma bod där kellingarna finns.

Kiviks marknad årgång 1947

Kiviks marknad på 1940-talet.

När jag var pojke på 40-talet var jag ibland i Kivik om somrarna, där en av årets största begivenheter var den stora marknaden. Stora folkskaror vallfärdade dit och slog upp sina campingtält medan marknadsplatsen täcktes av långsträckta rader av stånd där det såldes kläder, spånkor­gar, glödritade souvenirer, vispar, slöjdade kåsor, kastruller, spettekakor och mycket annat. Längre bort var det kreatursmarknad.

Mitt i den kringströvande folkmassan satt en liten stillsam gumma i ett stånd och sålde något. Skylten upplyste om att det kallades LESEKED-RYKOR. Det var hennes sätt att skriva ordet läskedrycker. Precis som det uttalades i Kivik.

Där fanns också den moderna tidens motsvarighet till Starke Arvid. Det var den djärve William Arne, ”dödsryttaren” kallad, med sin motorcykelcirkus. William Arne körde runt, runt på de lodräta väggarna i en stor trätrumma med 10 meters diameter. Som åskådare stod man där, uppe vid kanten av trumman, kringvirvlad av avgaser, och såg ned på herr dödsryttaren som körde varv efter varv på en MC av märket Indian Scout. Hur han kände sig efter en uppvisning i den bullriga och stinkande avgasgrytan kan man bara spekulera om, men man förstod det där med dödsryttare lite bättre efteråt. Avgaserna och runtsnurrandet till trots blev William Arne dock 92 år. Han gick bort 2006 i Lund. Tack för en god show!

Bland andra spektakel fanns en traditionell cirkus med elefanter och allt, en trollkarl och en stor karusell, och så något som bara var för vuxna och som försiggick inne i ett tält.­ En man sade något om Paris i en högtalare, och en liten trupp damer i präktiga dessouer m/1947 och högklackade skodon presenterades som Yvette och Mimi och liknande. De stod på en liten estrad framför tältet och log hult mot publiken, och sedan gick de in. Karlarna som stod utanför knuffade varandra kamratligt i sidan: ”Jaså, ska du åsse te Paris?”

När man blev hungrig kunde man gå in i något av marketenteri­tälten, stora vita tält med påsydda svenska flaggor över ingångarna, och sätta sig vid ett långbord där det serverad­es mat, öl och kaffe. Tälten hyrdes ut av segelmakaren Helge ”Hacken” Håkansson, en snäll och vänlig Kiviksbo. Han var min vän när jag var pojke, och jag satt ofta i hans verkstad och tittade på när han lagade segel.

Om någon blev full och dum, eller drog kniv, togs han om hand av polisen och sattes i arres­ten, en av de få permanenta lokalerna på marknadsplatsen, ett stenhus med gallerför­sedda fönster.

Efter två dagar var marknaden över och allt pappersskräp blåste ned från backafallen och bredde ut sig över strandängen mellan Kivik och Vitemölla, och låg där i flera veckor. Tofsviporna brukade gå omkring och rota bland skräpet. Det roliga var över.


Kiviks marknads officiella hemsida: http://www.kiviksmarknad.com/

Tuffa Olympier modell 1912

Mer om OS 1912: Här ser vi Sveriges lag, ”som överlägset vann hjortskjutningen.”
Olympiska Spelens i Stockholm 1912 officiella brevkort (något beskuret).

Fr.v.: Per-Olof Arvidsson, Oscar Swahn, Åke Lundeberg, Alfred (Alf) Swahn (Oscar Swahns son).

Den vitskäggige, rakryggade och käppförsedde Oscar Swahn var född den 20 oktober 1847 i Tanum och deltog i tre OS: 1908, 1912, 1920. Han var 64 när bilden togs och 72 vid OS i Antwerpen 1920.

http://en.wikipedia.org/wiki/Oscar_Swahn

Olympisk mottagning på Värmdö

© 2008 Sten Holtermann

Och nu till något helt annat: Olympiaden i Stockholm 1912. Min farfar Oscar Holtermann är ordförande i KSSS och i Olympiadens regattakommitté och organiserar seglingarna i Sandhamn och Nynäshamn. Han har bjudit ut några av de internationella olympiaseglarna till sin och hustruns gård Brevik på Värmdö.

Uppe vid balustraden har farfar Oscar och farmor Maud mottagning för seglarna som anlänt till Breviks brygga med ångfartyget Strömma Kanal. Damerna har stora kvarnhjulshattar, herrarna Vegamössa och skepparkavaj.

Nere på klipporna fotograferas min far och hans systrar av en av seglarna, finländaren Ernst Krogius.

Gästerna inkvarteras på Brevik och de talrika husorna får mycket att stå i med matlagning, servering, och sängbäddning i gästrum och flyglar. Två sjöbodar tas också i anspråk där gästerna får sova på halmbalar! Ett hopptorn byggs åt en av de få kvinnliga gästerna, den brittiska simhopperskan Isabelle ”Belle” White, 18 år. Träningsmöjligheterna säkrade möjligen bronset åt Storbritannien i damernas 10-metershopp.

För min far var Olympiaden 1912 naturligtvis en stor upplevelse och jag fick under hela min uppväxt höra om den, särskilt om friidrotten som han var mest intresserad av.

Nittiosex år har gått sedan dess och det Brevik jag upplevde som barn på 1940- och 50-talen finns inte mer. Alla byggnader revs i slutet av 1980-talet och ett nytt Brevik byggdes upp i deras ställe av Peter Wallenberg.

Vid startplatsen. Olympiska Spelens i Stockholm 1912 officiella brefkort.